Visar inlägg från mars 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Varför blir man lärare - del 3

När jag började på mina första lärarjobb för ungefär 25 år sedan kände jag en nästan euforisk lycka över att ha hittat rätt i livet. Om jag var 25 år yngre i dag skulle jag nog vara tveksam till att söka lärarutbildningen, och om jag gjorde det skulle jag definitivt inte känna samma lyckokänsla när jag kom ut och började jobba.

Vad är det som har hänt? Jag tror att en viktig bit har tagits ifrån oss lärare, nämligen förtroende. När en förälder ringde hem till mig för 20 år sedan blev jag glad. Här ringer en förälder som bryr sig, och som vill prata eller fråga om något. När någon ringer i dag blir jag osäker. Vad har jag gjort för fel?

Det är jättebra att föräldrarna blir mer och mer delaktiga i skolarbetet, men ibland kan jag känna att min profession har tagits ifrån mig. Man litar inte på att jag sköter mitt jobb på rätt sätt. Vad hände med förtroendet?

Även eleverna har fått mycket mer insyn i skolarbetet än de hade för några år sedan. Det är givetvis också positivt. De ska kunna vara med och påverka sin utbildning, och därmed sin framtid.

Varken elever eller föräldrar klagar på mitt arbete. Men man har ändå den där känslan. Vad har jag gjort för fel? Vad har jag glömt? Man kan nästan få känslan av att Skolverket vill uppmana elever och föräldrar att ställa lärare till svars.

Det finns givetvis lärare som är mindre lämpade för yrket, och en del rent av opassande. Men grundinställningen måste väl ändå vara att man ska kunna lita på att ens barns lärare sköter sitt jobb?

Vad är det då som frammanar känslan av att inte räcka till och att ständigt göra fel, när både föräldrar och elever verkar nöjda? Jag tror det är styrningen uppifrån som gör att lärarjobbet inte är lika roligt längre. Vi får mer och mer uppgifter som ska ingå i vårt arbete, uppgifter som inte alltid känns meningsfulla. Adminsistration har blivit viktigare än relation. Att bygga upp ett berg av papper är i dag mer betydelsefullt än att bygga upp ett förtroende till sina elever.

Eleverna tappar sitt förtroende till oss lärare, när de märker att vi inte har tid. Skolverket har definitivt tappat förtroendet för oss, eftersom vi hela tiden är tvugna att dokumentera allt vi gör. Man sätter större förtroende till en väl genomarbetad dokumentation av ett arbetsmoment än själva momentet.

Det är där någonstans den stora ledan sätter in. När dokumentationen har blivit viktigare än människan. Jag är ändå priveligierad, för jag har ett jobb som jag tycker om att gå till. Drivkraften i mitt arbete är kärleken. Kärleken till mina elever, inte till Skolverket.

Eleverna är fortfarande lika fina nu som för 25 år sedan. De sociala problemen har vuxit. Splittrade familjer, missbruk och våld i familjerna har blivit allt vanligare. Och mitt i allt detta står ett känsligt barn, som förväntas klara skolgången precis som alla andra. I det läget blir det ännu viktigare med den nära kontakten. Någon som finns och kan lyssna. Någon som bryr sig. Skolverket tycker det är viktigare med dokumentation.

Det talas ofta om hur viktiga jobb vi lärare har. Det talas om att man ska höja läraryrkets status. Så låter man oss snöa in på den ständigt omdebatterade frågan; Lärarlönen!

Jag skulle inte trivas bättre på mitt jobb om jag fick högre lön. Jag tycker att min lön är fullt tillräcklig. Jag klarar mig bra. Jag skulle givetvis inte tacka nej om jag erbjöds högre, men jag tycker inte det är där statusen ligger. Statusen i läraryrket ligger i att återupprätta förtroendet. Vi är välutbildade pedagoger, men blir ändå nästan omyndigförklarade. Man ger oss mer och mer pålagor, samtidigt som den hägrande moroten hänger framför oss; Högre lön!

På lärarutbildningarna i dag börjar platserna stå tomma. Om några år kommer det att finnas dåligt med utbildade lärare på arbetsmarknaden. Varför? Det finns många som vill ägna sitt liv åt att arbeta med barn och ungdomar, men inte lika många som tycker om dokumentation och pålagor.

Så snälla Skolverket; Låt oss få göra det vi älskar och det vi är utbildade till, nämligen att jobba med barn och ungdomar. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Vårdagjämning

I morgon är det vårdagjämning. Den dagen har fått en ny betydelse för mig. Förra året, just när dagen och natten var lika långa, drog min mamma sitt sista andetag och lämnade sin kropp.

