Visar inlägg från februari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Rasism hos barn

I dag insåg jag plötsligt att jag inte alls är den där fina, omtänksamma och kärleksfulla pappan som jag vill vara. I Lias klass har det kommit fram att man kastar ur sig rasistiska kommentarer till en del av klasskamraterna och även till andra utanför klassen. Lia, som är "halvkines" har inte blivit utsatt men en annan flicka, vars pappa också är invandrad, har fått höra att de ska "åka hem". Lia är bara 11 år och går i femte klass. Barnen kan knappast ha bildat sin uppfattning själva. Den måste komma utifrån.

Min första tanke när jag får höra det här är att jag skulle vilja dunka något hårt i skallarna på de som sagt detta. Redan där har jag dragit på mig minuspoäng. När jag sedan pratar med Lia om det här kan jag inte låta bli att säga "De som säger så här är så dumma... så DUMMA".

Vad lär jag min dotter av det här? Jo, att det finns människor som är snälla och det finns de som är dumma. Och de dumma är mindre värda.

Vi ska aldrig, aldrig någonsin acceptera eller tolerera att våra barn säger något nedvärderande om ett annat barn, oavsett vad det är. Det kan vara utseende, ursprung, kultur, religion eller vad som helst.

Men jag ska heller aldrig som förälder nedvärdera ett barn som nedvärderar ett annat barn. Åtminstone inte inför mitt eget barn. För då överför jag mina negativa tankar till mitt barn. Och negativa tankar kan leda till bitterhet och hat. Men det är svårt... Så oerhört svårt.

Rasism hos barn är bland det svåraste jag kan tänka mig att hantera. Hur gör man?

OS, missfall och könsbyte

Nu blev jag lite bloggsugen igen. Jag märker att bloggandet har blivit en perfekt ventil för mig att ventilera mina tankar med. Inte för att jag vill att någon ska läsa mina tankar precis, men efter att jag formulerat om dem till en text känns det bra.

Idag är jag sjukskriven. Det händer inte speciellt ofta men i dag tog jag och kroppen det gemensamma beslutet att stanna hemma. Att bara sitta hemma helt själv... Det var ett tag sen. Vad hittar man på då? Inte orkar jag göra speciellt mycket heller, det är ju därför jag är sjukskriven. Titta på TV. Ja, det blir bra. Sitta och slötitta på något ointressant bara för att få tiden att gå.

Men det var jättekul!

Det började med sportstudio och med mitt näst intill obefintliga sportintresse satt jag där med tom blick och tog väl in lite ändå. Det jag reagerar över när alla pratar om det senaste guldet är hur de värderar de olika insatserna i stafetten. Det talas mycket om den tappade skidan men inte om att Lars Nelson sedan körde ifatt hela gänget och växlade på den kortaste tiden av alla. Enligt min helt osportsliga mening var ju han den störste hjälten av dem alla. Dessutom kom det ju fram att han hade blivit trängd och påkörd av en annan åkare som kommit utanför spåret och därför tappat skidan. Jag kanske har tittat alltför selektivt på rapporteringarna från OS men min bild av skidstafetten är att Lars Nelson, "debutanten och den orutinerade", nästan klantade till det och tappade skidan men att Sverige som helhet lyckades med bragden att ta guld i alla fall. Jag undrar hur rapporteringen hade låtit om det hade varit Hellner som åkt första sträckan och råkat ut för samma sak... Men, jag vet inte, jag kanske har fel och tittar för selektivt.

Sedan kom en intervju med en kvinna som varit med om två missfall. Att bara gå ut och berätta om detta. Vilken styrka. Det här är ju faktiskt fortfarande ett tabubelagt område. Man pratar inte om det fast det är just prata man borde mest om det. Jag funderade lite över just själva ordet. Missfall. Det ligger en del skuld och skam redan där. Det blev en miss. Ett misslyckande. Men det handlar ju om liv. Liv som inte fullbordats. Alla liv är lika mycket värda. Det finns inga missar. Det finns bara liv och det finns liv som slutar innan de ens har börjat. Det finns ingen skuld i det. Det borde inte vara tabubelagt. Fullt av sorg, förstås, men inte tabubelagt. Jag hoppas att den här starka kvinnan hjälper oss att ta bort en del av de murarna.

Hon sa något som fastnade i mitt lilla huvud. Hon fick frågan hur hon hade orkat gå vidare och föda de barn som hon faktiskt har och är vid liv. Då svarade hon: "Jag är nog alltför djurisk för att ge upp". Så måste det vara. Det är djuret inom oss som vill fortplantas, som vill leva och älska. Djuriskhet är för mig något vackert. En mental styrka, snarare än en fysisk. En urkraft av kärlek. Och jag tror att kvinnor har närmare till sin djuriska sida än män.

