Visar inlägg från november 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Om Asperger

Det finns föreläsningar som man helst önskar att man inte hade gått till. Och det finns dem som man inte vill lämna. Dagens föreläsning med Åke Kjellstrand hör definitivt till de sistnämnda.

En liten tunn man i 65-årsåldern med vänlig utstrålning och med plåster över hela ena kinden och på halsen.
-Ibland klarar jag inte att utföra ett helt moment. Jag klarar en bit, men behöver hjälp med resten. Så var det till exempel i morse när jag rakade mig.
Så fick vi förklaringen på det. Åke har Aspergers syndrom. Han berättade om hur han ett tag, när han blev hembjuden till vänner, alltid bad att få ta med sig en kasse smutstvätt. Det fick han, och tvättade sina kläder hos vännerna. Hemma klarade han inte att tvätta, för knapparna var fyrkantiga. När de sedan bytte i tvättstugan till tvättmaskiner med runda knappar var Åke överlycklig. Han kunde börja använda dem.

Han berättade flera episoder ur sitt liv, med stor distans och självironi. Till exempel när han satt i akutens väntrum i fem timmar. När han till slut fick komma in beklagade sig doktorn och sköterskan för att de hade missat honom.
-Det gör inget, svarade Åke. Jag har haft jättekul.
Doktorn och sköterskan tittade först på varandra och sedan på Åke.
-Va?
-Ja, jag har haft jättekul. Jag träffade några vänner i väntrummet som jag pratade med, jag läste några tidningar, gick ut och rökte i min pipa, och så såg jag några intressanta program på TV.
Människor med Aspergers syndrom saknar tidsuppfattning, och det beskrev han väldigt fint med den här historien.

De saknar också känsla för hunger eller törst. Åke behöver hjälp med att veta när han ska äta.
-Jag kan titta in i mitt kylskåp och tänka; Oj, vad mycket mat jag har. Vad bra! Sedan slår jag igen dörren igen och tänker inte ett steg längre, nämligen att jag kanske borde äta av maten också.

Jag frågade honom hur han har blivit bemött av omvärlden, i dag och när han var ung. Om det är någon skillnad. Han funderade en stund och sedan svarade han;
-Det fanns det som var bra och det fanns det som var mindre bra förr, och det finns det som är bra och det som är mindre bra i dag. Men på olika sätt.
Han menade att idag kanske förståelsen har ökat något, medan man är så omgiven av tekniska prylar som han har svårt att klara av. Vissa saker vet han att han aldrig kommer att klara. Till exempel att skicka ett SMS.

-Jag saknar hungerkänslor, fortsatte han. Men jag saknar också många andra känslor, till exempel avundsjuka och svartsjuka. Jag kan inte förstå det.
-Kan du känna medlidande? frågade någon.
-Ja, svarade han utan att tveka. Det kan jag. Det sägs att människor med Asperger saknar empati. Det är en sanning med modifikation. Det finns ett bättre ord för empati och det är igenkännande. Innan min mamma dog visste jag inte hur det var att förlora sin mamma. Nu vet jag det, och när någon säger till mig att mamman har dött så vet jag hur den personen känner sig. Jag känner igen känslan, och jag förstår den. Innan hon hade dött visste jag inte hur det kändes och kunde därför inte sätta mig in i andras sätt att känna inför sin mammas död.

-I dag talar vi ofta om att ensam är stark, och att man ska klara sig själv. Jag älskar att göra saker tillsammans. Vissa saker klarar jag helt enkelt inte själv, men även om jag gör det så trivs jag med att göra saker tillsammans. Jag tycker det är en styrka att be om hjälp. Men för det blir jag betraktad som en hjälplös stackare. Dessutom är jag man, och då förväntas det att man ska klara av typiska manssysslor.

