Visar inlägg från oktober 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Tipspromenad eller livspromenad?

Varför tycker jag inte om tipspromenader? Är det kanske därför att den formen är landet Lagom i kubik? Allt är tillrättalagt. Promenaden ska inte vara för lång, men heller inte för kort. Frågorna ska inte vara för svåra, men inte heller för lätta. Promenaden ska vara lätt att gå. Om det är vatten eller fukt någonstans lägger man ut en spång, eller fyller ut med bark. Den ska vara väl uppsnitslad så man inte kommer in på fel stig, eller hamnar ute i den farliga skogen. Och när man kommer i mål, ska förstås kaffet vara lagom starkt.

Sedan ska hela familjen med. Oavsett vad de tycker. Den flåshurtiga pappan står i träningsoverall och knackar på den bakfulla tonåringens dörr.
-Nu ska vi gå tipspromenad!
-Nej...jag vill inte.
-Kom nu. Du behöver lite frisk luft.
Det finns inget val. Snart sitter hela familjen intryckt i bilen på väg mot veckans höjdpunkt.

Kärnfamiljen håller på att upplösas i dag. Kanske är tipspromenaden en sista livlina för att hålla ihop den. Frågorna är också anpassade för att passa alla åldrar. Alla kan vara med.
-Här är en fråga för dig, mamma.
-Det här vet väl du, unge man?



Lagomiseringen har gått så långt att det är helt otänkbart att ta ett kliv utanför stigen. Därmed har naturen också avmystifierats. När jag är ute i skogen försöker jag hitta ställen som inte genomkorsas av stigar och uppsnitslade vägar. Där jag kan vara ensam med mig själv, mina tankar och med naturens ande. Jag hittar inga frågor om var Maldiverna ligger, eller vilket år något land tog OS-guld i någon sport. Jag kan bli lycklig bara av att hitta en vacker sten, eller kanske grunden av ett hus. Bara en liten skärva från en gammal flaska kan sätta min fantasi i rörelse. Vem bodde här? Hur levde de? Hur såg naturen häromkring ut då? Var de lyckliga? Mina frågor har inga svar, och jag kan inte lämna in någon tipslapp med hopp om att få tretton rätt. Ändå känner jag mig oförskämt lycklig.

I dag är vi på väg bort från naturen. Naturens ande har vi redan glömt. När jag växte upp i den lilla byn Överboda utanför Umeå pratade man ganska ofta om Vittra. Hon var ett naturväsen som ganska ofta gjorde sig synlig för människorna. Man pratade om Vittra. Ibland hade hon synts på tomten på kvällen, ibland hade hon gått ut i ladugården. Ingen tyckte att det här var speciellt konstigt eller märkvärdigt. I dag blir man väl ansedd som psykiskt sjuk eller lite lätt rubbad om man börjar tala om väsen i naturen.
Jag har aldrig sett Vittra, eller något annat naturväsen. Men när jag sitter långt ute i naturen, inte hör något annat än tystnad och inte ser något annat än skog, då kan jag känna en subtil närvaro av något som jag skulle vilja kalla ande, eller om man så vill, en gudomlig närvaro. Och den närvaron är väldigt långt ifrån den uppsnitslade tipspromenaden.



0 kommentarer | Skriv en kommentar

Kulor i luften

Gadaffi är död. Hurra! Vi behöver inte längre bekymras över hur hans namn stavas eller över terrorn i Libyen. Bekymmer på olika nivåer.

Men det som jag framförallt blir brydd över när vi ser alla dessa bilder kablas ut över världen, är alla dessa lyckliga människor som jublar och skjuter i luften. Vad ingen tänker på, åtminstone inte i den lyckliga situationen över diktatorns död, är att alla dessa som skjuter i luften är presumtiva mördare. Kulan, som skjuts ut ur vapnet, lär inte hamna i omloppsbana runt jorden. Nej, den kommer förr eller senare att tappa fart, vända och återkomma med förödande kraft rakt ned mot jorden igen. Nu är väl inte sannolikheten så stor att kulan ska träffa någon, men om den gör det, så lär den orsaka svåra skador och till och med dödsfall.