Allt gick så stilla och fridfullt. Hon hade slutit sina ögon några dagar tidigare, hon hade slutat äta och var utom all kontakt. En stillsam frid vilade över hennes väsen, som om hon äntligen funnit ro efter ett långt, och under långa perioder, plågsamt liv.

Som av en märklig händelse var min pappa, som besökt henne varje dag och hjälpt henne med maten, inte där just då. Han var ute i ett, till synes, helt onödigt ärende. Eller var det bestämt att han skulle gå ut just då?

Döden är en aspekt av livet som vi kanske inte ägnar så mycket tanke. Och livet är ett mysterium som vi aldrig kan förstå. Jag är glad att jag lärde mig förstå min mamma. Tyvärr förstod hon aldrig själv att hon var den finaste.

Varför blir man lärare - del 2

Men vad är det då som man tycker att eleverna ska lära sig? Vad är det som är viktigt? Det som jag tycker är det roligaste, och som jag också tror är det som ger mest, är aha-upplevelserna. En sådan upplevelse kan till exempel vara en enkel perspektivteckning. När de ser att de med enkla medel kan skapa en illusion av ett rum.

En annan spännande aha-upplevelse är att se komplementfärger framträda. När man har låtit en klass sitta och stirra på en rödfärgad cirkel och sedan snabbt förflytta blicken till en vit yta, och då ser en grönblå cirkel, det vill säga komplementfärgen, framträda, och varit med om det sus som då går genom klassen, då, ja då, har man upplevt bildläraryrkets hemlighet. 

För då upplever eleverna att färger inte uppstår fysiskt. Den röda färgen på ett äpple uppstår inte på själva äpplet. Den uppstår i vår hjärna. Och det leder tanken vidare ut mot det metafysiska. Vad är egentligen verklighet, och vad är det som våra sinnen skapar. Om ett träd faller ute i skogen, men ingen fanns där för att lyssna på ljudet när den föll, fanns det då något ljud?

Människan skapar sin omvärld, genom sina sinnen. Utan sinnen - ingen omvärld. För den som är blind existerar inga färger. För den som är döv finns ingen musik. Men vad kan uppstå i vårt inre?

Mitt mål som bildlärare är nog inte att eleverna ska kunna måla en häst så att den ser ut som en häst och inte som en brödrost. Även om det kanske kan vara ett delmål.

Mitt mål med min undervisning är att mina elever ska se att världen är mycket, mycket mer komplicerad än vad vi någonsin kan föreställa oss. Och att våra sinnen är en nyckel till en värld full av visdom. Det är högt ställda mål, och jag kommer nog aldrig att nå dem. Men jag kanske kommer en liten bit på väg.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför blir man lärare?

Varför väljer man att bli lärare? Jag har fortfarande inte riktigt kommit på det, men en stor anledning, eller den största, borde väl vara att man tycker om att jobba med barn och ungdomar. Så var det inte i mitt fall. Jag hade sökt mig till en folkhögskola av den enda anledningen att jag inte ville gå resten av livet på ett fabriksgolv. Hur jag sedan skulle gå vidare visste jag inte. När mina klasskamrater började skicka in arbetsprover till olika konstskolor kände jag att det inte var det jag ville heller. Jag kände förstås också att min förmåga inte räckte till, men den största anledningen var faktiskt att jag inte ville bli konstnär. Jag kände att det nog är ett ganska ensamt jobb ändå. Och jag ville inte vara ensam.

Jag förvånade mig själv när det till slut blev bildlärarlinjen jag valde. Jag hade svårt att prata inför folk, jag var blyg och försagd, och jag visste inte riktigt varför jag valde den vägen. Bildlärarutbildningen gick ändå bra, och jag stärktes i tanken att det kanske ändå inte var fel. På mina praktikperioder hade jag jätteroligt. När jag sedan fick min första tjänst på högstadiet i Ödeshög var jag helt förälskad. I mina elever, alltså. Aldrig hade jag kunnat drömma om att det kunde vara så underbart att vara lärare, och äntligen fick jag se att det jag hade valt ändå var rätt. Så rätt!

Efter ett par år i Ödeshög fick jag så tjänsten på gymnasiet i Tranås. Och det som var så bra blev bara bättre! Jag kan inte i ord beskriva hur fantastiskt roligt mitt jobb är. Det måste upplevas. 

