Varning! Det här blogginlägget kan verka stötande på de som anser att man inte ska tycka om sig själv, och hålla sig till Jantelagen. 
Ibland funderar jag på varför jag är så oförskämt lycklig. Jag har mer om mer börjat koppla ihop ordet lycka med frihet. Jag känner mig fri i mitt sinne, och därför är jag också lycklig.
Rent fysiskt har jag rätt mycket som tynger ner mig. För det första har jag ju den här kroppen, som jag släpar runt på och som redan börjar bli lite stel och knackig. Runt omkring mig har jag också saker som ganska ofta kan kännas tunga. Inte minst restaurangen, som ofta känns väldigt efterhängsen.
Nej, friheten sitter inte i det fysiska livet, utan friheten sitter i tanken. Ända sedan jag var barn har jag märkt att mina tankar ofta rör sig på ett friare plan än de flestas. Ett minne som kommer över mig är när jag växte upp i Gripenberg, och det kom några zigenarfamiljer och slog läger en tid på en tom plats i byn. Det var väl ingen som ville annat än att få bort dem, och som var rädda för dem. Utom jag. Jag var nyfiken och intresserad, och sökte upp dem. De bjöd in mig i sina husvagnar, och jag blev deras vän. Jag har aldrig förstått, varken då eller senare, hur man kan fördöma en hel folkgrupp.  
Frihet i tanken är kopplat till så mycket. Jag har väldigt svårt att förstå mig på sådana företeelser som svartsjuka, avundsjuka, rädsla och rasism. Jag kan se ett väldigt starkt samband mellan dem. De har samma grund, nämligen ofrihet i tanken.

Frihet i det fysiska är det många som strävar efter. Man ser en frihet i en fin bil, en lyxig villa och en båt för några miljoner. Men tingen binder upp oss, och det skapas i stället en inskränkthet i tanken. De lyckligaste stunderna i mitt liv är de tillfällen då jag bara finns. Utan att ha. Ensam eller tillsammans med mina nära.
När man binder upp sitt liv kring alltför mycket fysiskt har jag en känsla av att man samtidigt blir så rädd om det man har, att den rädslan förtär friheten i tanken. Man blir misstänksam, avundsjuk, rädd och arrogant.

Det här beteenet ser vi också hos barn. Även små barn. Men då är de förstås påverkade av sina föräldrar. Alla barn föds rena och fria i tanken, och det är föräldrarnas roll att behålla friheten och fylla på med kunskap.
Nu hittar jag plötsligt en tråd, som jag inte visste från början att det här blogginlägget skulle leda fram till. Jag sitter som vanligt bara och skriver ned några lösryckta tankar. Men så kom jag på varför jag känner mig fri i tanken. Det är förstås för att min mamma har gett mig precis det jag behövde när jag var barn. Det är därför jag älskade henne så mycket, och det är därför jag älskar mig själv.
I dag, på Alla helgons dag, har jag skickat en extra tanke till min mamma, och tänt ett extra ljus för hennes fantastiska själ.

Konstigt...När jag började på det här inlägget kände jag på något sätt att hon var med, och att det handlade om henne, men jag visste inte att det skulle leda hit.
Tack mamma, för allt du har gjort för mig. För dig var tankens frihet ett sätt att överleva. Din barndom var ett Helvete och hela din uppväxt var en mardröm. Men du har aldrig talat illa om någon. Inte ens dina allra värsta plågoandar. Att sedan din svåra barndom kom ifatt dig, och att du var psykiskt sjuk under långa perioder av min barndom och ungdom, är inte konstigt. Jag tycker det skulle varit konstigare om du hade varit psykiskt stabil under hela ditt långa liv.

Älskade lilla mamma. Det här kom att handla om dig. Men det är ju inte så konstigt. Alla helgons dag. Du lämnade oss i mars. På vårdagjämningen valde du att dra ditt sista andetag. Nu är du tillsammans med dina kära. Din mamma, som lämnade dig när du bara var nio dagar. Tack för allt, mamma. Tack för att du lät mig behålla tankens frihet

.