Någonstans i Mellanamerika, om jag inte minns fel, satt en liten pojke tillsammans med sina föräldrar i en kyrka och lyssnade på predikan. Plötsligt sjönk pojken ihop mellan sina föräldrar, till synes utan anledning. Ur hans hjässa rann det blod. Han var död. När de obducerade pojken visade det sig att en kula från ett vapen hade trängt genom det tunna taket och in i hans hjässa. Ett par kilometer därifrån hade man skjutit i luften vid samma tillfälle, och man kunde härleda kulan till den "festen", som orsakade en ung pojkes död.

Vad är det som får människor att avlossa skott rakt upp emot himlen? Det finns en vacker tanke i detta. Vapen, som använts till att döda, riktas mot himlen, mot befrielsen, och mot evigheten. De riktas mot framtiden, och avfyras. Precis som de tidigare avfyrats mot fienden. Så långt kan jag tycka det är vackert.

Det finns också en sexuell laddning i detta. Automatvapnens ra-ta-ta-ta-ta blir den ultimata orgasmen. Folkets orgasm. Frihetens och glädjens orgasm. Så långt kan jag också tycka det är vackert. Vapnen, som tidigare använts i ett destruktivt syfte (precis som sexualitet kan användas i ett destruktivt och despotiskt syfte) är nu en symbol för glädje, hopp och kärlek.

Men ändå. Vapen är gjorda för att döda. Ingenting annat. Vapen för ingenting positivt med sig. Vapen är vidriga. Det finns bara en vacker bild av ett vapen, och det är Fredrik Reuterswärds skulptur utanför FN-skrapan. Vapen fyller endast en funktion när de är snörpta. Då är de ofarliga, och en symbol för fred.

Idag, när Libyens folk firar Gadaffis död, kommer säkert ett antal människor som blivit genomborrade av projektiler från himlen att sörjas. För dem blev Gadaffis död också den indirekta orsaken till deras död. Vapen är och kommer alltid att förbli förhatliga. Det spelar ingen roll var, när, eller i vilket sammanhang, de avfyras.




Ganna får stanna

Ganna får stanna. Hurra, hurra, hurra. Men bara ett halvår till att börja med. Familjen svävar fortfarande i ovisshet. Och inte på grund av att Migrationsverket lyssnat på den massiva folkstorm som uppstått på grund av detta. Nej, bara på grund av att några toppar som sitter på en högre stol ger dem smäll på fingrarna. Det kanske inte är så dumt att vi är med i EU.

Jag har inget emot att leva i en diktatur. Men det är jobbigt att leva i en diktatur som utger sig för att vara en demokrati. Hur många gånger har vi inte upprörts över fall där ensamma, gamla och sjuka kastas ut ur landet, till synes utan anledning? Eller där människor tvingas skiljas från sin familj för att återvända till ett land där de har en dödsdom hängande över sig?

Jag tror inte att Ganna kommer att få stanna mer än ett halvår. Då är hon ännu äldre och ännu mer dement. Då har media glömt historien, och hon kan kastas ut ganska smidigt. Europadomstolen behöver inget få veta. Sedan kan de sitta på Migrationsverket och fira ännu en seger. Tyvärr tror jag att det är så. För media glömmer. Vi glömmer. Men Migrationsverket glömmer aldrig. De kan lägga ned precis hur mycket tid som helst för att få någon utvisad, medan de som söker asyl eller som har något annat ärende får vänta i ovisshet på grund av "hög arbetsbelastning".

Formuleringen "humanitära skäl" har tydligen ändrats till "synnerligen ömmande omständigheter", det vill säga från "nästan omöjligt" till "omöjligt". Handläggarna på Migrationsverket kan inte ha sett en tår rulla längs en 90-årings kind, och de måste vara fullständigt empatibefriade. De använder Bamse som vapen i sin kamp att indoktrinera barnen i det fina i att återvända till sitt hemland. Även om där pågår fullt krig.

Min svärmor bor i Kina. Min svärfar dog för några år sedan. Min svärmor har tre barn, som samtliga bor i Sverige. Hon har sju barnbarn. Vilken dag som helst får hon sitt första barnbarnsbarn, och i Januari får hon sitt andra. Just nu är hon tillfälligt och hälsar på.
1. Tror ni hon får stanna i Sverige?
2. Tror ni vi har stångat oss blodiga?
På fråga ett svarar vi Nej, på fråga två svarar vi Ja.