Sedan kom ytterligare en fantastiskt intressant intervju. En man, som vid 45 års ålder och med både familj, barn och barnbarn, bestämt sig för att byta kön. Vilket mod att ställa upp på en sådan intervju! Och här kan vi prata om skam, skuld, tabu, fördomar, ja allt. För här handlar det om ett eget val. Ingen väljer att få ett missfall men att byta kön är något man väljer. Eller...? Jo, visst handlar det om ett val men ett otroligt svårt val. Han har allt att kämpa emot. Familj, vänner, kultur, värderingar, precis allt. Att ändå ta det stora steget, det är mod för mig. Att födas i "fel" kropp, det borde vara ungefär som att rulla ut på motorvägen i fel körriktning. Redan från början. Och sedan bara fortsätta. Det måste bli väldigt jobbigt att hela tiden väja för mötande. Ännu jobbigare, kanske, att stanna och vända mitt på vägen. Men när vändningen väl är gjord kan man börja köra lugnt, leva normalt.

Han sa också något som fastnade när han fick frågan om hur han kände det när han började med att klä sig i kvinnokläder: "Jag kände mig hel". Då tänkte jag... vad lycklig jag är som känner mig hel. För det är inte självklart. 

Men nu ska jag inte blogga mer för nu ska jag titta på OS. Sverige - USA i hockey. Damer. Hoppas de vinner :)


Om kristendom

Att vara kristen. Det låter ganska bra. Det låter som något man vaggats in i snarare än något man valt. Det är inget som slutar på -ist: feminist, miljöpartist, fredsaktivist, kommunist... bara kristen. Det låter mysigt på något sätt. Tryggt.

Men jag kan inte bestämma mig för om jag är kristen. Jag vet inte. Jag tror nog inte att jag är det ändå. Mitt liv innehåller alltför många syndiga inslag för att jag skulle kunna kalla mig kristen. Men kristendomen, eller kanske snarare tron, tilltalar mig. En tro gör dig stark. Men min tro sträcker sig inte längre än att livet har en fortsättning och att det finns en högre intelligens. Jag kan inte ordagrant tro på Bibelns ord även om de är vackra.

Jesus är för mig ett högre medvetande som kom ned på jorden. Det behövde nödvändigtvis inte varit en människa, men kanske medvetandet också tog gestalt i form av en människoson. Jag förstår inte alla som fortfarande pratar om Jesu återkomst precis som om han bara skulle komma tillbaka en gång för alla. Vad är det som säger att han, hon eller det, inte redan har kommit tillbaka för att återvänt och väntar på att komma tillbaka igen? Bara i vår tid finns det flera personer, men också företeelser, som skulle kunna vara ett tecken på Jesu återkomst. Jag tänker förstås på Mahatma Gandhi, Martin Luther King, Nelson Mandela eller Hippierörelsen. Ett högre medvetande som tagit gestalt i form av en människa eller en rörelse. 

Jag tycker också att kristendomen är likvärdig alla andra religioner. Om jag vore född på en annan plats på jorden skulle jag säkert kunna kalla mig buddist, hinduist eller muslim. Min tro är att alla religioner har något gemensamt; Ett högre medvetande som sänks ned över mänskligheten.

Jag har inget emot att gå till kyrkan ibland. Tvärtom. Besöken där berikar mitt inre. Men jag kan känna mig lite falsk. Jag är inte en klockren kristen. Jag kan inte ens kalla mig kristen. Men jag har en tro. Jag har en tro på ett högre väsen.

Jag kan ibland känna mig lite avundsjuk på de som är helgjutet kristna. De som har vigt sitt liv åt Jesus. För dem är allt givet. Och för dem är allt kärlek. Jag älskar de människor som jag möter i kyrkan. De tar emot mig med öppna armar. Det finns inga krav. De kräver ingen motprestation. De är bara glada för att jag är där. Och jag är glad för att vara där. För det ger mig en stund till eftertanke.


 


 

Alla hjärtans dag

I dag är det alla hjärtans dag. Dagen bygger på kristen tradition och precis som många andra kristna traditioner har den blivit sönderkommersialiserad.
Valentine dyker upp i berättelser redan på 400-talet, alltså ungefär samtidigt som St. Nicolaus, som fått finna sig i att bli kallad Santa Claus, dyker upp i Myra.
 
