I dag är det alla hjärtans dag. Dagen bygger på kristen tradition och precis som många andra kristna traditioner har den blivit sönderkommersialiserad.
Valentine dyker upp i berättelser redan på 400-talet, alltså ungefär samtidigt som St. Nicolaus, som fått finna sig i att bli kallad Santa Claus, dyker upp i Myra.
 
Det är en vacker tanke att viga en dag åt kärlek men när allt blir totalt fokuserat kring en enda dag, i många länder runt hela världen, då blir det hysteriskt. Rosor plockas av underbetalda arbetare i Afrika för att skickas vidare och säljas för dyra pengar här. Någonting känns väldigt fel. Alla hjärtans dag. ALLA hjärtans dag. Ska vi inte visa vår kärlek till alla då, och inte bara till den som står oss närmast? Vi kan inte gå runt till alla sju miljarder hjärtan som klappar runt jorden och visa vår kärlek men vi kan skicka en liten tanke. Och om alla skickar en tanke med kärlek runt hela världen under en och samma dag tror jag på fullt allvar att det är ett steg mot en bättre värld. Att sälja slut på jordens alla rosor under en dag är inte det.
 
Kärlek är för mig att umgås. Att vara tillsammans. Att ta en lång promenad i skogen och bara vara. Tråkigt och gammalmodigt, kanske. Men ändå...
 
Under tiden jag skrivit det här lilla inlägget har solen börjat titta fram ur en totalgrå himmel. Jag kanske ska ta en liten promenad och titta till ett hjärta som slutat slå. Ett hjärta som var så fyllt av godhet. Min mammas. Men jag ska inte ha med mig någon ros dit, bara en tanke. För i dag är det ALLA hjärtans dag. Även de hjärtan som slutat slå här på jorden.