Visar inlägg från december 2012

Tillbaka till bloggens startsida

På väg

Igår satte jag mig i bilen, lite tveksam inför väglaget, för att åka upp till Arlanda och hämta några Kinaresenärer. När jag skrapat bort isbarken från rutorna, backat ut, satt på radion och var på väg säger de:
"I dag skulle vi vilja prata med dig som är på väg".

Jaha, tänkte jag, de vill prata med mig. Jag tänkte på hur intressant min väg egentligen var och hur mycket den betyder för mig. Jag skulle hämta min älskade lilla dotter som varit borta en hel månad. Jag skulle hämta min frus dotter, som under den här tiden tagit hand om lilla Lia, åkt runt och besökt fantastiska platser och gjort den här resan till ett minne för livet för henne. Jag skulle hämta hennes lilla barn, mitt bonusbarnbarn Emil, som jag också tagit till mitt hjärta, och jag skulle hämta hennes man. Det skulle finnas så mycket intressant att berätta som hade anknytning till min resa och jag började göra mig beredd att ringa.

Andra ringde in och berätta om sina resor. Flera var på väg till någon de älskade, men det handlade mest om flickvänner. Alla hade intressanta saker att berätta och det var roligt att lyssna på. Själv blev jag tveksam och tänkte att jag borde kanske inte ringa. Att börja fippla med telefonen när jag samtidigt försökte hålla mig i hjulspåren på den sliriga vägen hade ju varit vansinne. Jag började dessutom redan känna mig tidspressad eftersom jag insåg att resan skulle ta betydligt längre tid än jag hade räknat med i det här föret. Därför hade jag ingen lust att stanna för att ringa in det här samtalet. Nej, jag lät det vara.

Senare på kvällen, när alla var samlade igen, var det dags att dra igång en fest för min pappa som har fyllt 97 år. Då kom jag återigen att tänka på det här med att vara på väg. Vi är ju på väg någonstans hela livet. Vår inre resa tar aldrig slut. Jag tror att min pappa har blivit så gammal därför att han hela tiden har varit på väg. Han har aldrig satt sig ned och känt sig färdig. Varje dag har varit full av möjligheter och idag när han har mycket värk och kroppen mer och mer börja säga ifrån är varje dag istället en kamp. Men han är fortfarande på väg. Han har inte gett upp. På rullande sten växer ingen mossa.

Min mamma gav upp . Hon dog några år innan sin begravning. Inte för att hon valde det själv utan för att en viss herr Altzheimer kom på besök och valde att stanna hos henne.

Pappa kommer nog att kämpa på med sin rollator tills han plötsligt står framför skylten "Här slutar din jordiska väg". Då kan han se tillbaka på ett långt och innehållsrikt liv. Då påbörjar han nästa resa tillsammans med min mamma och alla andra som han färdats tillsammans med på vägen här nere.

Återigen på väg.


Bilden av ett annat minne

Den här bilden har jag alltid älskat. Bilden av min farmor och farfar har följt med mig genom livet. Mina föräldrar har haft den hemma och jag har vuxit upp tillsammans med den. De ser så fromma ut. Så goda. De utstrålar en inre visdom samtidigt som de lever fullständigt ovetande om vart världen kommer att gå vidare efter deras död.

Deras liv rörde sig kring familjen och barnen. De fick sju barn, två flickor och fem pojkar. Livet i lilla Överboda präglades av hårt arbete för att få gården att gå runt. Någon tid för att åka in till Umeå, eller någon större stad, lär det knappast ha varit tal om. Att jag skulle skicka ut deras porträtt i etern så att det skulle kunna laddas ned i princip var som helst världen skulle övergått deras vildaste fantasier.

För dem var det här en stor dag. Fotografen var i byn, eller så hade de själva åkt in till stan. Västerbottenskuriren skulle fotografera dem på deras högtidsdag. Bröllopsdag eller 75-årsdag? Farfar har kammat till sig lite extra, satt på sig sin finaste skjorta och slipsen. Farmor har plockat fram sin finaste brosch. Så sätter de sig tillrätta. Farmor tittar mot fotografen men farfar tittar snett nedåt, eller är det inåt?

Är vi lyckligare idag när vi har vidgade vyer och större perspektiv på tillvaron? Kanske det. Jag tycker det är fantastiskt att följa med mina före detta elever på deras resor till jordens alla hörn och jag älskar att sitta uppkopplad och känna att jag är en del av den stora världen.

Men ändå. Se på den visdom som det här paret utstrålar. Är inte det en visdom som gått förlorad?