Efter många år på gymnasiet blev det nu så, när regeringens nya gymnasiereform genomfördes, att det inte blev så mycket timmar över till mig. Jag vet inte om det är rätt, men jag har en stark känsla av att det ändå är många elever som saknar ett skapande ämne som avbrott i den annars så teoretiska miljön. Jag vet att många, som hade kursen Estetisk Verksamhet, upplevde de timmarna som ett skönt andningshål i pluggandet. Jag hoppas att de som fattat det beslutet har mer koll på läget än vad jag har.

Lösningen för mig personligen var i alla fall att jag fick ta ganska många timmar på högstadiet i Tranås. Tre och en halv dag, och en och en halv på gymnasiet. Lösningen för eleverna var att de inte får ha Estetisk Verksamhet och att det Individuella valet också stryps. Bra eller dåligt? Jag vet inte, men jag tror förstås inte det är så bra.

Att komma till en högstadieskola igen efter så många år var från början ganska tumultartat. Var det verkligen så här det var? Jag har nog varit på gymnasiet i 20 år, och vant mig vid den åldersgruppen. Jag upplevde högstadiet som ett ständigt pågående kaos. När det var lunch på torsdagen var det som att ta semester. Då skulle jag ner till gymnasiet på eftermiddagen och sedan igen på fredagen.

Nu, efter snart ett läsår känner jag nästan tvärtom. Jag har börjat trivas mer och mer med åldersgrupperna på högstadiet, och jag dröjer mig gärna kvar en stund innan jag ska ner till gymnasiet. Jag tycker mycket om mina elever nu, när jag har lärt känna dem. Jag tänker ofta på dem när jag är ledig. På fina saker de sagt, eller gjort.

Jag har cirka 350 elever på högstadiet. I höstas var alla nya för mig. Bara det var en orimlig situation. Jag har fortfarande inte lärt mig alla namn. Men när jag nu långsamt har kommit in i klasserna, och vi har börjat känna ett ömsesidigt förtroende för varandra, kan jag återigen känna den här starka glädjen över att ha ett fantastiskt arbete.

Jag älskar mina elever, och jag tror det är där hemligheten ligger. Varför man blir lärare. Utan kärlek vore det jobbigt. 

Samtidigt börjar jag fundera mer och mer över det här yrket, och ibland blir jag tveksam. Man styrs uppifrån av en massa pålagor, och tiden med eleverna blir mindre och mindre. Mötet med den enskilde eleven tycker jag är så viktigt, och många gånger tror jag att det minne av mig som många bär med sig efter skoltiden inte är något som har med mitt ämne att göra, utan något som vi har pratat om i ett helt annat sammanhang. 

Jag älskar mitt arbete, och jag älskar att få vara mig själv i mitt arbete. Jag inbillar mig också att mina elever, kanske inte älskar mig precis, men, får med sig något på vägen av det jag försöker förmedla.


Jakten på måttbandet

Vår dotter Lia har ett mycket ovanligt handikapp. Hon har ett lymfödem i ena benet. Hon är född med det, och det är det som är det ovanliga. Annars är det inte alldeles ovanligt att det uppstår efter komplicerade operationer.

Det som händer är att lymfsystemet inte fungerar helt tillfredsställande på något eller några ställen, i Lias fall alltså höger ben. Lymfvätskan cirkulerar inte som den ska, och den stannar kvar och omvandlas till fettvävnad. För Lias del innebär det att hennes högra ben är mycket större och klumpigare än det vänstra. Hon klarar ändå det allra mesta, och det är inte så ofta man tänker på hennes handikapp. Men att åka skridskor har till exempel blivit helt omöjligt för henne, för hennes fotrygg är alldeles för hög för att hon ska kunna dra på sig ett par skridskor. Hon får inte ens på sig ett par i min storlek. När vi köper skor åker vi till en ortoped i Jönköping.

Hon måste också regelbundet träffa en lymfterapeut i Eksjö, och prova ut kompressionsstrumpor, som hon helst ska bära dygnet runt. Om man inte försöker att pressa ut lymfvätskan kommer benet att fortsätta att växa, och det kan i princip bli hur stort som helst.

Vid vårt senaste besök i Eksjö ville terapeuten att vi skulle börja mäta omkretsen på benet varje dag. Ett mått på det bredaste stället och ett på det smalaste. Och det är här själva historien börjar; Jakten på måttbandet.

