Jaha, idag kan vi läsa om en elvaårig flicka som blev avkastad från tåget för att hon saknade biljett. Hennes storasyster var inne på toaletten med biljetterna, och flickan kunde inte tillräcklig svenska för att förklara det, sas det.

Blir vi förvånade? Nja... Blir vi förbannade? Självklart. Men förvånade, knappast. Men det är inte bara konduktören som beter sig märkligt. När hon står där på Kumla station, utan att veta var hon är eller hur hon ska kunna nå sina anhöriga och bara gråter förtvivlat, hur reagerar då hennes omgivning? Jo, genom att titta i marken och gå förbi. Inte låtsas om henne.

Hur kan man? undrar jag. HUR kan man bara gå förbi en liten hjälplös flicka, som uppenbarligen är i en svår situation? Det är minst lika upprörande som att konduktören kastade ut henne. Har vi inte ett gemensamt ansvar för att alla ska må bra?
Det är först när Gabrielle, 66 år, kommer förbi som hon får hjälp. Gabrielle tar med henne hem, men väntar med att ringa polisen. Hon ser att flickan är chockad och förstår att hon kanske kommer från ett land där polis är synonymt med förtryck.
Men polisen kommer i alla fall. Varför? Jo, för att "någon" hade sett Gabrielle ta hand om flickan och gå därifrån. Hon tyckte det såg skumt ut och ringde polisen. Men kunde inte denne "någon" istället tagit hand om flickan, och själv tagit henne till polisen?

Varför är vi så rädda att ta kontakt? Varför är det så svårt att sätta sig på huk, ta en okänd flicka i handen och fråga; "Hur är det?" Varför är det lättare att göra en anonym polisanmälan än att prata med en levande människa?

Vårt samhälle är på väg att bli mer och mer mekaniserat. Vart tog omtanken och hjälpsamheten vägen? Vi behöver inte längre hjälpa varandra, för det finns alltid någon annan som gör det.
När jag bodde i Umeå var det fortfarande var ganska ovanligt med automatiska dörröppnare. Jag gick in på systemet en dag, och en kvinna med barnvagn kom en bit efter mig. Jag dröjde mig kvar en stund för att hålla upp dörren, men när hon kom fram smällde hon bara till dörröppnaren utan att ens lyfta blicken mot mig.
Där stod jag, som en relik från den manuella tiden, och kände mig som en idiot. Men hur hade jag känt mig om jag hade släppt dörren i ansiktet på henne? Knappast bättre. Men för henne hade det inte gjort någon skillnad.

Vårt samhälle leder mer och mer bort från kroppskontakt, och till och med från ögonkontakt. Överallt möts vi av mekaniseringar som besparar oss en fråga. Vi trycker på en knapp istället för att fråga. Nu menar jag inte att vi inte ska handikappanpassa samhället. Givetvis ska vi det, men det blir lite fånigt när även de som inte är handikappade ska använda alla dessa hjälpmedel. När man till och med går en liten omväg för att trycka på dörröppnaren.

Vi avskärmar oss mer och mer. I dag har de allra flesta av oss mobiler, och med dem ser vi till att vi hela tiden är uppkopplade och nåbara. Av våra vänner. Men när det står en ensam och hjälplös liten flicka och gråter på perrongen är vi onåbara. Då är vi är inneslutna i vår egen lilla egoistiska bubbla.

När jag var elva år är jag säker på, att jag för det första inte skulle ha blivit avkastad från tåget om jag saknade biljett. Men om jag hade blivit det, är jag också säker på att jag hade blivit mycket väl omhändertagen av mina vuxna medmänniskor på perrongen.

Vårt samhälle har blivit kallare. Hårdare. Vad ska vi göra för att ändra på det? Vill vi ändra på det?