0 kommentarer | Skriv en kommentar

Bilden av ett minne

Ni får inte kasta snöboll på skolgården, säger jag och blir samtidigt trött på mig själv när jag säger det. Droppen som urholkar stenen. Inte på grund av dess tyngd utan för att den faller ofta. Om jag säger att de inte får kasta snöboll tillräckligt många gånger, kommer de att sluta då? Knappast. Nästa vinter kommer nya elever och nästa nya. Efter tillräckligt många vintrar kommer också en ny lärare. Vad ska han säga? Ni får inte kasta snöboll på skolgården? Det kanske inte finns någon skola eller elever. Kanske inte ens någon snö. Inte just där.

Händelser på olika platser fascinerar mig. Kan en tillräckligt stark händelse göra platsen besjälad? Kan en människa göra avtryck som senare generationer kan känna av?

Samma skola men en annan tid. Vi backar tillbaka nästan 40 år. Jag har ingen aning om att jag kommer att bli lärare. Det är just lärare som är längst ned i framtidsdrömmarnas kammare. Jag ser mig själv stå och smygröka bakom den lilla elcentralen. Jag och mina kompisar turas om att hålla utkik efter lärare och att dra några halsbloss från den vältummade cigaretten. 

Den lilla elcentralen finns kvar och ibland, när jag är säker på att inga elever ser mig, smyger jag runt och återupplever den tiden, den känslan. Känslan av att man gjorde något förbjudet och att det var spännande.

Vi backar tillbaka ytterligare 40 år. Då ligger Häggatorpet fortfarande kvar på den plats där Ängarydsskolan ligger i dag. Vilka tankar såddes innanför torpets väggar och vad sades vid matbordet? På fotografiet av Ernst Axfors står det gamla torparparet och ser allvarligt in i kamerans öga. Vi är fjärran från snöbollskastande och smygrökande ungdomar. Men ändå så nära. Tiden är en spännande bok. När man bläddrar bakåt är inte bladen tomma och bläddrar man framåt är det vi som fyller dem med innehåll.

40 år framåt. Lever jag då? Om jag ska bli lika gammal som min pappa gör jag det. Vilka bilder finns då? Av samtiden och av dåtiden. Vilka minnen?

Bilden kan hjälpa oss att minnas och bilden kan för ett ögonblick förflytta oss hundra år bakåt i tiden och hjälpa oss att rekonstruera en händelse som aldrig kommer tillbaka.

Skönheten och Odjuret

I dagens Aftonblad kan vi läsa om hur plastikopererade i princip är rättslösa. De har inget skydd om det blir komplikationer.

Diskussionen om plastikoperationer har vänt. För några (i min ålder säger man "några" när det handlar om tiotals) år läste man i media om "skönhetsoperationer" och det sågs med ganska mycket förakt. Det var bara de som verkligen hade råd och det uppstod en debatt om att duga som man är eller att operera sig.

Och varför vill jag blogga om det här då? Jo, därför att min dotter har ett så kallat lymfödem. En medfödd förträngning av ett eller flera lymfkärl som gör att lymfvätska, vars uppgift är att cirkulera i kroppen, går ned i benet men på grund av en förträngning inte tar sig tillbaka igen. Lymfvätskan stannar kvar och omvandlas så småningom till fettvävnad. Området, i det här fallet höger ben, kan bli i princip hur stort som helst.

Räddningen i hennes fall är att använda en kompressionsstrumpa som pressar tillbaka lymfvätskan dit den ska. Det är inte helt smidigt att dra på henne den men det måste göras varje morgon och kväll plus att man måste smörja in hennes fot och ben. 

För att lösa gåtan med hennes ben krävs mikrokirurgi. Att gå in och se var det är som lymfvätskan inte passerar som den ska och sedan åtgärda det.

Vad jag vill komma fram till är: Tänk om lika mycket pengar lades på forskning om detta som på skönhetsoperationer. Jag har förstått att det ligger enormt mycket pengar i plastikkirurgi. Min dotters sjukdom är mycket ovanlig och därför inte lukrativ. 

Nu vill jag inte ge alla plastikopererade dåligt samvete. Verkligen inte. Ni har gått en lång väg innan ert beslut och ni har förhoppningsvis ett liv och en kropp som ni trivs med i dag. Det finns absolut inget fel med det. Det som jag reagerar på är att det hela tiden är kapitalismen som styr. Där det finns pengar finns också kunskap. Jag är övertygad om att om det hade funnits lika mycket pengar att hämta i lymfödem som i plastikoperationer så hade min dotters problem varit löst för länge sedan.

För henne handlar det inte om att bli vacker. För henne handlar det om att få leva ett normalt liv. Det skulle göra henne så otroligt lycklig. Hon skulle sväva som på moln med ett ben som inte var två kilo tyngre och mycket tjockare än normalt. För mig som pappa finns det inget som jag hellre skulle önska. Absolut ingenting.