När någon "stor" person lämnar jordelivet fylls både officiella och sociala medier med rubriker och minnesord. Senast var det Paco de Lucia. Visst var han en fantastisk gitarrist och, så långt jag kan förstå, både sympatisk och trevlig. Men jag vet inte. Jag kände honom inte. Han kanske var odräglig.
Men jag kände Conny Arvidsson. Han hade också kunnat bli "stor", nationellt och internationellt. På sin tid var han den yngste som någonsin kommit in på Musikhögskolan. Han spelade med flera internationella storheter, bland annat Elisabeth Söderström. Och har man spelat med henne hade man kunnat gå hur långt som helst.
Men Conny valde inte den vägen. Han valde familjen. Han valde lugnet. Han valde naturen, småstaden och att jobba med sina elever. Han gick längs en väg som löpte parallellt med den stora motorvägen till kändisskapet. Han gjorde små avstickare ut på motorvägen ibland men svängde snart av igen för att återvända till sin älskade familj.
Conny hade modet och kraften att göra detta val. Jag tror att många musiker och artister leds ut på motorvägen utan att de själva egentligen vill. För att de inte tillåts välja. Många vill förstås också vara där och det är väl tur det.
Men mäts en människas storhet i hur stort medialt intresse han eller hon har? För mig sitter storheten i hjärtat, i tanken och i gärningarna. Den tid vi får här på jorden är begränsad och vi vet aldrig i förväg hur lång eller kort den blir. Hur gör vi för att fylla den tiden med meningsfullt innehåll? Jag tror att man måste lyssna på sitt hjärta. Det gjorde Conny. Ljus över hans minne.

När jag senast var uppe och tittade till min mammas gravsten såg jag att Conny fått en plats markerad i närheten. De ska bli grannar! Det var så trevligt, tycker jag. Och det finns en viss likhet mellan dem båda. Mamma hade också kunnat gå långt men hennes svåra uppväxt och de demoner som sökte upp henne som vuxen satte stopp för det. Men även om hon hade haft möjligheten att gå ut på den mediala motorvägen tror jag att hon hade avböjt. Hennes hjärta hade sagt nej.
Två av de finaste människor jag lärt känna ligger nu grannar däruppe. Conny kommer så småningom också att få en vacker natursten som minne. En sten bland alla andra stenar. Som en påminnelse om att vi alla, innerst inne, är lika. Alla är födda lika och alla dör lika. Men vissa älskar vi mer än andra.