Visar inlägg från december 2013

Tillbaka till bloggens startsida

Om julen

Nu är snart julen här igen. Nu för tiden längtar jag mest till den tid då julen är över. Jag minns de julaftnar jag hade som barn. En kompis till min äldre bror sa en gång innan jul, "jag brukar alltid ta en promenad på julafton. Det är så mysigt när allt är tyst". Vad spännande! tänkte jag, kan man verkligen ta en promenad på julafton? På något sätt levde jag i föreställningen att det fanns en oskriven lag på att man inte skulle gå ut på julafton. Ingen annan var ju ute då. Det var verkligen så. Allt var tyst. Inte en människa syntes till. Inte en bil. Alla affärer var stängda.

När jag gick ut på min julaftonspromenad var det med spänning och förväntan. Och det var verkligen en salig upplevelse att gå där ensam i snön. Det lyste i fönstren, några stearinljus brann. Inga blinkande ljusslingor. Inget som störde friden. Råkade det komma förbi någon i bil smög de tyst fram på den mjuka snön, som om de skämdes. Det här blev en tradition för mig under flera år framöver. Vi hade mysigt hemma också och det var så klart kul att få julklappar, men det är de här promenaderna som är mitt bestående minne av mina barndoms jular. Ibland följde pappa med, ibland gick jag själv.

Att en 15-årings största nöje på julafton skulle vara att ta en promenad verkar i dag helt obegripligt. Men för mig var det så mycket mer än en promenad. Det var reflektion, mystik och det var en slags snövit meditation. I dag är vi så omgivna av ting som stör vår inre frid. Man måste anstränga sig lite mer för att hitta ron. Men den finns där och det är vad julen är för mig. Tystnad, eftertanke, frid och reflektion. Sen får tomten tycka vad han vill.

 

Lia och Karl-Bertil Jonsson

Nu vill jag berätta om min finaste julhändelse hittills. Ping och Lia och jag var nere på stan och handlade en dag i förra veckan. Lia hade tagit med sig sin lilla plånbok också ifall hon ville köpa några presenter. Ping gick in på ÖB och jag till Systembolaget. Lia följde med mig. När vi gick in såg jag att det satt en äldre kvinna och tiggde pengar. Vi gick in till Systemet men efter en stund gick Lia ut igen och väntade utanför.

När jag betalade såg jag hur Lia gick fram och la en tjuga i kvinnans låda. Jag kom ut igen och vi gick för att hämta Ping. Lia sa inget om sin goda gärning och visste inte att jag hade sett henne. Efter ett tag sa jag att jag hade sett henne och att jag blev så glad.
"Ingen ska inte ha råd att fira jul", svarade hon.

När jag ser dessa tiggande människor fylls jag alltid av en massa kval. Ska jag lägga i något? Ska jag inte? Vad har jag att förlora om jag lägger i något (förutom slanten) och vad har jag att förlora om jag inte gör det? Ibland tänker jag att det kanske inte alltid är pengen som är det viktigaste utan att någon faktiskt bryr sig. För ett barn är det så självklart.
1. Där sitter en fattig människa + 2. Jag har pengar i min plånbok = 3. Pengar i lådan.

Jag tror att den här kvinnan upplevde en lycklig stund när Lia gick fram till henne och gav en slant i lådan. Inte bara för tjugan. Det var ett barn som brydde sig. Som tog av sin veckopeng och gav till henne. Det var inte någon förälder som stoppade en slant i hennes hand och knuffade fram henne. Nej, det här var helt och hållet hennes eget beslut. Och det var just det som gjorde mig så stolt och rörd. När hon la i slanten trodde hon inte att jag såg. Och hon sa inget om det efteråt heller. Hon köpte ingen present. Men hon hade ändå gett oss den finaste gåvan vi kunde få.

 

Svärmor

För ett par år sedan ansökte vi om permanent uppehållstillstånd för min svärmor. Det var ett av de största misstag vi gjort. Ansökan blev naturligtvis avslagen men vad som var värre var att de nu misstänker att hon kanske vill stanna kvar om hon får komma hit överhuvud taget. "We have reason to belive that your stay might be longer than three months" Därför är det tvärnej, inte ens för tre månader.

Att hon har tre barn, sju barnbarn och två barnbarnsbarn i Sverige ses nu som ett hinder för henne att komma till Sverige, inte som en anledning. Ju mer känslor man uttrycker, ju mer kärlek som finns mellan de olika familjemedlemmarna, desto svårare verkar det vara att få komma till Sverige.