När vi kom hem igen tänkte jag genast att jag var dum som inte frågade henne om jag kunde fått ett band. Hon har ju många, och dessutom lite smalare och mer anpassat för att mäta delar på kroppen. Men det gjorde jag alltså inte. Så det var bara att börja leta hemma. Visst finns det måttband hemma, det händer ju faktiskt att vi använder sådana. Jag såg för min inre syn hur det låg måttband i olika lådor, men i verkligheten var det tomt. På måttband alltså. Allt möjligt annat skräp fanns det gott om i lådorna, men inte det jag behövde.

Det var ju viktigt att komma igång och börja mäta benet, så jag fick krypa till korset och tänkte; Jag måste nog köpa ett. Nu står ju inte måttband på inköpslistan så ofta, så det viktiga bandet glömdes ändå bort. Varje kväll under nästan ett par veckors tid slog det mig, precis innan jag somnade; Visst ja! Måttbandet!

Så, äntligen. I dag, på min ovanligt långa lunch, kom jag ihåg det. Idag skulle det inhandlas. Då kom frågan upp inombords; Var köper man ett måttband? Fyndlagret? ÖB? Jag var inne på Coop i ett annat ärende och tänkte; När jag ändå är här kan jag ju kolla. Och minsann, där fanns en liten avdelning med nålar, tråd och diverse sytillbehör. Här måste det finnas! Allt, till och med sådana där sömsuppsprättare hängde där så snyggt, men INGET måttband. Jag började titta på skyltarna, och hittade till slut en där det stod "Måttband", men vad hängde där? INGENTING!

Slut

Frustrerad och uppgiven betalade jag min mjölk och gick ut. Nåja, tänkte jag. Skam den som ger sig. Jag går väl till textilens Mecka: Hemtex. Därinne gick jag runt ett tag bland örngottsbetraktande och gardinuppsättningspratande tanter. Till min stora förvåning stötte jag också på Nic på Fish & Ale, tittandes på några söta små dukar. Nästan surrealistiskt. Vi kunde konstatera att det var länge sedan jag var där. På Fish & Ale, alltså. Jag lovade bättring. Ja, jag hittade väl inget måttband direkt, så jag frågade kvinnan i kassan. De kanske har det i någon låda här vid kassan, tänkte jag. Nej, sånt har inte vi, svarade hon. Och hon sa det dessutom med ett leende! Sånt HAR inte vi. Sånt har de på varuhusen, fortsatte hon lika glatt. Men, förstår ni? Det är ungefär som att gå in på Rydholms Cykel och Motor och fråga efter en cykelslang. Nej, sånt har inte vi.

"Sånt har inte vi"

Nu var det kris. När jag äntligen kom ihåg det, så skulle jag inte släppa taget. Jag hade fortfarande en stund kvar på min lunch och gick ned till ICA. Och där hände det! Efter mycket irrande hittade jag till slut mitt måttband, inklämt i ett litet bortglömt hörn. Lycklig gick jag därifrån, och kostade på mig en liten godisbit också efter detta äventyr. Men är det inte lite tråkigt att det bara är de stora varuhusen som lagt beslag på ALLT? Småbutikerna existerar inte längre. Trist...

Slutet gott, allting gott

Tilläggas bör att Lia, så som det ser ut i dag, alltså kommer att få leva med sitt lymföden och kompressionsstrumpa resten av sitt liv. Däremot hoppas man ju på att läkarvetenskapen ska hitta en lösning på det här problemet. Det forskas en hel del inom mikrokirurgi, och det här handlar ju om kärl på mikroskopnivå som inte riktigt fungerar som de ska. När hon har vuxit färdigt kan man göra en fettsugning, och på så sätt få ner storleken på benet, men problemet med lymfsystemet kommer ändå att kvarstå, och hon kommer inte att bli kvitt strumpan. Men kanske, kanske, någon dag går det ett sus genom läkarkåren när man har löst även detta problem.

Man blir också ganska ödmjuk inför livet när man märker vilka stora konsekvenser ett litet, litet fel på mikroskopisk nivå, kan få. Och jag är så glad för att Lia är den underbara lilla flicka hon är med alla sina positiva sidor. Sett ur den synvinkeln blir ett tjockt ben, och de bekymmer som det medför, ändå ganska ringa. Men, så klart, ett stort problem för henne. Och det kommer att bli större och större, för inte ens hon är väl tillräckligt stark för att stå emot vår tids skönhetsideal. Jag förbereder mig för att den tiden ska komma, och hoppas att både hon och jag och hennes mamma är tillräckligt kloka för att den tiden ska gå så smärtfritt som möjligt.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg