Visar inlägg från juni 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Läraryrkets status

Det talas så mycket om lärarnas roll i dag. Det har blivit ett lågstatusyrke, och hur ska vi göra för att höja statusen?

Jag förstår inte debatten om status. Hur kan man överhuvud taget prata om status när det gäller jobb? Statusen ligger inte på det offentliga, utan på det personliga planet i så fall. Och för mig har läraryrket också blivit ett lågstatusyrke därför att jag inte längre trivs så bra i det som jag gjort tidigare.

Det pratas ofta om att man måste höja lärarlönerna och därmed yrkets status. Man invaggar en hel yrkeskår i förhoppningen om några mer kronor i lönekuvertet. Status för mig ligger inte i en hög lön. Status för mig är att känna mig värdefull och omtyckt på min arbetsplats. Det gör jag inte i dag. I alla fall inte i samma utsträckning som tidigare.

Samtidigt som lönemoroten dinglar på samma retfulla avstånd som tidigare ökar kraven på lärarnas arbetsuppgifter. Vi tvingas dokumentera vad vi gör, vad vi har gjort och vad vi kommer att göra. Misstroendet ökar.

När jag började jobba som lärare för drygt tjugo år sedan kände jag mig uppskattad på mitt jobb. Framförallt av eleverna, men också av skolledning, kollegor och föräldrar. I dag är det bara hos kollegor man känner uppskattning.

En misstroendekampanj i det tysta har under lång tid pågått i läraryrket, och den har kulminerat nu de senaste åren. Den ständiga dokumentationen och de påtvingade referenserna till vår bibel, läroplanen, gör att vårt eget ansvar har tagits ifrån oss.

Det fanns en tid då jag som lärare gjorde vad jag i mitt hjärta kände  var rätt. Det var ingen som ifrågasatte om det var rätt eller fel. Tvärtom fick jag mycket positiva reaktioner på mitt arbete. Jag längtar tillbaka till den tiden. Nu gör jag det som läroplanen säger är rätt. Mitt eget omdöme har tagits ifrån mig.

Redan på lärarutbildningen, på min första praktik, upplevde jag den sanna glädjen i att vara lärare. Jag var uppskattad. Eleverna tyckte om mig och mina uppgifter. När jag sedan fick min första tjänst på högstadiet i Ödeshög var lyckan fullständig. När första läsåret var slut åkte jag hem och grät. Jag saknade niorna så oerhört mycket och jag visste att jag inte skulle få se dem mer.

I dag har jag förstås blivit mer luttrad och avskeden är inte lika känslosamma. Men jag tror också det har att göra med att man inte bygger upp samma relation till eleverna som man gjorde då. Nu är det så mycket dokumentation i lärarjobbet att kontakten med eleverna har minskat.

Det är också något med insynen i läraryrket som jag inte tycker om. Jag låter kanske gammalmodig och konservativ, men jag tror faktiskt inte att ett fjortonårigt barn har större insikt i mitt arbete än jag. I dag ska man ha möjlighet att överklaga sina betyg och man uppmuntras som elev att ifrågasätta sina lärare.

Det är självklart jättebra att vi utbildar tänkande individer som har rätt att ifrågasätta, men jag har en känsla av att det kan gå för långt när en elev, understödd både av skolledning och föräldrar, går in och ifrågasätter en lärares kompetens. Vi blir misstrodda på flera plan och för att göra oss fria från misstankar stödjer vi oss mot läroplanen och säger att vi bara har följt den. Då kommer man alltid undan.

Visst finns det lärare som gör misstag och jag hör också till dem ibland, men det borde väl vara en sak mellan lärare och ledning att reda ut i så fall.

Läraryrkets status är för mig att känna mig omtyckt och att min omgivning litar på att jag kan mitt jobb. Ingenting annat. Men det gör jag inte längre. Och att återupprätta den känslan är en betydligt längre väg än att höja lönen.

Jag utbildade mig en gång till ett yrke där man fick umgås med unga människor, dela med sig av sina kunskaper, öka både deras färdigheter och självkänsla, där man uppmuntrade och blev uppmuntrad och där man redan när "Den blomstertid nu kommer" hade tonat ut i kyrkan började fundera på vad man skulle hitta på för roligt till hösten. Vart tog det yrket vägen?

Givetvis finns det fortfarande en massa glädjeämnen också i det här yrket. Läraryrket är i grunden positivt. Man utvecklas tillsammans med andra. Men kontrollen och misstroendet gör att man mister en bit av sin frihet, och frihet är viktigt när man jobbar med unga människor. Tvång och kontroll är frihetens fiende.


