Visar inlägg från juli 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Gnägg

Kan man få gnälla lite i en blogg? Gnäll + blogg = gnägg.

Alltså, jag gick förbi återvinningscontainrarna med en kasse burkar och lite annat smått och gott.
Jag blir lite förvånad när jag ser ett par stora säckar med osorterade sopor utanför en container. Eller när någon har ställt en kartong med opantbara tysklandsölburkar nedanför plåtcontainern. Jo, du läste rätt. En låda plåtburkar nedanför plåtcontainern. Hur jobbigt är det att kasta i dem?

Häromsistens gnällde jag lite i facebook över folk som inte plockar upp sitt hundbajs. Och det här handlar ju om samma typ av människor. Samma mentalitet. Det är ju inte hundarnas fel att de blir bajsnödiga, lika litet som det är det goda ölets fel att det har blivit tappat på burk. Det är vi människors skyldighet, vi som förväntas vara klokare än både öl och hundar, att ta hand om deras avfall.

Men det finns kanske en förklaring, en mening med detta som jag inte förstått. Du som hade ställt de två säckarna med osorterade sopor vid containarna; Jag förstår att du har ett mycket viktigt arbete, och att du inte har tid att gå runt med mjölkpaketen dit, plastförpackningarna dit och så vidare. Det är ju jättejobbigt.
"Det får någon annan ta hand om", tänkte du när du snabbt lämpade ur dem ur bagaget. Och det är det ju. Kråkor och skator brukar gilla att slita upp sådana där säckar, och mössen hittar säkert också något ätbart. Av lukten att döma var det ju inte bara återvinningsbara sopor du hade delat med dig av, utan även sådant som är ätbart. Det är skönt att veta att någon tänker på de svaga i samhället. Du är en hjälte. Återvinningsstationernas riddare, och kråkornas okrönte konung. När det är dags att kröna dig, kanske ölburksmannen kan göra en fin krona i aluminium.

Tack för att du kämpar vidare, och för att du värnar om våra bevingade vänner. Du smyger ut om natten med dina säckar. Ingen ser, och ingen förstår din välgärning, mer än fåglarna, som tacksamt tar emot din gåva.


Beethoven och tystnaden

Idag tänkte jag tänka lite om Ludwig van Beethoven. Det sägs att han, efter uruppförandet av sin nionde symfoni, lade ner taktpinnen och bara tittade ut över orkestern.

Stendöv hade han låtit salen fyllas av den mäktiga slutkören utan att själv höra den. Inte heller hörde han tystnaden, precis innan han lade ner taktpinnen på notstället. Han hörde inte heller hur de första applåderna började fylla salen, eller hur det steg till ett öronbedövande crescendo. Inte heller hörde han hur stolarna började röra sig, när hela publiken ställde sig upp för att hylla musikhistoriens största geni, som just hade uppfört sitt dittills allra största mästerverk. Inte förrän försteviolinisten reste sig upp och vände på tonsättaren, såg han publiken stå upp och bejubla honom. 

Den här historien är förmodligen inte sann, men det är en vacker anekdot. Hade Beethoven kunnat skriva sin nionde symfoni om han hade varit fullt hörande? Är det kanske en förutsättning att gå in i ett tystnadens tomrum, för att sedan fylla det med toner? Ungefär som en konstnär framför en tom duk, en diktare med ett tomt ark, eller en arkitekt på en fotbollsplan.

Tystnad är en bristvara i dag, och var det troligtvis i 1800-talets Wien också. Klapprande hovar och järnbeslagna trähjul som gjorde kullerstenarna till akustiska tortyrredskap. Skrikande gäss, ankor, grisar och allt man kan tänka sig. Beethoven önskade nog ibland att det kunde ha varit lite tystare, och han kanske önskade så mycket att han till slut gick in i dövheten själv.

Jag skulle själv kunna tänka mig att vara döv under kortare stunder. Bara för att få uppleva känslan av total tystnad. Sedan vill jag förstås höra Beethoven, höra fågelsången, och höra Lia säga, ”Pappa, du är knäpp!” Att vara helt döv skulle vara förfärligt, jag kan inte tänka mig hur det skulle vara, men bara för en stund. Ibland.

Det närmaste jag kan komma total tystnad är när jag har cyklat långt, långt ut i skogen, och stannar upp ett tag. Det är en sällsam upplevelse. Total tystnad. 

