Visar inlägg från mars 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Hyllning till bloggen

Jag har alltid tyckt om att tänka. Jag har också tyckt om att skriva, men jag har inga författarambitioner. Att skriva för skrivbordslådan ligger inte för mig, och därför välsignar jag härmed detta medium som kallas blogg. Det är ett alldeles fantastiskt redskap för alla som gillar att skriva, men som aldrig kommer längre än till skrivbordslådan.

Jag märker, när jag har börjat blogga, att jag hittar några gamla slarvigt tänkta tankar som ligger någonstans i ett hörn av hjärnan och skräpar. Som den här till exempel. Ned med dem bara. Kanske någon läser dem, kanske inte. I vilket fall som helst känns det bättre att någon kan känna igen sig i mina tankar, än att de bara skrynklas ihop i min egen hjärnas bark.

Som ung tyckte jag också om att tänka. Men jag trodde att jag var ensam om att odla mina konstiga tankar. Jag trodde jag var ovanlig. I dag har jag insett att jag är det också, men det är ju alla. Alla är unika på sitt sätt.

Jag kände i alla fall att jag ville få ut mina tankar på något sätt. Det blev till slut så att jag började teckna och måla. Jag vet inte om det var rätt. Jag vet faktiskt inte. Skrivandet låg kanske närmare, och i dag ångrar jag att jag inte lärt mig att spela och skriva musik. Men jag har i alla fall förmågan att lyssna, vilket också är en gåva.

Egentligen tror jag att allting hänger ihop, och att valet av uttryckssätt ibland är ganska slumpmässigt. När jag skriver känner jag att det har mycket gemensamt med målandet. Man provar olika ord, precis som olika färger. Meningar sätts ihop som en komposition i en bild. Det är egentligen ingen skillnad. Det är en tanke som materialiseras, i olika former. Jag inbillar mig att det är likadant för en kompositör.

Men tillbaka till bloggandet. Tänk, så många tankar som har lösgjorts från sina hjärnor, och susar omkring i cyberrymden. Det är spännande. Skrivbordslådorna står vidöppna. Anteckningarna flyger ut i rymden. Vem som helst kan läsa. Vem som helst kan strunta i att läsa.

För mig har bloggandet lett till att jag förhoppningsvis utvecklar mitt skrivande, eftersom jag faktiskt skriver, och inte bara tänker. Att dessutom se att andra går in och tittar på min sida, ger också en tillfredsställelse. I början blev jag nästan generad, men nu tycker jag det är jätteroligt.

Lyxfällan

Det finns många tv-program som jag inte tycker om, men priset tar nog Lyxfällan. Jag råkade se några minuter av det i kväll igen, och det är precis samma tragiska upplägg som i alla program. Inte för att jag nu kan påstå att jag följer serien, men det räcker att se några minuter av några program för att inse vad det handlar om.

Man har lyckats leta rätt på ett par eller en familj som har ställt sig själva i en ohållbar situation. Sedan framställer man dem som världshistoriens mest korkade individer. Och det värsta av allt; Man framställer dem som syndabockar. Som om de begått något brott. De enda som de bestraffat är ju sig själva.

De flesta av oss har väl någon gång köpt på sig för mycket. Ett telefonabonnemang som var alldeles för dyrt, eller en bil som det blev lite för efterhängsna lån på. Hur skönt är det inte då att sitta framför lyxfällan och tänka; SÅ korkad var jag i alla fall inte.

Lyxfällan har blivit svenska folkets återvinningscentral, där skuldkänslor återvinns till anklagan; HUR kan de vara så dumma. Våra egna dumma affärer, som är ganska ringa, döljs av lyxfällans ekonomiska härdsmältor.

Jag kan mycket väl sätta mig in i offrens situation. Inte för att jag gillar att vältra mig i lyx och flärd, men för att jag till stor del saknar ekonomiskt tänkande. Däremot har jag svårt att personifiera mig med de båda översittarna som dömer ut förlorarna och som älskar att fästa tusenlappar på sin flanelltavla.

Vårt samhälle i dag är till stor del uppbyggt på ekonomi. Har du en god ekonomi är du en vinnare. Utan ekonomiskt sinne är du en medelmåtta som alltid är beroende av andra.

Vi tycker om att se andra tryckas ned i smutsen. Varför har det blivit så? Vi är ett fördömande folk, vars lördagsunderhållning består i att se hur en medmänniska förnedras.

"Men de får ju hjälp", har jag hört som argument för att försvara programidén. Jag köper inte det. Att bli hjälpt genom att förödmjukas inför hela svenska folket tror jag inte att någon i sitt hjärta mår speciellt bra av. Må så vara att ekonomin har blivit bättre, men hur är det med självkänslan?

Vår!

Äntligen är den ljuvliga våren här. När man har allting framför sig. När den första riktiga vårvärmen kommer, är det som att rulla ut en stor duk på bordet. En duk som ska fyllas med ett underbart smörgåsbord av fågelsång, vatten, värme och blommor.

När sommaren är här så finns vi mitt i den, och reflekterar inte så mycket över allt det fina med den. Men våren... Det är så härligt att känna förväntan och längtan. Jag kommer ihåg mina barndoms vårar i lilla Överboda utanför Umeå. När de meterhöga drivorna började smälta, och det kom fram saker på marken som man inte kom ihåg sedan året innan.

Jag kommer ihåg första gången jag blev riktigt medveten om att vi hade en stenläggning med skiffer på vår tomt. Det var just en vår. När snön och isen smälte bort. Vintern var så lång och mörk, att jag i mitt barnasinne nästan kände att den varade för evigt. Jag kunde inte föreställa mig något annat än ett snötäckt landskap. Sedan kom tussilagon, och sedan var det sommar. Våren gick väldigt fort i Norrland. Floran var mycket mer enformig, även om det norrländska landskapet också har sin tjusning.

Här i Småland har jag lärt mig att älska och uppskatta våren ännu mer. De små porlande bäckarna, fåglarna som bygger bo, och alla dessa underbara sippor. Vilken lycka det är att bara få gå ut och finnas. Jag är privilegierad som kan göra det. Jag är inte sjuk, jag är inte instängd i en storstad, och jag lever i ett land där vi fortfarande har friheten att vistas fritt i naturen. Dessutom har jag en underbar familj. Jag är lycklig.


Nyare inlägg