Det här är mitt och det här är ditt. Det får vi lära oss redan som barn. Ägandet är viktigt och det är en tyrann som rättfärdigar oss att bestraffa andra. "Det är min bil" skriker tvååringen och slår sin kompis i skallen så han börjar gråta.

När upphörde varandet för att ersättas av ägandet?

"dethärärmittland" har dykt upp i kölvattnet på den senaste SD-skandalen. Jättebra. Alla ska kunna kalla Sverige för sitt land. Men ändå. Om det här är mitt land så måste det finnas ett annat land som är ditt. Och dit är jag inte välkommen. Eller? Och om det här är mitt land, måste jag då försvara det från inkräktare?

Om man ska använda ordet "mitt" på geografiska platser skulle jag vilja säga att det här är min planet. Varför ska man inskränka sig? Jag känner mig visserligen mer bekant med Sverige. Med klimatet, språket, maten (utom surströmming) och allt annat som gör vår kultur speciell, men jag vill kunna känna att jag är lika mycket på min planet även när jag är i Kina eller i Spanien eller något annat land.

När fåglarna flyttar söderut behöver de inte visa upp något pass vid varje gräns de passerar. Vi har burat in oss själva innanför osynliga linjer som hindrar andra och som ger oss själva en begränsad rörelsefrihet.

Ägande är upphov till rädsla och rädsla upphov till rasism.

"Det här är mitt hem. Här är jag kung. Här ska ingen annan få komma in". Vi sluter oss innanför våra väggar och lägger ned tusentals kronor på larmsystem som ska hålla eventuella tjuvar borta. Det privata rummet har blivit en borg. Men det offentliga rummet då? Där rör sig de andra. De som inte är som oss. Lögnarna och bedragarna. Tjuvarna. 

Jag är förstås också en del av det här. Jag har massor av prylar. Jag värnar om det som är mitt och jag är medveten om att det gör mig begränsad. Ibland önskar jag att jag kunde göra mig fri och bara sätta mig på ett berg någonstans och fundera över vem jag är och varför. Men det skulle kanske bli tråkigt i längden...