Efter föreläsningen hade jag känslan av att det egentligen är vi som är avvikande och han den mest normale, eller åtminstone den mest tänkande, av oss. Han står också närmare den andliga världen än vad vi gör. Han har ingen tidsuppfattning, säger han. Men vad är tiden? Tiden finns inte, det är bara vi som har skapat mätinstrument för att mäta tidens gång. Att man inte förstår dessa instrument utan bara lever med tiden som ett flöde känns för mig som ett friskhetstecken.
-Jag ser allt som ett mysterium, sa han bland annat. Det är därför jag har så svårt för maskiner och tekniska prylar.
Självklart är det ett mysterium! Det är ju bara vi andra som inte förstår det, utan knäpper på datorn med samma obekymrade min som när vi knäpper skjortan. Sedan kopplar vi upp oss till Internet! Utan att ha en tanke på vilket oändligt mysterium det är att sitta där och plötsligt vara online med en stor del av världens befolkning. Om vi ägnade lite mer tankekraft på att försöka förstå detta mysterium skulle vi förmodligen bli tokiga. Det gör Åke. Utan att bli tokig. Men han blir betraktad som en udda figur. För att han tänker.

-Det finns många som har drag av ett symptom. Men det är stor skillnad på att ha drag av och att verkligen ha det.

Jag tror aldrig att jag fullt ut kommer att förstå människor med Asperger, men Åke har hjälpt mig att komma en bra bit på vägen. Jag är oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att lyssna på honom.

Pappa och bilen

Nu tänkte jag berätta om en händelse som förändrade min pappas liv, och samtidigt tacka några okända människor.
Min pappas liv har hela tiden handlat om bilar. Så snart han hade fått körkort i början på 30-talet började han som lastbilschaufför på sågverket i Överboda utanför Umeå. Sedan har han drivit egen taxirörelse och egen bensinmack under hela sin arbetsverksamma tid. Bilen har alltid följt med honom, och den har varit en del av hans personlighet.

Långt efter han blivit pensionär fortsatte han att köra. Han blev 70, 80, 90 och fortsatte köra. Hans rörelseförmåga, reaktioner, syn och hörsel började helt naturligt försämras men han fortsatte glatt att köra. Att som anhörig sätta stopp för en gammal mans vilja att köra bil är inte lätt. Jag och min bror försökte förgäves hitta andra alternativ, men friheten med den egna bilen var alltför stark. Han började få kronisk värk i höger arm, som han fortfarande lider av. När han lyfter en kaffekopp måste han hjälpa till med vänster arm. Vi hoppades att det skulle bli spiken i bilen, men icke. "Det går bra att svänga åt höger", sa han och rattade glatt vidare.
Jag tycker inte alls det skulle vara fel med ett enkelt regelbundet test när man kommit upp i en viss ålder. Gamla gubbar ute på vägarna är verkligen livsfarligt. Vi såg framför oss det värsta scenariot; en olycka där han skulle orsakat någon annas skador eller till och med död. Han hade aldrig kunnat förlåta sig själv, utan levt resten av livet med ångest och mardrömmar. Jag och min bror hade inte kunnat förlåta oss själva heller.

Så kom äntligen vändpunkten; Jag hade lånat hans bil en dag, men fick inte igång den när jag skulle hem på fredagseftermiddagen. Vi kollade allt som vi kunde kolla, men den var helt död. Vi var tvugna att lämna den på parkeringen för att hämta, och eventuellt bärga den, på söndagen.
När vi kom för att hämta den var den sönderslagen. Ni som gjorde det hade haft en trevlig stund där på parkeringen. Ni hade brutit loss ett askfat på parkeringen som ni upprepade gånger kastat på bilen. Rutor och strålkastare var krossade, lacken var repad, backspeglarna sönderbrutna och den var full av småskador. Ni hade verkligen gjort ett gott jobb. Så gott att försäkringsbolaget ansåg att det var bättre att lösa ut bilen än att reparera den.
För det är jag er evigt tacksam. Ni löste mitt och min brors problem den natten. Att ni dessutom krossade min pappas framtidstro och tog ifrån honom hans frihet kanske ni inte tänkte på. Eller var det kanske precis det ni hoppades på? Man demolerar kanske inte en bil av välgärning. I ert fall blev det indirekt en välgärning, samtidigt som det krossade min pappas hjärta. Det blev det definitiva slutet på hans bilkarriär. Karriären kunde fått ett mycket bittrare slut. Den kunde slutat i en olycka. Men det allra bästa hade förstås varit att han själv hade valt att låta den stå.