Just nu sitter jag och försöker formulera en text som kan övertyga dem. Men det känns samtidigt som om det svåraste inte ligger i att skriva en bra text utan att texten hamnar hos en handläggare med hjärta. Den chansen är ungefär lika stor som att få sju rätt på lotto, men chansen finns och därför försöker jag.

Vi på Migrationsverket är stolta över att kunna välkomna människor till Sverige. Vår verksamhet vill skapa förutsättningar för att förverkliga visionen om ett Sverige som med öppenhet tar tillvara den globala migrationens möjligheter.
Du som vill göra en ansökan kan förvänta dig att få ett vänligt bemötande och en god service av oss. Det ska vara lätt att ha med Migrationsverket att göra


Texten ovan är hämtad från Migrationsverkets hemsida. Låt mig säga att jag inte riktigt håller med. Jag tycker verkligen inte det är lätt att ha med Migrationsverket att göra. Jag har aldrig förväntat mig ett vänligt bemötande. Men jag förväntar mig empati. Jag förväntar mig att, på en myndighet som ansvarar för invandrings- och flyktingfrågor, mötas av lite förståelse. Ni säger er vara stolta över att välkomna människor till Sverige. Jag vill påstå att ni är stolta över att kasta ut folk från Sverige.

Kära Migrationsverket. Jag kan tala om för er var er stolthet ligger. Ni misstänker att min svärmor vill stanna permanent i Sverige och er stolthet hindrar er från att ändra ett fattat beslut, även efter att det framkommit nya uppgifter som visar att hennes vistelse garanterat inte kommer att bli mer än tre månader. Det är er stolthet.
Ändra aldrig ett beslut, ty det är hugget i sten.
Glöm inte att ”nej” alltid är utgångsläget.
Var alltid misstänksam.
Tro ingen.
Använd aldrig sunt förnuft.
Le aldrig.
Hata humor.
Håll garden högt.
Var fyrkantig.  Annars kan det såra er stolthet.

Med vänliga hälsningar:

Lars-Erik Strand, en av många förlorare i Statens Migrationslotteri.


 

Om empati

Nu vill jag berätta om en händelse i fredags, eller rättare sagt lördags, när jag och Ping var på väg hem. Klockan var runt 01.00 på natten. Jag körde och Ping satt bredvid. Vi åkte längs vägen som inte bara var upplyst av gatubelysning utan också av stjärnor och ljusstakar i förnstren. Familjeidyllerna lyste. När vi var 200 meter hemifrån skymtade något i ögonvrån som inte kändes rätt. Jag bromsade in.
"Vad är det?" frågade Ping.
"Såg du inte?"
"Nej..."
"Jag tyckte det låg någon därborta".

Jag började backa tillbaka och där låg han. Raklång mitt på trottoaren. Jag gick ur bilen och gick fram till honom. Hans ögon var öppna. För ett ögonblick befarade jag det värsta. Sedan blinkade han till och tittade på mig. Jag gick fram och la handen på hans axel.
"Hur är det med dig?"
"Jag är så jävla full".
"Men du kan ju inte ligga här".
"Det är lugnt".
"Det är inte lugnt. Det är tre grader kallt ute. Du kan frysa ihjäl. Kom nu. Jag måste skjutsa dig".

Jag fick upp honom på benen och in i bilen. Han fick fram var han bodde. När vi hade kommit till adressen han hade uppgivit visade det sig att det inte stämde. Vi fick vända och köra tillbaka igen. Efter lite letande började han till slut känna igen sig och klev av. Han var djupt tacksam och gjorde sitt bästa för att uttrycka det.

Vad lärde mig den här historien och varför vill jag berätta det? Det var inget märkvärdigt jag gjorde, inte alls. Det var bara det som förväntas att man som medmänniska ska göra. Men jag tror ändå inte att alla skulle gjort det jag gjorde. Det borde passerat fler bilar vars förare hade sett honom. Både Ping och jag var trötta när vi åkte hem. Det här tog ytterligare tid. Men vi kunde somna med ett rent hjärta. Jag misstänker att några andra somnade in med dåligt samvete. De som hade passerat utan att bry sig.