Det är givetvis en helt annan fråga än fallet med Ganna. Min svärmor löper ingen risk att avlida i Kina. Hon har det ganska bra. Hon har några få vänner, och hon kan leva ett ganska normalt liv för en ensam äldre dam. Det enda hon, och vi andra, skulle vilja, är att hon skulle få leva ett rikt och glädjefyllt liv tillsammans med barn, barnbarn och barnbarnsbarn här i Sverige. Att få se dem växa upp och glädjas över deras framsteg i livet. Se deras första stapplande steg, höra de första orden och känna de små händerna klappa hennes kind. Men det är förstås för mycket begärt. Hon ska sitta i Kina och ha tråkigt. För det har Migrationsverket bestämt. Hon kan få komma hit på turistvisum i tre månader, och då får hon försöka passa in de månaderna när barnbarnsbarnen skall födas.

Man kan bli upprörd på många olika nivåer över Migrationsverkets beslut, men i fallet Ganna verkar det ha gått helt överstyr. Man kan bara hoppas att uppehållstillståndet blir permanent när det gått ett halvår, men jag är luttrad och kanske lite cynisk. Jag tror inte det. Det krävs mer än bara ett upprop från kvällstidningarna. Det krävs ett oerhört engagemang och en stor styrka hos alla oss som tycker att myndigheternas behandling är avskyvärd. Orkar vi det? Vågar vi det?

Vi kommer alla ihåg bilden från Himmelska Fridens Torg 1989, när den ensamme mannen ställer sig framför fyra pansarvagnar, och lyckas få dem att byta riktning.  Migrationsverket har inga pansarvagnar. De har bara datorer fullmatade med ord, som de bombarderar oss med. Ändå kan ingen få dem att ändra riktning...

Tuppkam blir fläskläpp

I dag chockerades, i alla fall jag, över nyheten att ett svenskt företag har specialiserat sig på att utvinna en speciell syra som finns i tuppkammar. Denna syra injiceras sedan i läpparna på unga flickor för dyra pengar. Resultatet blir, vad vi på min tid kallade, en präktig fläskläpp. När jag var ung var det inte speciellt glamoröst att gå omkring med en sådan. Det visade bara att man antingen hade varit i slagsmål, eller varit på fyllan och gått in i en dörr. I dag är det ett skönhetsideal.

Så länge de här injektionerna sker på syntetisk väg kan man ju stanna vid diskussionen om vår tids skönhetsideal, vilken är nog så intressant. Men när man föder upp tuppar enbart för att avliva dem skära loss kammen, och sedan antingen mala ned dem till minkmat och skicka dem till Danmark, eller låta dem bli biogas tillsammans med annat matavfall, då kommer plötsligt diskussionen att ta en helt ny vändning.

På Bohus Biotech sitter tiotusen tuppar och trängs för att låta kammen växa och sedan bli avlivade. De är dessutom framavlade för att just ha en stor kam, så stor att den många gånger täcker deras ögon.

-Alltså, det här är mycket bättre än det jag provat tidigare. Det blev bara klumpar eller försvann efter några veckor. Det här känns naturligt, säger en flicka med fläskläpp i en intervju.
-Men visste du att det här medlet utvinns ur tuppkammar?
-Nej. (fniss, fniss) Det var ju komiskt. Är det så?
-Ja. Och tupparna föds upp bara för det. Sedan avlivas dem och mals ned.
-Ja men så ska det ju inte va, ju... Det är ju inte rätt. Men jag vet inte... jag kommer nog i alla fall att fortsätta med det här.

Så länge vi har den typen av människor här i landet, som inte kan se längre än läppen räcker, kommer nog den här industrin att fortsätta. Det finns stora pengar att tjäna på detta. Unga flickor tvekar inte att lägga upp några tusenlappar för ett resultat som för tjugo år sedan applicerades med hjälp av en präktig "käftasmäll". 

Det här är oerhört tragiskt. Och det mest tragiska är att få verkar reagera. "Ja men djur föds ju upp för alla möjliga ändamål". Jag håller med om att köttindustrin också på många sätt är ett tragiskt kapitel. Att över huvud taget använda ordet "industri" när man talar om djur känns helt fel. Levande varelser med hjärna och med ett känsloliv.