Min pappa gick en lång tid efter den här händelsen och tittade i annonser efter bilar, ringde upp ibland och frågade, men hittade gudskelov inget som passade. Han har fortfarande bilnyckeln kvar i knippan. Härom veckan, två år efter sabotaget, sa han "Det blir nog ingen mer bil", och jag kunde dra en lättnadens suck. Han fyller snart 96, och nu promenerar han glatt med sin rollator. Han har nästan, men bara nästan, glömt såren som ni satte i hans hjärta. Ni krossade hans backspeglar, men nu kan han själv se i backspegeln tillbaka på ett rikt bilburet liv utan att varit inblandad i en enda olycka. Slutet på hans billiv blev dramatiskt och oväntat, men kanske inte helt fel. Det skulle vara roligt att träffa er som gjorde det här. Prata med er och tacka er. Det skulle nog bli ett smolk i er destruktiva glädjebägare. Jag tror nämligen inte att ni gjorde det i ett gott syfte.
 

Original

Sitter och lyssnar på "Stabat Mater" av Dvorak, och fascineras återigen över vilken vacker musik han skrev, detta original. Jag vet inte så mycket om Dvorak, men jag vet att han dog i kronisk urinförgiftning, som han ådragit sig efter att ha stått på den kalla och snöiga tågstationen i Prag och väntat på tåg. Han var aldrig så lycklig som när han fick prata med någon resenär om hur resan hade varit. Han kunde alla tågtidtabeller utantill. Ett riktigt original. En "sån där". En outsider. Han var inte som oss. Hade han stått på Tranås station idag hade vi förmodligen gått förbi och sagt; "Gå och klipp dig och skaff´dig ett jobb".

Originalen gör vår värld lite roligare, lite mänskligare och mer värdig att leva i. Jag menar även sådana lokala förmågor som Ingvar som cyklar tex. Ni som vet vem han är; håll med om att han bidrar till att göra Tranås lite roligare. Mer oförutsägbart.
Men framför allt, förstås, de stora originalen. Visst hade världen kunnat fortsätta att snurra runt utan Dvorak, Satie, Dali, Allan Pettersson, Kokoscha, Klaus Kinsky, Majakovskij, Van Gogh, Edvard Munch, Strindberg med flera, med flera, men den hade blivit väldigt mycket tråkigare.

Under belägringen av Leningrad, när folk stod och dog i väntan på sin matransonering var det gycklarna och skådespelarna som ändå höll de flesta av Leningradborna, inklusive de själva, vid liv. Genom att uppträda och genom att kärleksfullt och oegenyttigt visa upp sig själva och sin orignalitet.
Så tror jag det är i dag också, fast inte så tydligt. Originalen håller oss vid liv. De matar vår själ och vår fantasi, så att vi kan leva ett lyckligt liv.

"En sån där konstnär" Hur ofta har man inte hört det. Nedvärderande. Underförstått, "En sån där galning". Då kan man undra; I en värld där hela länder står inför konkurs, där orättvisorna och klyftorna bara växer, där man i åldringsvården väger blöjor och där människor riskerar dödsstraff bara för sina åsikter; vem är det då som är galen; Den som rättar sig efter normerna och ställer sig i ledet, eller den som väljer att stå utanför?