Den här lilla historien handlar om empati. Förmågan att uppleva och förstå andra människors känslor. Jag kände med den här killen. Jag har också druckit för mycket ibland. Jag har också behövt hjälp ibland. Att då få se den där utsträckta handen är just då värt mer än alla pengar i världen. Och att få vara den som sträcker ut handen hör också till de där ögonblicken i livet som inte kan värderas i pengar. Jag kände mig väldigt rik när jag kröp ner under täcket på lördagsmorgonen när klockan var närmare två. Jag hade hjälpt en medmännsika, kanske inte räddat livet på honom men åtminstone gjort en jobbig situation bra mycket enklare för honom än vad den kunde ha blivit. Det gjorde mig glad.

Skolan måste återamoriseras

"Det skulle jag aldrig orka med". Den kommentaren får jag ofta höra när jag säger att jag jobbar som bildlärare på högstadiet. Och visst, det finns stunder då jag också känner att jobbet är mig övermäktigt. Men då handlar det inte om eleverna, som alla andra syftar på, utan om doumentationen. När man ska omvandla en levande människas allvarliga strävan till siffror, betyg och omdömen. Det är då, först då, som jag känner att jag ibland inte riktigt orkar med.

När jag sökte till bildlärarutbildningen var det i första hand för att jag hade en önskan och en vilja att lära ut de hemligheter jag tyckte mig besitta. En djupare förståelse i livets mysterier genom det förstoringsglas som heter konst och kreativitet. Efter min första praktik upptäckte jag dessutom kärleken i mitt framtida yrke. Min första praktikperiod var en kärleksrelation.

I dag, efter drygt 20 år på både högstadiet och gymnasiet, tycker jag att just kärleken är det viktigaste i mitt lärarjobb. Kärleken till mina elever och mitt ämne. Jag älskar att se mina elever göra framsteg, jag älskar aha-upplevelser, jag älskar Rembrandt och Van Gogh och jag älskar att fördjupa mig i färgernas mystik tillsammans med mina klasser. Det är kärleken i arbetet som som gör arbetet levande och det är i mötet med mina elever som jag känner att jag kan göra ett bra jobb.

Men jag är en dålig lärare. Med ständigt dåligt samvete gräver jag djupt i mina pappershögar efter dokumentationer som jag har slarvat bort eller glömt. Samtidigt som jag försöker hålla fanan högt i klassrummet dalar den i arbetsrummet. Dokumentation, individuella utvecklingsplaner, utvecklingssamtal, åtgärdsprogram, betygssättning... Ibland känns det bara för mycket. Man orkar inte med. Men att få umgås med sina elever hela dagarna är ett privilegium.

Jag känner ibland att elevernas föräldrar borde vara avundsjuka på mig. Jag får vara tillsammans med deras barn under tiden de är på sitt jobb. Det är också ett stort förtroende de lämnar över till mig. Jag kan inte annat än att tacksamt förvalta detta förtroende och försöka stänka lite vatten på ett frö som ska växa upp till en blomma. Hur den blomman kommer att se ut är jag delaktig i och det är i sig ett stort ansvar. Jag tror däremot inte att den blommans utseende kommer att förändras nämnvärt om jag har slarvat i dokumentationen. Om jag däremot har lyckats få en elev intresserad av Oskar Kokoschkas eller Frida Kahlos gripande livsöde eller fått någon intresserad av färglära och akvarellmålning så kommer det att förändra blommans, och därmed hela personlighetens, framtid.

Det är där, just där, som hela läraryrkets hemlighet ligger. Vi måste återmystifiera vårt uppdrag. Vi måste skapa nyfikenhet. Vi måste få våra elever att inse att Salvador Dalis liv var minst lika spännande som League of Legends. Och vi måste fylla våra lektioner med kärlek. Skolan måste också återamoriseras.

Nu är det jullov. En termin går så fort. Jag kommer att sakna mina elever. Jag undrar om de kommer att sakna mig. Troligtvis inte. Men jag vet att de kommer att bli glada när de ser mig igen.  När jag låser upp till bildsalen och konstens mysterier. Då kommer jag att få se de där förväntansfulla ögonen igen. De där ögonen som gömmer en hemlighet. Och jag kommer att möta hungern. Hungern efter att få lära sig något nytt. Det är då jag känner att jag älskar det här yrket och att jag älska mina elever. Om jag ser djupt in i deras ögon kan jag se att kärleken är besvarad. Det är känslor som inte kan dokumenteras. De bara finns där. Det är mystiken i läraryrket och det är mystiken som gör det så vackert.