Det är inte så ofta jag blir berörd när en känd person dör. Under de senaste åren har många personer gått bort som jag beundrat och älskat: Ingmar Bergman, Clarence Clemmons, Sif Ruud, Per Oscarsson, Alice Babs... men jag har aldrig känt den där saknaden som man känner när en nära anhörig eller vän går bort. Jag har ju inte haft någon personlig relation till dem även om jag beundrat och älskat deras verk och gärningar. Men i går brast det. Robin Williams. 

Varför kände jag då så starkt just för honom? Jag kände honom inte personligen. Bara genom hans roller. Men kanske för att just hans roller grep mig så starkt och berörde mitt innersta.

För de allra flesta kommer han att bli ihågkommen för sina komiska roller. Och visst är det sant. Han var en fantastisk komiker. Han var helt galen i sina roller. Men inte Helan och Halvangalen. Eller Monty Phytongalen. Han gav galenskapen värdighet.

Man respekterar alltid hans rollkaraktärer, för hur galna de än verkar på ytan har de en djupare innebörd. Alla människor är lika värda. Bakom galningens fasad finns ett geni. Och bakom Robin Williams fasad fanns en djup deprimerad själ.

Alla människor är lika värda. Vi borde kanske inte sörja Robin Williams, som hänger sig i sin 70-miljonersvilla, mer än den hemlöse som i ångest och depression kastar sig framför tunnelbanetåget. Men jag gör det. 

Jag älskade kanske inte Robin Williams. Men jag älskade hans rollkaraktärer för de berörde mig på djupet. Jag hoppas att han äntligen funnit ro. Och jag hoppas att jag, när jag själv tar klivet in i himmelriket, blir emottagen av mrs. Doubtfire. Då ska jag ge honom en stor och blöt och himmelsk kyss.