Det är en vacker tanke att viga en dag åt kärlek men när allt blir totalt fokuserat kring en enda dag, i många länder runt hela världen, då blir det hysteriskt. Rosor plockas av underbetalda arbetare i Afrika för att skickas vidare och säljas för dyra pengar här. Någonting känns väldigt fel. Alla hjärtans dag. ALLA hjärtans dag. Ska vi inte visa vår kärlek till alla då, och inte bara till den som står oss närmast? Vi kan inte gå runt till alla sju miljarder hjärtan som klappar runt jorden och visa vår kärlek men vi kan skicka en liten tanke. Och om alla skickar en tanke med kärlek runt hela världen under en och samma dag tror jag på fullt allvar att det är ett steg mot en bättre värld. Att sälja slut på jordens alla rosor under en dag är inte det.
 
Kärlek är för mig att umgås. Att vara tillsammans. Att ta en lång promenad i skogen och bara vara. Tråkigt och gammalmodigt, kanske. Men ändå...
 
Under tiden jag skrivit det här lilla inlägget har solen börjat titta fram ur en totalgrå himmel. Jag kanske ska ta en liten promenad och titta till ett hjärta som slutat slå. Ett hjärta som var så fyllt av godhet. Min mammas. Men jag ska inte ha med mig någon ros dit, bara en tanke. För i dag är det ALLA hjärtans dag. Även de hjärtan som slutat slå här på jorden.
 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vart tog omtanken vägen?

Vad hände egentligen med omtanken? Med hjälpsamheten?

Vi irrar runt i vår egen verklighet som blir mer och mer instängd i en liten bubbla som inga utomstående kan tränga in i. I vår egen lilla bubbla har vi mobilen och alla tekniska hjälpmedel som behövs. Vi behöver ingen utomstående hjälp för att ta oss igenom tillvaron.

När jag var liten och behövde hjälp frågade jag någon vuxen. Och jag fick alltid ett svar. I dag fungerar det inte så. Alla vuxna passerar. Även om det står ett förvirrat barn med gråten i halsen och ber om hjälp. En oväntad fråga stör vår inrutade vardag. Det ingår inte i våra rutiner. Därför passerar vi. Med sänkt blick. Har vi inte mobilen att titta i tittar vi åt sidan.

Att hålla upp dörren till någon rörelsehindrad eller äldre person är förlegat. Nu trycker man på en knapp och dörren går upp. Jag glömmer inte när jag för första gången upptäckte detta fenomen. Jag gick in på Systembolaget i Umeå och efter mig kom en kvinna med barnvagn och fullt med kassar i händerna. "Vad roligt", tänkte jag "jag kan hjälpa till". Jag höll upp dörren men utan att ens lyfta blicken slog hon till på dörröppnaren. Jag fick snabbt flytta på mig för att inte stå ivägen för henne där hon stormade fram i sin bubbla.

Ett annat moment i hjälpsamhetens värld är vägbeskrivningar. Jag blir glad när någon kommer, vevar ned rutan och frågar om vägen. Det händer allt mer sällan idag också därför att fler och fler har gps. Och när man har en gps, varför ska man då fråga en människa? Förra året kom en hel busslast med ungdomar och stannade utanför vårt hus. Jag har aldrig förr sett en stor buss i vårt villaområde. Chauffören var helt uppgiven och skulle upp till Bredstorps idrottsplats. "Gps:n visar att det ka ligga här någonstans". Vi fick ta det från början och jag förklarade att han var nästan en mil åt fel håll. Till slut accepterade han att faktiskt gps:n visade fel.

Den mänskliga kontakten försvinner mer och mer för att ersättas av teknik. Jag tycker synd om min pappa, som ibland försöker ringa till sjukhus, bank eller vad han nu behöver ringa till. Det han möts av i luren är en telefonsvarare där man ska knappa in olika alternativ. Med sina 98 år har han inte så lätt för det. Samma sak med barn och ungdomar.

När man sitter i ett väntrum eller på tåget har alla sina mobiler framme. Vart tog samtalet vägen? Vi började bygga vår egen bubbla redan innan mobilernas tid. Många satt med pocketböcker och läste på tunnelbanan, i bussen eller i väntrummet. Nu har de ersatts av mobiler. Och samtalet är borta. Om någon tilltalar dig i ett väntrum betraktas den männiksan som lite "konstig".

Jag vill vara den där konstiga människan. Den som håller upp dörren, visar vägen eller bara tilltalar någon som ser ensam ut.