Visar inlägg från december 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Om någonting

Nu kommer det fram. Sverigedemokrater har begått fler brott än invandrare. Det är säkert sant. Beroende på hur man räknar. Om man räknar på ett annat sätt kan man säkert få fram att socialdemokrater har begått fler brott än invandrarna. Eller Sverigedemokraterna. Eller att Moderaterna har begått fler brott än kristdemokraterna. Eller det. eller det...

Varför måste vi hela tiden bekräfta oss själva och tala om för oss själva vad vi står för och att det är något bra?  För mig räcker det med en innerlig övertygelse om människors lika värde. Jag behöver inte manifestera den tanken. Jag behöver inga "bevis". Det räcker med en inre övertygelse. 

Många förfäras över Sverigedemokraternas framgång. Jag också. Jag tycker det känns läskigt. Vi lever i ett land där främlingsfientligheten är ett faktum. Men den fientligheten är säkert lika utbredd inom moderaterna eller hos socialdemokraterna. Jag har många fina vänner som röstar på Sverigedemokraterna. Jag har ännu fler vänner som röstar på andra partier men jag vet inte vad som egentligen rör sig i deras tankar rörande invandrare. De tankarna är kanske mörkare. 

Är det inte en rädsla vi pratar om? En rädsla för vad som håller på att ske med Sverige. I min värld är Sverige en del av världen och det som sker, på gott och ont, måste ske och vår uppgift är att göra det bästa av det. Om världen är god är Sverige en del av den godheten. Om världen är ond måste vi också ta på oss den ondskan.

Oavsett partitillhörighet, varför inte göra det bästa av vårt fina land, utan att smutskasta varandra.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

En dröm

Jag kan inte bli kvitt den drömmen jag hade härom natten. Brukar ni också ibland drömma saker som, när ni vaknar, känns så verkliga som om ni har varit med om det på riktigt? Den här drömmen känns mer som ett minne än en dröm. Något som hänt mig.

Den började med att jag var hos tant Viola i Göberga. Och det här är en sann historia. När jag var ung var jag ofta ute hos tant Viola, som bodde ensam i en stor herrgård. Nu är hon död sedan många år tillbaka. Hon visade mig runt mycket på sin herrgård och berättade om gårdens historia. Det fanns ett rum på vindens kallades "spökrummet". Tant Viola gillade inte de där spökhistorierna och avfärdade dem alltid med realistiska berättelser. 

I drömmen var jag hemma hos tant Viola. Ping var också med. Jag hade med mig min kamera för jag ville dokumentera en del minnen. Tant Viola var ganska trött och vi fick gå runt mycket ensamma. Jag kände att jag ville gå upp till vinden. Jag gick upp ensam, tog med mig min kamera och gick upp och fotograferade. Tog bilder på tornet inifrån. Jag befann mig i en stor hall.

Så närmade jag mig spökrummet. Det fanns många speglar i hallen och plötsligt såg jag något skymta förbi i en spegel. Jag tänkte inte på det utan gick vidare på min upptäcktsfärd. Snart såg jag något annat i en annan spegel. Efter ett tag började gestalter ta form utanför speglarna. Jag stod bara och iakttog det hela. Människor gestaltade sig och kom ut i rummet. Jag förstod att det var spöken men jag blev aldrig rädd. En kvinna och ett barn kom emot mig. Jag satte mig på huk och sträckte fram handen mot barnet. När han kom fram kände jag, till min förvåning, att det fanns ett motstånd. Han var en levande varelse. Jag försökte se på honom men jag kunde inte möta hans blick. Jag tog fram min kamera för att ta ett kort men då kom mamman fram och ville hindra mig.

Jag reste mig och gick vidare. Nu hade hallen fyllts med en massa spöken som gick runt, till synes utan mål eller mening. Jag gick och knäppte några kort i smyg. Efter ett tag kom Ping upp. Hon såg på mig som vanligt. Jag frågade om hon såg alla spöken. "Javisst", svarade hon. Vi gick runt en stund. Jag sökte kontakt men det gick inte. De började försvinna. Blev mer och mer transparenta. Jag tog fram min kamera för att se på de bilder jag hade tagit men jag kunde inte se dem. Det enda som syntes var brus. Jag klickade gång på gång för att visa bilderna med det syntes bara brus.

Sedan försvann allt...

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jul, betyg och moder Jord

Nu är stressens högtid här igen. Kejsar Augustus har utfärdat ett bud om att hela världen ska sjukskrivas. Stress och utbrändhet...

