Visar inlägg från januari 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Raskolnikov

Litteraturmagazinets fredagsenkät var idag "Vilken är den mest intressanta litterära figuren genom tiderna?" Jag tänkte genast på Raskolnikov, huvudpersonen i Dostojevskijs "Brott och straff". Nu kommer jag inte längre ihåg så mycket av den boken. Det var över trettio år sedan jag läste den men jag kommer ihåg hur gripen jag blev av denne person. Hur man fick följa med i hans tankar både före, under och efter mordet på den giriga pantlånerskan.

På något underligt plan sympatiserar man med mördaren och inte med offret. Och man tvingas ställa sig själv frågan: "Är en mördare alltid en galning?" I Dostojevskijs värld är det inte helt självklart. Vi får lära känna Raskolnikov och göra ett besök i hans psyke. Vi får följa hela hans svåra väg fram till beslutet som leder till att han krossar pantlånerskans huvud med en yxa. (Om jag inte minns fel) 

Tiden efter mordet brottas han med problemet om det kan ha varit moraliskt riktigt att mörda. När han så småningom kommer fram till att det nog inte var så klokt splittras han inifrån på ett psykologiskt plan och den kampen får vi också vara med om. Jo, Raskolnikov är, i alla fall för mig, nog den mest intressanta litterära figuren genom tiderna. Det börjar nog bli dags att läsa om den boken efter trettio år.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldrevården

Nu har massmedia, med Aftonbladet i spetsen, bestämt sig för att vi ska tycka illa om äldrevården igen. Det finns givetvis fall där fel människor har hamnat i äldrevården men jag är helt övertygad om att det rör sig om enstaka företeelser. Det är givetvis inte förlåtligt på något sätt att en vårdare behandlar en äldre på något kränkande sätt och en sådan person ska förstås sparkas från sitt jobb omgående. Men att för den skull döma ut hela äldrevården och i en artikelserie kalla den äldrevanvården är väl ganska fel?
 
Jag har varit i kontakt med äldrevården vid några olika tillfällen när äldre släktingar legat där. Senast var det min mamma, som bodde sina sista år på Uvaberg. Jag har sällan träffat så kärleksfulla och omtänksamma människor som just där. Min mamma trivdes alldeles förträffligt bra där.
 
Att varje morgon kliva in i dödens väntrum och ta sig an de äldres tvättande, matande, blöjbyten med mera och dessutom göra det med ett leende tycker jag är otroligt beundransvärt. Dessutom tar de sig tid för en liten pratstund med de boende, som kanske inte alltid ens kan svara. Men de får en liten stund av medmänsklighet som de kan känna in.
 
Alla är förstås inte lämpade till det här speciellt krävande yrket men alla jag stött på har varit helt fantastiska. De som har haft oturen att ha någon nära anhörig som blivit illa behandlad av någon sjuk eller på annat sätt opassande vårdare blir förstås bittra och anklagande mot den avdelningen.
 
Media har en förmåga att driva på sådana här frågor. De vet hur lätt det är att få med sig ett drev av upprörda läsare. De vet när de river upp oläkta sår. De vet att det är säljande att röra upp människors ilska.
 
Det är medias uppgift att avslöja missförhållanden. Det är helt rätt. Men jag tycker det kan bli alltför enkelspårigt och dessutom väldigt kränkande att peka ut en hel arbetskår där det bara är några få som verkligen har misskött sig.
 
Jag vill ha en serie som heter "Kärleken i äldrevården". Som komplement. Där finns mycket mer att hämta. Exemplen är massvis. Men det säljer inga lösnummer.

Peter och vargen

Det här är en slags fortsättning på gårdagens blogg, som handlade om jaget. Det var en tanke som slog mig när vi var på väg hem efter att ha sett filmen "Peter och vargen" till musik av Norrköpings symfoniorkester. I den berättelsen bygger man först upp en fin relation mellan betraktaren och en fågel, en anka och Peter. Sedan kommer vargen och slukar ankan. Bara så där. Ankan dör. Punkt slut. Den som vi hade sympatiserat med.
 
I dagens sagor sker aldrig sådana brutala övergrepp. De söta små djuren slipper alltid undan rovdjuren och alla är lyckliga på slutet. Barnen får lära sig att alla sagor alltid slutar lyckligt. Hur är det då med livet? Slutar det också alltid lyckligt? Ja, växer man upp med föräldrar som ger barnet allt det pekar på och som alltid blir taget i försvar så är det nog lätt att leva kvar i den villfarelsen. Det blir inte så mycket bättre när de kommer upp i skolan. Lärarna förväntas att slussa dem igenom läroplanens labyrinter och hålla dem under sina vingar utan att de ens ska behöva anstränga sig. Om de sen går ut skolan utan fullständigt betyg är det skolans fel, inte elevens.
 
