Visar inlägg från februari 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Påminnelse

Häromdagen länkade jag till filmen "Offret" på min blogg. Och bara ett par dagar senare kom beskedet att huvudrollsinnehavaren, Erland Josephson, var död. När en kär skådespelare går bort känns det speciellt, för man har byggt upp en slags relation till dem. Nästan som om man känner dem. Allan Edwall, Lasse Brandeby, Ernst-Hugo Järegård, Sif Ruud, t. ex. Det har känts i hjärtat varje gång. Samma sak med musiker som man verkligen har älskat. I mitt fall t. ex. Frank Zappa och Freddie Mercury.

Men med Erland Josephson kändes det väldigt speciellt, just därför att jag bearbetat Offret några dagar innan. Och så tänker jag samtidigt; Varför sörjer jag en man som jag inte känner, och som går bort i en ålder av 88 år? Givetvis var han en underbar människa och skådespelare, men ändå.

Idag slog det mig plötsligt att vi kanske någonstans sörjer oss själva. Ett annat ord för sorg borde vara påminnelse. Vi blir påminda om vår egen förgänglighet. Och ju äldre vi blir desto mer påtaglig blir påminnelsen. Andrej Tarkovskij, som regisserade Offret, dog i cancer när han var 54 år. Jag fyller 53 i år.

När någon som vi beundrat och följt under en lång tid går bort, så blir vi just påminda. Och vi får en stund att ägna åt reflektion över vår egen korta stund här på jorden. Vad gör vi med den? Gör vi det bästa vi kan?

Under min tid som företagare har jag blivit bekant med ordet påminnelse, men ur en helt annan aspekt. Då handlar det bara om obetalda fakturor.  Den jordiska påminnelsen är en stressfaktor, medan den himmelska gör mig lugn. Och det himmelska budskapet påminner mig om hur viktigt det är att leva. Och att försöka utnyttja den tid jag har fått här på bästa sätt.

Och det här inlägget avslutar jag med en treveckorsbebis i famnen. Det är också en påminnelse. Om att livet är fantastiskt.


0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fika

Ni får ursäkta, men det här är egentligen en fortsättning på mitt förra inlägg. Det borde kanske rentav varit så det skulle börjat.

Som bekant så har jag ju börjat jobba en del på högstadiet. Jag har långsamt vant mig vid den åldern, den kulturen, och det sättet att vara. Och jag har långsamt lärt mig att tycka om det. Jag blir arg ibland på mina elever. Jag kan tycka de är fräcka, nonchalanta, gapiga och skrikiga. Men det är bara en sida. De har också en annan sida, och än så länge har jag lite svårt att i ord beskriva den. Men jag älskar den. Och jag känner mer och mer hur jag älskar mitt jobb, och dessa ungdomar.

Men det finns en sak som jag har lagt märke till, och det är denna ständigt pågående på-vägsträvan.Varför är det så svårt att vara här och nu? När jag ger en uppgift, som jag tror ska ta tre - fyra lektioner, så är det alltid någon som räcker upp handen efter tio minuter och frågar; Vad ska vi göra när vi är färdiga? De frågar inte om hjälp eller råd om hur de ska fortsätta med sin bild, utan de är helt övertygade om att de är färdiga, och att det inte finns något mer att göra på bilden. Den är fullbordad. När jag försöker få dem att förstå att det kanske finns mer att göra, suckar de bara. De vill gå vidare. 

Man vill hela hela tiden vidare. Mot något annat. Mot något bättre? Man kan inte stanna upp. Eftertanke? Vi kan skylla på internet, förstås. Man stannar sällan upp och fördjupar sig i något. Samma sak när vi tittar på TV. Man har inte tid att stanna upp och gå in i ett program på allvar. Man zappar vidare i hopp om att hitta något mer spännande.

För att återgå till rubriken på detta fantastiska inlägg, så är det en sak jag har tänkt mycket på under min korta tid som högstadielärare. En fika är en paus. Avkoppling. Reflektion. När jag låser upp till bildsalen står det ofta några med halvätna smörgåsar. "Ni får inte äta mackor härinne" säger jag pliktskyldigt. Och så är det ju. Man äter inte i lektionssalen. Man sitter i cafeterian och kopplar av en stund. Men det är inte så många som gör det. Man springer runt med sin macka. Man är på väg. 

Jag skulle så gärna vilja att man kunde äta sin macka i bildsalen. Och att bildlektionen blev en stunds avkoppling och reflektion. Men det skulle inte heller funka. Man skulle kasta i sig sin macka, och sedan fråga; Vad ska vi göra när vi är färdiga?

Jag vill inte påstå att ungdomarna är så mycket annorlunda än oss. Vi har också svårt att stanna upp. Men ungdomarna får mig att reflektera över mig själv, och vem jag är. Och de lär mig, att jag kanske borde stanna upp och reflektera lite mer över livets goda. Jag hoppas att jag kan ge dem något tillbaka.


Skalpotatis

Det sägs att livslängden ökar i Sverige. Så är det nog också, men jag tror inte det kommer att fortsätta att vara det så länge till. Det är de som är födda på 20- 30- och kanske 40-talet som lever länge, för de är inte uppvuxna med stress. De är uppvuxna med att var sak har sin tid. Att så har sin tid, och att skörda har sin tid. I dag sker allt på en gång. I ett hysteriskt tempo.

Jag brukar då och då tänka tillbaka på en vecka i skolan, då skolbespisningen hade som temavecka att äta "som förr i tiden". Bland annat bjöds vi då på skalpotatis, och det var när vi satt där och skalade vår potatis som jag tänkte; Det här är inte så dumt. Så kom jag att tänka på den kristna traditionen, där man välsignar maten, och tänkte; Det är heller inte så dumt. Under välsignelsen hinner man för en liten stund gå ner i varv. Och man välsignar inte bara maten, utan också sig själv. Man gör sin kropp förberedd på att inta en måltid. Utan att själv kalla mig kristen, tycker jag att många av de kristna traditionerna är väl värda att bevara.

Idag verkar de flesta mattillverkare och restauranger gå ut hårdast med hur snabbt deras mat tillagas. Jag skulle vilja starta en slow-foodkedja. Fast food har blivit ett begrepp. Det spelar ingen roll vad det smakar, eller ens vad det kostar, huvudsaken är att det går snabbt.

Vart tog eftertanken vägen, och vad hände med reflektionen? Vi ägnar allt mindre tid åt att tänka efter vilka vi är och reflektera över vår tillvaro. Desto mer tid ägnar vi åt att se hur vi borde vara och hur vi borde se ut. Allt enligt den heliga kommersialismens och reklamens måttstock. I vår nya religion är det utseendet och det yttre det som är viktigt. Och snabbmaten. Välsignad vare Burger King.

Men vår nya religion kräver också sina offer. Depression, utbrändhet och suicidalitet går allt längre ned i åldrarna. Bland de som är unga idag tror jag tyvärr att det kommer att vara ovanligt att man blir så gammal som idag. I alla fall om vi tänker fortsätta med den här livsstilen. Men vi kanske inte behöver göra det. Vi kanske kan få liv i det döda trädet. Låta naturen vakna igen, och leva med den istället för mot den.

Länken är slutet i en av mina absoluta favoritfilmer, "Offret" av Andrej Tarkovskij. "I begynnelsen var ordet" är det sista som sägs i filmen. Just det. I begynnelsen var ordet. Men var är ordet i dag?

http://www.youtube.com/watch?v=4fysiepJ93M



0 kommentarer | Skriv en kommentar