Tonsättaren John Cage skrev ett stycke som han kallade 4´33. Stycket innehåller tre korta satser, och alla satserna består av total tystnad. Den skrevs först för piano, men har senare också framförts av full symfoniorkester. Enastående vackert. En fullsatt konsertsal. Dirigenten kliver upp på pulpeten och tar emot applåderna. Han lägger upp ett tidtagarur på notstället, och sedan börjar den; tystnaden. I pauserna mellan satserna vänder han blad, spridda hostningar hörs i publiken, och sedan startar tystnaden igen. När tystnaden är slut stänger han av uret, lägger ned dirigentpinnen och tar emot publikens jubel.

Fjärde satsen i Beethovens nia, med tonsättningen av Schillers dikt ”Till glädjen”, är ju den mest kända. Tredje satsen, som av vissa bara ses som en transportsträcka fram till finalen, skulle jag vilja kalla ”Till tystnaden”. den är så underbart meditativ, och tar oss med på en resa genom tystnadens labyrinter. Lyssna på den, blunda, och tänk dig en tystnad av färger.


Dagens sommartänkare

Hej.

Idag är det jag som är dagens sommartänkare. Om man inte får lov att bli sommarpratare, så kan man väl åtminstone få vara sommartänkare? Jag tänkte publicera några nytänkta tankar här, så får du själv tänka dig signaturen till "Sommar". Musiken jag tänkte tänka, får nog, i alla fall till att börja med, bli "Soon" med den engelska gruppen Yes.

Jag såg dem en gång i Göteborg, och sångaren där, Jon Anderson, sa något så vackert om poesi.
"Att skriva poesi är som att fånga fjärilar. Man springer runt med sin håv och jagar och jagar. Man vill fånga den där fina fjärilen, men den försvinner hela tiden. När man till slut har gett upp och sätter sig och pustar ut, kommer den där vackraste fjärilen och sätter sig på handen".

Jag tänker att det är så med det mesta här i livet. Vi springer runt och jagar och jagar, utan tid till eftertanke. När vi så stannar upp ett ögonblick, upptäcker vi att det som vi jagat finns rakt framför oss.

Ibland när jag håller på med något tråkigt eller jobbigt, till exempel försöker att få ordning på mina papper, kommer Lia ner till mig.
"Pappa, jag vill ha en kram".
I de ögonblicken inser man livets egentliga värde och storheten i att finnas till.


Om pappa

Min mammas första stora kärlek var Einar, en musikdirektör i Stockholm. Mamma jobbade då som piga hos olika familjer, och att vara piga var likställt med att ta sig fram på samhällets botten. Problemet med hennes stora kärlek var just att han var musikdirektör. En piga gifter sig inte med en musikdirektör, så enkelt är det bara. Einar var dock helt inställd på att det skulle bli de båda, och han blev förkrossad när han fick ett brev från min mamma, där hon skrev att hon hade hittat någon som "bättre passade hennes status".

Denne man var då lastbilschaufför i den lilla byn Överboda utanför Umeå. De gifte sig så småningom, och han kom att bli min far.

Jag har ibland funderat över vad som skulle ha hänt om hon istället hade haft kurage nog att gifta sig med Einar. Hade hon blivit lyckligare? Hade hon fått mer möjlighet att uttrycka sina konstnärliga och kreativa sidor? Kanske. Men jag tror ändå att ödet har en mening, och det kanske inte alltid är de äktenskap där man är lika varandra som är de lyckligaste. Jag är väldigt olik min fru. Rent geografiskt kommer vi dessutom nästan så långt ifrån varandra som det går. Men det finns något utöver allt med gemensamma intressen och så vidare. Det finns en andens gemenskap. När jag är nära min fru befinner vi oss i en andlig dimension som inte kan beskrivas med något annat ord än ren kärlek. Det är det vackraste som finns.

Jag kan knappast föreställa mig två så diametralt motsatta personligheter som mina föräldrar, och jag kan känna igen egenskaper hos dem båda i mig själv.
Jag tror att min pappa förde in livsglädjen och spontaniteten i mammas liv. Och han var stolt över henne. Min mamma berättade om deras första möte. Det var på den lilla lanthandeln i Överboda. Pappa stod och packade ned sina varor, och så sa han bara "det är till min mamma", samtidigt som han växlade ett ögonkast med min mamma. I det lilla korta ögonblicket, i den bråkdelen av en sekund, var anden närvarande, och min mamma tänkte; "Han och ingen annan". Och så blev det.