"Fac me vere tecum flere" heter min favoritsats i "Stabat Mater" Enligt Google översätt betyder det "Gör mig verkligen gråta med dig". Jag vill verkligen gråta med dig, Dvorak. Det gör jag ibland när jag lyssnar på din musik. Och jag vill skratta med dig. Jag vill följa med på dina utflykter till Himmelriket. Tack för all fantastisk musik du skrev, och tack alla andra original här i världen som har berikat, och berikar, mitt liv och gjort mig till den jag är.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Uppkopplad

Det är något med den här uppkopplingshysterin i dag som stör mig. På facebook kan man numera se en liten spalt där alla, verkligen alla, uppdateringar finns med. Till och med vad folk lyssnar på via spotify just nu. Det intresserar inte mig. Hur långt kan man gå? "Lars-Erik Strand sitter på toan" eller "Lars-Erik Strand sitter och petar sig i näsan". Jag har ingen lust att lämna ut till allmänheten vad jag gör, eller ens var jag finns, hela tiden.
Nu finns också det ultimata verktyget för kontrollfixerade föräldrar. "Se var ditt barn finns via mobilen". Hysteriskt. Vad hände med samtalet? Vad hände med förtroendet? 

Jag mår aldrig så bra som när jag är ute i skogen, bortanför alla vägar, och stadens alla ljud. Utan mobil och utan andra hjälpmedel för att kunna nå mig. Först då känner jag mig fri. Riktigt fri. Dagens "hjälpmedel" för att ständigt vara nåbar har för mig blivit en boja. Marknadsföringen vill gärna måla upp en frihetskänsla av att ständigt vara nåbar och att var man än befinner sig kunna koppla upp sig till omvärlden. För mig är det tvärtom. Den riktiga friheten upplever jag när jag hör fågelsång istället för mobilsignaler, och ser en blå himmel istället för en blå skärm.

Är vi rädda för att inte finnas när vi inte är uppkopplade? Tror vi att vi är bortglömda när vi är nedkopplade? Våra liv blir mer och mer artificiella. Maten vi äter är full av kemiska tillsatser och luften vi andas är antingen förorenad eller filtrerad genom fläktsystem. I denna artificiella värld kanske man inte känner sig bekräftad förrän man har en massa bilder på sig själv utlagda i cyberrymden, och man hela tiden kan nås genom universums stora mötesplatser.

Jag älskar facebook. Jag tycker det är jättekul. Men jag vill inte glömma bort att se kritiskt på min egen situation, och jag kan se att jag idag tillbringar mer och mer tid uppkopplad och nåbar, medan allt mindre tid ägnas åt att leva nedkopplad och i frihet. Det bekymrar mig lite. Jag är en fånge i vår tid.

En kväll på Ban Thai

Migrationsverket har det varit mycket skriverier om på sista tiden. Det är aldrig något positivt som skrivs, och det finns inte heller något positivt att säga om dem. Här en liten berättelse från min vardag, och jag lovar att allt är helt sant.

Pings väninna Xiao-Wu har börjat jobba hos oss. Vi sitter och vilar efter kvällens arbete. Det har varit många gäster i kväll, och vi är båda ganska trötta. Hennes svenska är fortfarande väldigt knapphändig, men långsamt stakar vi oss fram i den svenska språkdjungeln. Det blir många skratt och många missförstånd. 
   Plötsligt kommer en polisbil och svänger runt hörnet. Den kör fort, och jag undrar om det är någon tjuvjakt på gång. Den bromsar in häftigt vid vår entré, däcken skriker, och ut hoppar tre personer. Jag höjer på ögonbrynen och undrar vad det är frågan om. En kvinna från migrationsverket störtar in i restaurangen, och ser sig ilsket omkring. Hon är tätt följd av alkoholhandläggaren, och ytterligare en myndighetsperson som jag inte känner igen. Så småningom kommer också polisen som kört bilen in. 
   ”Hej”.
   ”Vem är hon?” frågar kvinnan och pekar på Xiao-Wu.
   ”Det är Xiao-Wo. Hon jobbar hos oss”.
   ”Hur länge har hon jobbat här?”
   ”Jag vet inte. Ett halvår kanske”.
   ”Hur länge har du bott i Sverige?” 
Nu vänder hon sig direkt till Xiao-Wu.
   ”Öhh?”
   ”Hur länge har du bott i Sverige?!” 
   ”Ett år”.
   ”Ett år, och talar inte bättre svenska?! Var har du din legitimation?”
   ”Öhh?”
   ”Legitimation! Var har du din legitimation?!”
   ”Hon undrar om du har legitimation”, översätter jag från hysterisk myndighetssvenska till lite lugnare språk. Då förstår hon genast.
   ”Nej, inte legitimation här. Hemma”.
   ”Du är skyldig att alltid kunna uppvisa legitimation! Du skulle egentligen följa med till stationen för förhör i en sådan här situation, men jag ska ringa och kolla. Personnummer?”
   Xiao-Wu tittar på mig och ser villrådig ut.
   ”Personnummer?! Du har väl ett personnummer?!”
   ”Hon vill ha ditt personnummer”, översätter jag.
 