Emmelie

Under mina 53 år här på jorden har jag haft förmånen att sällan träffa Döden. Jag kommer ihåg när min farfar och farmor gick bort men då bodde vi så långt bort att vi aldrig var på deras begravning.

Den första begravningen jag var på var i tonåren när en kompis hade blivit dödad i en motorcykelolycka. Det var innan de hade gjort om korsningen vid Säby. Han kom från Tranås, troligtvis i för hög fart, en bil svängde ut och Jan körde rakt in i sidan på bilen. Han svävade mellan liv och död under reste av kvällen. Vi satt hemma hos en annan kompis och hans pappa kom in med jämna mellanrum med rapporter från sjukhuset. Till slut kom han in och sa att det var över.

Jag kommer ihåg att jag efter begravningen fick frågan om jag hade suttit och skrattat. Jag upplevde frågan som mycket märklig och svarade att jag givetvis inte gjort det. Men jag förstår att det såg ut så, för jag försökte dölja min gråt och då skakade hela kroppen.

Sedan skulle det dröja ända upp till vuxen ålder innan jag var med om nästa begravning. Det var Anna, en mycket god vän som hade fått leukemi. Hennes sjukdom upptäcktes i samband med förlossningen av hennes andra barn. Det var mycket dramatiskt och barnet dog. Men man upptäckte hennes cancer och man trodde att det fanns en chans för henne att överleva. Hon vårdades ganska lång tid på hospice på Söder i Stockholm och hon var alltid vid gott mod när vi hälsade på. Men till slut orkade hon inte längre. 

Hon begravdes i februari. Det var vinter och kallt ute, men inne i den lilla vackra kyrkan lekte tre fjärilar under hela ceremonin. Det blev en slags påminnelse om att livet ändå går vidare. Jag hade blivit ombedd att hjälpa till med att bära kistan och när vi tillsammans lyfte upp den blev det plötsligt helt uppenbart för mig att vi bar ut ett skal. Ett tomt redskap. Anna var redan långt borta, men hon fanns och finns fortfarande.

Det tog ytterligare många år innan jag skulle närvara vid en begravning, eller minnesstund som det handlade om då. Det var min mamma som dog förra året. Det var första gången som Döden var en välkommen gäst. Min mamma hade förberett sig i flera år, hon hade slutat prata och hon var helt förberedd på det oundvikliga mötet. Allt var kärlek och allt var frid när Döden tog henne med sig.

Hon levde sina sista år på Uvabergs äldreboende. Hon pratade alltid så varmt om de som jobbade där. Vid ett tillfälle var det en speciell ung kvinna som hade börjat där. Min pappa pratade också om henne. "Hon känner dig" sa han. Men han kan aldrig komma ihåg namn, och jag visste inte vem han menade. Tills den dagen jag sitter hos min mamma, hör dörren öppnas, ser min mamma lysa upp, vänder mig om och får se ett underbart leende och två stora, vackra ögon.

"Hej Lasse" Det var Emmelie. Fantastiska, underbara Emmelie som hade börjat jobba på Uvaberg. Inte undra på att min mamma var glad. Emmelie, som jag hade som elev på gymnasiet, som alltid kom in på lektionerna med ett leende. Hennes ögon strålade av livsglädje. Emmelie. Jag blev så glad när jag såg att hon hade börjat jobba med min mamma.

I dag var det fjärde gången i mitt liv som jag var på en begravning/minnesstund. Den här gången var det Emmelie. Cancern vann.

Kära Emmelie. Det var först när jag såg kistan och det vackra kortet på dig som jag verkligen förstod. Du finns inte med oss längre och det är ofattbart. Du tittade på oss där med dina stora ögon och ditt vackra leende. Och vi satt där och försökte förstå. Men vi kunde inte, Emmelie. Vi kunde inte.

Himlen har gråtit med dig idag. Jag försöker inte längre dölja min tårar som jag gjorde på Jans begravning, men i regnet blir de ett med himlens sorg.

"Titta, solen kommer!" utropade Ping för en stund sedan. Är det du, Emmelie? För någonstans, bakom himlens regntunga skyar, finns solen, ljuset, leendet, de stora ögonen och kärleken. Någon dag ska vi kanske förstå varför du lämnade oss, Emmelie, men just nu känns det så svårt.

Tack för att jag fick lära känna dig, Emmelie, och tack för att jag fick vara med på den här vackra minnesstunden. Tack också alla underbara vänner jag har på den den här sidan. Jag älskar er och jag älskar livet.