Min pappa har alltid haft en sprudlande energi. Han lät gräva upp hela vår tomt i Överboda och öppnade bensinmack. Snart var han känd långväga omkring som "Gustav i macken". Han som alltid var glad och positiv. Dit man alltid kunde komma och tanka. Kom man mitt i natten var det bara att tuta så sprang han ned i pyjamas.

Långt efter att han blev pensionerad har han alltid haft olika projekt på gång. Alltid aktiv. Alltid i farten. Som 90-plussare körde han tomkartonger, burkar och flaskor från vår restaurang till återvinningen. Han älskade det.

Förra året blev hans bil sönderslagen och vandaliserad. Det var ett hårt slag för honom. Samtidigt kanske inte helt lämpligt att köra bil i hans ålder. I november fyller han 96, och han har fortfarande inte gett upp hoppet om att bli bilägare igen. Han tittar på annonser, och ringer upp ibland. Jag tror (och hoppas) att det är mest för att hålla drömmen vid liv. Någonstans inser han nog att det inte är lämpligt. Men att ha en dröm är också viktigt för att leva.

Han är i alla fall ovanligt spirituell och positiv, och jag älskar honom så mycket.
"Jag begrip int", säger han på sin osvikliga norrländska "varför jag har blivit så dålig på att gå!"
"Du tror inte att det har med åldern att göra?"
"Ja, jo...det är väl det", svarar han och stapplar vidare genom livet.
Rent mänskligt borde han inte ha så lång tid kvar här, och den dagen han är borta kommer det att uppstå ett stort tomrum.

Ibland blir jag lite orolig när han inte svarar i telefonen. Sist jag blev det ringde jag både sent på kvällen och tidigt nästa morgon. Förklaringen?
"Ja, i natt har jag inte sovit mycket".
"Jaså. Vad har hänt?"
"Jag följde med ut och jagade vildsvin".

Om mamma

Det största som har hänt mig på det personliga planet den här våren, är utan tvekan min mammas bortgång. Jag visste, redan sedan många år tillbaka, att hon inte hade långt kvar. Min sorg hade jag redan bearbetat.
Det är inte hennes död jag sörjer i dag, utan hennes liv. När hon fortfarande var klar i hjärnan gav hon mig det värdefullaste hon kunde ge mig. Jag fick hennes liv. Hon hade berättat om sin barndom och uppväxt på kassettband. Hon hade ett otroligt minne, och kommer ihåg namn och platser och händelser som låg ända tillbaka till 20-talet.

Det är en berättelse från fattig-Sverige, och man kan säga att den kanske inte är helt ovanlig. Det ovanliga är att min mamma var ett mycket känsligt barn. Hennes mor dog i spanska sjukan när mamma bara var nio dagar. Det blev hennes farmors och farfars uppgift att ta hand om henne. Redan som mycket litet spädbarn har mamma minnen av hur hennes farmors väninnor kom och begrät henne. "Varför fick inte flickan följa med i graven", fick hon höra många gånger när hon satt där i sin farfars lilla soldattorp.

Det är de känsliga människorna som drabbas hårdast av hårda ord och hårda tider. Många konstnärer och intellektuella blev psykiskt sjuka, och en del begick självmord under första och andra världskrigen.

Jag beundrar min mamma, för trots att hon hela tiden blev motarbetad, både fysiskt och psykiskt, lyckades hon nå sitt mål, och ta lärarexamen. Hennes barndom och uppväxt följde dock med henne. Under långa perioder var hon psykiskt sjuk, bland annat under min tonårstid.
Jag förstod förstås inte då varför hon var som hon var, men jag fick förklaringen när jag var vuxen. När jag växte upp föraktade jag min mamma. Nu älskar jag henne, och vad jag aldrig förstod var att hon älskade mig också. Mer än allt annat.

Kärleken till ett barn är obegränsad, och jag tror inte det finns några föräldrar som inte älskar sina barn. I de fall vi läser om i kvällstidningar, där föräldrar misshandlat och till och med dödat sina barn, måste de vara så djupt psykiskt störda, att de inte vet vad de gör.

Jag är glad att jag, om än i vuxen ålder, nåtts av insikten att jag var älskad av min mor. Alla behöver vi bli älskade. Alla behöver närhet. Kärleken är en helande kraft, som gör oss till de starka människor vi behöver vara i dagens känslokalla samhälle.

Äldre inlägg

Nyare inlägg