Men ändå. Då är vi åter inne på en annan diskussion, och jag tycker inte man kan göra den jämförelsen. Här handlar det om att utvinna en liten del av djuret för att sedan mala ned resten. Det är inte ett dugg bättre än elfenbensjägarna. Snarare tvärtom, för elefanterna föds i alla fall inte upp, utan får leva ett fritt och värdigt liv till de brutalt dödas och kroppen blir liggande och ruttnar.

"De intellektuella människorna är inte intressanta. Det är de dumma människorna som intresserar mig, och de är många fler", säger Umberto Eco. Jag vill inte påstå att jag varken är intellektuell eller dum, men att pumpa in tuppkamssyra i läppen, när man vet historien bakom, det tycker jag verkar osedvanligt korkat.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Juholt och äpplet

Just nu följer vi debatten om Håkan Juholt. Och debatten om skolan ska vara avgiftsfri eller fullständigt avgiftsfri. Är det bara jag som ser ett samband mellan dessa båda debatter? Eller gör jag det? Eller finns det det?
Jag vet inte riktigt, men jag fick en känsla av att det, liksom så många andra debatter i media, handlar om denna samma sak; Hitta syndaren! Straffa honom! Stena honom! Låt honom dö en lång och plågsam mediadöd.

I fallet Juholt är det ju helt uppenbart vem som är syndaren, men i fallet med skolan är syndarna mer diffusa och utspridda. Det handlar om de hemska rektorer som tvingar de stackars barnen att ta med sig egen frukt, bekostad av föräldrarna, som minsann redan lever på existensminimum. De är syndarna, de som BRYTER mot lagen! Lagen som säger att skolan skall vara avgiftsfri. Ett äpple är dyrt. Har man två barn blir det två äpplen, och för stackars tre- eller flerbarnsföräldrar blir kostnaden gigantisk.
Jämför man den kostnaden med utgifter för godis, läsk, leksaker och dataspel, torde den bli ganska ringa. Jag tror inte det handlar så mycket om att dessa föräldrar verkligen inte anser sig har råd med den blygsamma utgiften. Jag tror snarare det handlar om ett väldigt märkligt behov som har uppstått i vårt västerländska samhälle;
Anklagansbehovet. Behovet att peka ut syndare, och samtidigt peka ut sig själv som ofelbar. Det här behovet blir väldigt tydligt i fallet Juholt. Drevet går, och ju längre det pågår desto starkare blir rösterna; Syndaren! Avgå! Hur många av dessa anklagare sitter själva med helt rent samvete? Hur många har inte lurat till sig någon extra bidrags- eller försäkringskrona? Hur många har inte haft någon kompis hemma som har snickrat lite svart? Hur många kan på fullt allvar säga att de hela tiden varit fullt medvetna om att de till punkt och pricka slaviskt följt hela det regelverk som styr alla bidrag och alla skattereduktioner och som är lika tillkrånglade och onödigt långa som den här meningen? Varför kan vi inte tro på Juholt, att han verkligen inte visste? Jag tycker inte alls det låter konstigt. Men då får jag ju inte vara med och kasta sten, förstås. Den som är fri från synd kan kasta första stenen, men eftersom ingen är fri, är det ingen som kastar den första. Det låter de media göra, men när stenregnet väl är igång kastar alla ivrigt och hänsynslöst. 

Jag kanske är naiv. Juholt kanske verkligen är en riktig buse bakom mustaschen. Men ändå. Behovet av att anklaga. Vi ser det överallt. Och överallt ser vi syndarna. Politiker, programledare, ishockeydomare. Ja, alla offentliga personer. Alla löper risk att bli syndare. Inte för att de syndar, utan för att drevet plötsligt vänds mot dem. Precis som rådjuret som betar i lugn och ro plötsligt springer för sitt liv, förvandlas dessa syndares liv på kort tid till en mardröm.

Nu tror alla att jag är socialdemokrat. Men det är jag inte. Nu tror alla att jag är fri från synd. Det är jag inte heller. Men jag tycker inte om att kasta sten. Och jag skickar gärna med en frukt med min dotter till skolan, och det hoppas jag att jag kan fortsätta med.



0 kommentarer | Skriv en kommentar