Det har blåst upp en proteststorm mot Fazers beslut att byta ut kinesen på Kinapuffarna. Helt berättigat, tyckte jag först. Varför ska man vara så försiktig jämt? Det dök upp en grupp på facebook, "Vi som vill ha kinesen kvar". Jättekul, tyckte jag, och gick med. Men efter ett tag märkte jag hur det kom in mer och mer inlägg som verkligen var rasistiska. Det blev väldigt mycket prat om "vi och dem". Man raljerade över kinesiskans "r" som ju aldrig blir annat än "l". Man tyckte att de som inte tyckte att kinesen skulle vara kvar minsann kunde "åka hem igen". Vilket hem? undrar jag då. Patrik Lundberg som startade den här debatten, och som beskrev hur han hela tiden får höra glåpord och skratt bakom ryggen, som bara i förbigående nämnde Fazerpåsen som exempel, och han som därmed får klä skott för hela den här historien, han är adopterad av svenska föräldrar, och har inget annat hem än sitt svenska. 

Jag kan fortfarande tycka att den här historien är en storm i ett vattenglas, men det har också gett mig en hel del att fundera över. Om nu Patrik Lundberg verkligen mår dåligt av att se den här bilden, och, det är viktigt, tillsammans med alla "tjing-tjong" och "guling-fuling" han får höra på stan, känner sig nedvärderad och kränkt, tycker jag det är allas skyldighet att göra vad man kan för att förbättra situationen för honom, och för alla andra svenskar med asiatiskt ursprung som känner likadant. Han är givetvis långt ifrån ensam, men han är än så länge ensam om att skriva en krönika om detta. All heder åt en sådan person. Korkade människors enskilda kommentarer kan vi inte göra mycket åt, men ett stort företag som Fazer kan man hindra från att lägga ytterligare bördor på redan kränkta medmänniskor. 

Min fru kommer från Kina, och vad jag förstår så har hon eller hennes barn inte hört några glåpord eller antydningar som skulle kunna anses kränkande. Vi skojar mycket om hennes knaggliga svenska, och det blir ofta roliga situationer. Och alltid med mycket kärlek.

Varför måste vi alltid se människor som grupper? Har vi ett behov av att förenkla? Jag känner många kineser, och jag har varit i Kina och sett en hel del människor där. Men jag har aldrig sett någon med bävertänder och sneda ögon. Det är en helt skev bild som vi har matat in i vårt omedvetna, och där kan Fazer ha en viss del av skulden.

Jag blev rädd när jag såg hur mycket rent rasistiskt, och även smygrasistiska inlägg som dök upp i facebookgruppen. Gruppens skapare hade inte alls de intentionerna, och försökte radera så mycket som möjligt, men gruppen växte lavinartat första dygnet, och det var omöjligt för honom att hålla allt skräp borta.

Jag blir rädd när jag ser hur många det är som går med de här tankarna någonstans i bakhuvudet. Vi och dem. Passar det inte kan de åka hem. 

Att leva i kärlek tillsammans med sina medmänniskor, ska det vara så svårt? Människan har skapat gränser mellan länder. Människan har skapat krig. Människan har aldrig skapat kärleken. Den bara finns där i våra hjärtan. Men hos väldigt många sitter den väldigt långt inne.

Nu vill inte jag på något sätt påstå att jag är fördomsfri. Inte alls. Tvärtom. Jag har massor med fördomar, men jag försöker jobba med dem, och det är också ett sätt att frigöra sin kärlek.