Visar inlägg från juli 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Tåren är kanalen till det omedvetnas hav

I dag tänkte jag skriva om något jag har tänkt på länge men inte vågat lägga ut. Jag vet inte, jag kanske ångrar mig för det är rätt personligt. Men i så fall tar jag bort det igen.

Jag ska skriva om tårar. De flesta förknippar tårar med sorg men jag har det stora privilegiet att kunna fälla tårar även i andra sammanhang.

Ibland har jag sett på kvälltidningarnas frågespalt frågan: "När grät du senast" Jag tänkte först att det var en konstig fråga men så såg jag svaren: "Förra veckan, tror jag", "Kanske någon månad sedan" och den mest konstiga: "Det kommer jag inte ihåg. Det måste vara jättelänge sedan"

Men... hallå? Är jag ensam om att gråta i stort sett dagligen? Och ofta flera gånger om dagen. Men mina tårar har väldigt sällan med sorg att göra. Jag gråter ofta för att jag är lycklig eller för att jag blir rörd. Det kan handla om så enkla saker som att Lia visar mig en teckning, jag lyssnar på vacker musik, läser en bok, njuter av att solen skiner och att jag kan gå ut, äta god mat tillsammans med familjen. Ja, sådana saker kan faktiskt beröra mig till tårar. Låter det fånigt?

Jag tycker det är skönt att ha förmågan att lätt kunna fälla tårar. Jag tror det är mycket därför som jag mår så bra. Jag mår jättebra. Klagar aldrig. Jag tycker synd om de som har svårt för att gråta för jag tror det handlar om en blockering mot känslolivet.

Jag kan säkert ha fel, men jag upplever att de gånger mina ögon tåras är det som om det omedvetna öppnas upp. Sedan kan det också vara jobbigt att ha så lätt att vrida på kranen. Ibland när jag ska berätta något som har berört mig kan jag inte fortsätta därför rösten låser sig när gråten kommer över mig. Det var en av mina största farhågor när jag hade bestämt mig för att gå ut offentligt och berätta om min mamma. Men jag klarade det ganska bra.

Jag har nog tänkt att fortsätta med att gråta och vara lycklig. Vid de tillfällen när sorgen släpper fram tårarna är de lika viktiga. Tårarna visar mig vägen till livets två viktigaste beståndsdelar: Sorgen och glädjen. Och däremellan finns harmoni.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Minnet och glömmet

Minnet och glömskan är hjärnans källsortering.

Nu har det hänt igen. Något i mitt liv har stängts av på grund av att jag har glömt att betala. Den här gången var det bloggen. Annars brukar det vara telefon, tv, internet...

Jag har alltid haft ett dåligt minne och det är inget jag precis är stolt över. Men ändå... Varför är det så viktigt att till varje pris komma ihåg allt? Visst, det är inte kul med en förseningsavgift, de ser inte så glada ut på bibblan när man lämnar tillbaka en bok tre veckor för sent, och tandläkaren blir inte heller glad när man missar en tid.

Men ändå...

När jag ser tillbaka på mitt liv kan jag inte se att något som jag har glömt har fått ödesdigra eller långtgående konsekvenser. Efter en tid är det... just det, glömt. Det som verkligen är viktigt här i livet kan vi inte glömma. Nämligen att leva och att älska. Jag kommer nog att fortsätta att glömma saker eftersom jag gjort det i över femtio år nu. Men jag är lycklig ändå.

0 kommentarer | Skriv en kommentar