Sagorna lär barnen att allt slutar lyckligt. Det finns inga motgångar. Det finns vissa spänningsmoment men de slutar alltid med att hjälten, dvs. jag, vinner. Sagorna visar inga konsekvenser av ett visst beteende. Ankan i Peter och vargen är ganska klantig och dessutom olydig när han rymmer från ankgården. Med det får han sona med sitt liv. Det är konsekvensen. De gamla sagorna var ibland grymma. Men livet är också grymt ibland. Och varför ska vi visa barnen en värld som är förljugen? Då blir livet också förljuget. Ju högre upp man klättrar innan man upptäcker sanningen, desto större blir fallet.

Jag

Att köra bil hem från mitt jobb tar knappt tio minuter. Dessutom är det sällan jag tar bilen. Att på den korta tiden, och vid de få tillfällena, lyckas tima in något intressant på radion är en högoddsare men det var precis vad som hände i dag. När jag körde iväg höll "Spanarna" på och som vanligt hade Jonas Hallberg en mycket intressant spaning på gång. Den handlade om hur vi idag har blivit mer och mer jagfixerade. Han kanske hade tagit fler exempel innan, men när jag satte på radion pratade han om FaceBook. Om jag inte minns fel så var det över 40% av statusarna på FB som inleds med ordet "Jag". När jag kom hem tittade jag genast på mina FB-vänners statusar men jag hittar inga som börjar på "jag". Däremot är det många som börjar på ett verb och där jaget betraktas som självklart. "Tänker", "Tycker", "Funderar", "Ska" osv.

Det ligger ingen värdering i det här och jag är säkert likadan själv i mina statusar. Men sedan sa han något annat mycket intressant som jag inte har tänkt på. När man berättar något där flera personer varit inblandade börjar man ofta den meningen med "Jag och..." Tidigare började man en sådan berättelse med "Anders, Lisa och jag..." Nu låter det "Jag och Anders och Lisa".

Det kan tyckas som en petitess men språket avslöjar nog mer om vår personlighet än vad vi tror. Vi har blivit mer jagfixerade, på gott och ont. Att alltid sätta sig själv i andra rummet är givetvis inte bra men att alltid sätta sig i första rummet är nog inte heller så lyckat. Att framhålla sig själv när man gjort något viktigt och vackert är jättefint. Men att ständigt framhålla sig själv och sätta sig i första rummet, hur nyttigt är det? Och hur högt blir fallet när man märker att man inte är i första rummet?

I Sverige är vi i dag väldigt duktiga på att sätta kunden i centrum. Och alla är kunder till någon. Alla är alltså i centrum. I skolan är eleverna kunder och lärarna deras servicepersonal. Föräldrarnas roll blir att se till så att deras barn får den service, snarare än den kunskap, de är berättigade till. Vilken verklighet växer de barnen upp till?

Renässansmänniskan var också jagfixerad. Men där handlade det mer om att förstå att alla hade ett egenvärde. Varje människa var värd något och betydde något. Dagens jagfixering betyder att alla står i centrum. Centrum är inte så stort. Alla kommer inte att få plats. Många kommer att falla och för en del kommer fallet att bli svårt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Lia och skridskorna

I dag fick jag den där jobbiga känslan igen, den där när man måste säga till sitt barn att hon inte kan göra allt som andra barn kan göra. Som många av er redan vet har hon ett lymfödem. Ena benet och foten är större än den andra. På torsdag ska de ha friluftsdag. Äka skridskor. Jag frågade henne om hon verkligen vill följa med.

"Ja, det är klart! Och vi måste köpa ett par skridskor"

"Men Lia, du vet ju att du inte kan ha skridskor. Du får inte i foten. Vi provade ju för ett par år sedan och du kunde ju inte ens ha ett par skridskor i min storlek. Det gick när du var mindre men nu har foten och du blivit större"

"Men då kan jag ju inte åka skridskor i hela mitt liv..."

"Nej, det är nog så..."

Sanningen gör så ont ibland. Jag vet inte vilket som gör ondast: Att säga den eller att höra den. Men samtidigt tänker jag att det är väldigt mycket som hon faktiskt KAN göra och bara ett fåtal som hon inte kan. Hon kan springa, cykla och skratta. Hon kan spela piano, teckna och måla. Hon älskar att läsa och skriva. Hon är duktig i skolan. Och hon har två föräldrar som älskar henne mer än något annat.

Som vuxen tror jag hon kommer att ha många olika valmöjligheter till yrken. Det enda jag vet med säkerhet att hon inte kommer att göra är att bli konståkerska eller gå på en catwalk. Men det spelar ingen roll. Det hon väljer att göra kommer hon att göra med kärlek. Hennes handikapp är ett hinder men hennes vilja är en styrka.

 

Äldre inlägg