Varför har det blivit så här? Jag kommer ihåg mina barndoms jular i Norrland. Min mamma hade en tradition att hänga upp små bomullstussar på snören som hängde ned i vardagsrummet. Där satt vi vid den öppna spisen och myste. Jag kan ju minnas fel men jag upplevde aldrig att någon i min familj var stressad. De hade mycket att göra men det var ingen stress. 

Mina ungdoms jular i Småland var också fina. Vid julskyltningen gick vi ned till Bellmans lanthandel och sedan gick vi över till Ahlséns vitvarubutik och tittade. Det var allt. Det låter kanske lite torftigt men det räckte för mig. När sedan julafton kom var allt tyst och stilla. En frid infann sig som var speciell för just den dagen. Inga bilar åkte förbi och alla satt hemma med sina familjer. Jag njöt av att bara vara tillsammans med familjen.

Stressen inför julhelgen har fått proportioner som är helt orimliga. Affärerna har extraöppet ända fram till jul och även på julafton. Vad är det som har hänt? 

När julhelgen närmar sig är det också tid för betygssättning som går allt lägre ner i åldrarna. Barn,som blivit ivrigt påhejade av sina föräldrar om hur duktiga de är får plötsligt den duktigheten representerad av en bokstav. Och den bokstaven kanske är ett E. En medelmåtta... Eleverna stressar sig igenom terminen för att nå så högt betyg som möjligt. I deras egen värld är de ett B. Kanske ett A.... men åtminstone inte ett C. Så kommer verkligheten. E. Eller kanske D.

Det är skillnad på arbete och arbetsbörda. Ett arbete mår man bra av men när arbetet blir en börda kommer stressen. I mitt eget jobb är stress synonymt med dokumentation och betygssättning. Fram till den dagen betygen ska sättas är mitt arbete ett arbete som jag trivs med och som ger mig tillfredsställelse. Jag tycker om att vara tillsammans med barn och ungdomar. Men när tiden kommer för betygssättning blir arbetet en börda. Då ska elevernas insatser värderas och bedömas. Då ska kreativitet och skaparglädje motsvaras av en bokstav. 

Det är skillnad på förväntningar och krav. Ett barn kanske har höga förväntningar på skolan, på sin framtid och på sina betyg. Men när förväntningarna blir ett krav är det inte roligt längre. När man "måste" ha ett A. Eleven gråter, föräldern suckar och läraren är ledsen. Till vilken nytta? Stressen och utbrändheten går ner ända till högstadiet. 

Och så det här med julen...

När juldagsmorgon glimmar är det ingen som vill gå till stallet. Alla vill till mellandagsrean som startar allt tidigare. Och det som glimmar är inte gnistrande snö utan strålkastarna på alla bilar som är på väg dit. Tid, kärlek och omtanke är väl det bästa vi kan ge varandra men vi köper mobiltelefoner och dataspel så vi istället kan gå in i vår egen slutna värld och fjärma oss från varandra.

Läkemedelsindustrin går bra. Det skrivs ut mängder med mediciner för depression och stress. Men vi kanske måste sätta in åtgärder på andra håll för att må bra. Det kanske är så att moder Jord skulle behöva lite mer omtanke. Är hela vår jord stressad? Naturkatastrofer och klimatförändringar, svält och sjukdomsepidemier, krig och människor på flykt, är det stressymtom hos en mor som är sjuk och som har smittat av sig på barnen? Men i så fall räcker det inte med en Alvedon. Jorden behöver kärlek. Vi säger ofta att ungdomar saknar respekt för sina föräldrar. Men vi saknar också respekt för vår mor. Vi kanske ska gå ut och krama en tall istället för att hugga oss en gran. När jorden har läkt sina sår kanske vi också kan gå ner i varv och bli de människor som det var meningen att vi skulle vara. 

Jag är själv delaktig i det här ekorrhjulet. Jag springer runt utan tid för eftertanke. Eftertanken kommer någon gång i slutet på januari när helgerna, liksom pengarna, är slut. Vi kanske borde ägna mer tid åt förtanke istället. Tänka ut hur vi ska fira julen före vi går in i själva firandet. Då kan julen bli en fin högtid som för tankarna närmare Sankt Nikolaus än Santa Claus. Närmare lugnet än stressen. Närmare varandra än mobilerna och närmare hjärtat än hjärnan.