  ”Adress?” replikerar hon blixtsnabbt när Xiao-Wu sagt sitt personnummer. 
   Att för en kines säga ”Nils Ryds väg” är ungefär som för oss att säga ”Sex laxar i en laxask” snabbt tio gånger i följd. När hon försöker säga det skrattar både hon och jag. Jag tycker till och med att polisen och alkoholhandläggaren drar på munnen. Men inte migrationsdiktatorn. Xiao-Wu tittar på mig och ber mig hjälpa till.
   ”Titta inte på honom!!! Du skall titta på mig när du svarar!”
  Till slut inser hon ändå det hopplösa i att försöka få adressen ur Xiao-Wu och jag får tillåtelse att säga ”Nils Ryds väg”.
  
”Hur länge har hon jobbat här?"
 Nu ställer hon frågan till mig istället.
   ”Jag vet inte exakt, några månader”.
   ”Jaså?! Förra gången svarade du ett halvår!!!”
Hon känner segervittring, och hoppas att kunna fälla mig för vilseledande information. 
   ”Ja, några månader, ett halvår. Jag vet inte exakt som jag sa, men om du vill kan vi ju kolla i personalliggaren som ligger i köket. Där ser vi ju exakt vilket datum hon började”. (Personalliggaren är Skatteverkets pålaga, som infördes för några år sedan, och som vi slaviskt tvingas fylla i varje arbetspass. De var ute redan direkt efter lagen hade införts, och vi inte hade kommit in i rutinerna. Vi fick genast en avgift på 10 000 kr. för att vi inte hade fyllt i den korrekt. Jag bedyrade vår oskuld och försökte förgäves överklaga. Sedan slog sig Skatteverket för bröstet och skröt hur många miljoner de hde fått in från "oseriösa" restaurangägare. Men det är en annan historia)
   ”Nej!!!”
Det förvånar mig lite att hon inte vill kontrollera Skatteverkets Heliga Skrift. Där kan hon ju dessutom se om vi har gjort några felaktigheter, vilket vi säkert har, och sätta dit oss för det. Men det är ju inte hennes bord, det är ju Skatteverkets. Hon fortsätter istället att kasta ur sig meningslösa frågor till Xiao-Wu, som ändå tar hennes hysteriska utspel med ett behärskat lugn, och verkar se det bisarra och ironiska i hela situationen. Jag får en idé om hur jag kan hjälpa Xiao-Wu.
   ”Vi kan ringa hem till min fru, så kan hon vara tolk”.
   ”NEJ!”
  Det är helt uppenbart att migrationspsykopaten inte alls är ute efter någon relevant information, eller att hon vill veta något om Xiao-Wu. Hon vill bara försöka få henne att ge motsägelsefulla uppgifter, som hon kan vända mot oss.
   Hon ringer ett samtal, och till hennes stora besvikelse verkar allt vara i sin ordning. Myndighetshyenorna gör några lovar runt i lokalen innan de till slut ger sig av med svansen mellan benen. Kvinnan från Migrationsverket verkar märkbart irriterad över att hon inte hittade något som hon kunde sätta dit oss för. Det hade varit en perfekt avslutning på hennes kväll att få sätta dit en kines. 
   Xiao-Wu verkar ändå rätt lugn efter incidenten. Hon kommer ju från en diktatur, och är van vid den sortens människosyn.

 

Äldre inlägg