Visar inlägg från juli 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Kärlek och hat

I dag ser jag att det börjar komma upp en massa grupper på facebook, vars enda syfte är att hata Anders Behring Breivik. Det är ju inte så konstigt, men jag är rädd för att hatet är en destruktiv kraft som istället för oss närmare Anders tankevärld. På så sätt har han vunnit ytterligare en seger i sitt "uppdrag".

På väg in till polishuset vände han sig om, blåste på maskrosbollen, och spred sina ondskans frön ut över Norden. Låt oss inte låta dessa frön gro, genom att skapa hatgrupper. Nu är det visserligen Anders Behring Breivik som hatet riktas mot, men ändå. Hatet är en destruktiv parasit som tär på vårt hjärta.

Om det ska bildas grupper i kölvattnet efter vad som hänt i Norge, borde det i så fall vara grupper som sprider kärlekens budskap, ett budskap som får Anders att se rött och må illa. 

Händelserna i Norge tog oss med chockartad kraft. Inga ord kan någonsin beskriva det som hände. De orden finns varken på svenska eller norska, eller något annat språk. De behövs helt enkelt inte. Men nu behövs dem. Och då finns de inte. Det märkliga är att vi ändå har skaffat oss referensramar för den här typen av terrordåd. Genast gjordes jämförelser med Oklahoma, och människor som går in och dödar oskyldiga helt urskillningslöst i skolor och liknande är nästan vardagsmat i USA.

Är det så att hatet gror, och sprids i vår värld? Jag vill inte tro det, jag vill inte tänka det, men vi lever i en värld då vi knappast kan lita på någon. Om jag går in på Coop här i Tranås, knyter fast några paket musli på magen, går fram till kassörskan och säger att det är en sprängladdning, så finns det ju ingen anledning för henne att inte tro att jag menar allvar. För tjugo år sedan hade hon bara skrattat åt mig. men idag kan nästan vem som helst göra vad som helst.

En av de mest skrämmande självmordsbombningarna skedde i skuggan av elfte september, och fick därför inte så stor uppmärksamhet. En man går in på ett fullsatt café, går fram till disken, öppnar rocken, och säger till expediten "Ser du vad jag har här?". Mannen är helt inlindad i sprängladdningar. Kvinnan bakom disken skriker åt gästerna att utrymma lokalen, och själv tar hon skydd så snabbt hon kan. När hela caféet är tömt på folk tar mannen helt lugnt och avfyrar laddningen. Hans inälvor sprids över hela lokalen, och hans huvud landar på ett bord. Ingen annan dödas eller skadas.

Vad ville han med den handlingen? Enligt författaren Sven Lindqvist ville han visa; vi är hur många som helst, som är beredda att göra vad som helst. Våra egna liv betyder ingenting, och vi sprider gärna ut våra inälvor över era sinnen. Vårt mod vet inga gränser.

En gåta för mig är varför inte Anders valde att ta sitt eget liv när han hade dödat så många han kunde, och när han insåg att han var omringad och chanslös. Vågade han inte? Blev han plötsligt rädd när han riktade vapnet mot sitt eget huvud? Det får vi kanske aldrig veta, men vad vi vet är att han var "modig" nog att systematiskt avrätta närmare 90 ungdomar, som bara hade sina händer som skydd.

Allt det här tänkte jag i dag när jag plockade kantareller med min älskade fru. Kärleken till naturen. Kärleken till nästan. Att gå runt där i tystnaden, bara höra suset från talltopparna, känna doften av svamp, höra knaket från en gren som knäcks, och avslöjar var Ping är, eller höra hennes glada utrop när hon hittat ett lite större bestånd av kantareller. Mer behöver jag inte.

Men det som för mig är en självklarhet, är för många en dröm som aldrig går i uppfyllelse. Jag hoppas att jag får fortsätta leva mitt liv i kärlek, och min önskan är att alla på vår jord också får det. Tyvärr vet jag att det aldrig kommer att bli så.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Sant eller falskt?

Häromkvällen såg jag ett avsnitt av den fantastiskt spännande serien "konstdeckarna". De sa att troligtvis 40 - 50 % av de konstverk som finns på museer och institutioner är förfalskningar.

Vad är egentligen skillnaden mellan ett original och en förfalskning, tänkte jag då? Njuter jag mer av en tavla om jag vet att det är Salvador Dali som hållit i penseln, eller njuter jag lika mycket av den om det rör sig om en perfekt utförd kopia? För mig spelar det ingen roll. Det är ju motivet som räknas.  Och varför är det bara så inom konsten, och inte till exempel i musiken? Att en grupp spelar andras låtar är inget konstigt, och ibland kan till och med en cover vara bättre än själva originalet.

Vad är det som är så skrämmande med att våra museer har en massa förfalskningar, och varför är det så viktigt att till varje pris ta reda på om det verkligen är en äkta Van Gogh  eller inte?

Under postmodernismens glada dagar på 80-talet fördes en livlig diskussion om det äkta konstverkets egentliga värde. Man tog ett par bilder av Robert Rauschenberg som exempel (om jag inte minns fel). På den ena bilden hade han gjort en spontan, abstrakt målning, som tillkommit hastigt. Sedan tog han fram en annan duk, och la ned väldigt mycket tid på att skapa en exakt kopia. Vilket var egentligen originalet?

Mina tankar om förfalskningens underbara värld leder mig ut ur konstens ramar och rakt in i verkligheten. Vad är egentligen sant eller falskt i den värld vi lever i? Finns Fredrik Reinfeldt? Många skulle nog vilja att han var en kopia, men om han var en kopia, vem är i så fall originalet? Och hur var det egentligen med månlandningarna? Skedde allt egentligen i en studio? Jag tror inte det. Jag tror verkligen att det färdades tre män i en liten kapsel långt ute i rymden, och jag tror att orden "Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten", verkligen yttrades från den där lilla tallriken som lyser så vackert på kvällarna. Det låter ju helt otroligt, och det är egentligen mycket enklare att tro att det hela var en fejk. 

Många hävdar att flera stora historiska händelser i själva verket är konspirationer, iscensatta av regeringar. Så skulle till exempel Twin Towers varit fullproppat med sprängmedel, och planen varit attackflyg. Enligt de senaste teorierna skulle det inte ens funnits några flygplan. Det verkar lite väl magstarkt för mig, och här är det betydligt enklare att köpa den officiella versionen. Jag kan hålla med om att det verkar konstigt att tornen rasar i en hastighet som är lika med fritt fall, men jag köper det. Det blir enklast så.

I vilket fall som helst är det spännande att tänka tanken med original eller förfalskningar i verkligheten. Vilken verklighet, förresten? Finns jag? Finns du? Eller är vi kopior i en kopierad värld?

Tankar om Gud

Den helige ande

När jag tänker på religiösa frågor, tänker jag att grunden till allt är den helige ande. Det är den som går in i oss när vi föds, och som lämnar oss när vi dör. Vi skulle klara oss alldeles utmärkt med den helige ande, men för att göra det andliga mer begripligt för oss har vi dessutom Gud Fader och Jesus Kristus. 

Vi har behovet av att förkroppsliga det andliga. Vi vill gärna se ansikten framför oss när vi går in i bön. Vi vill ha en historia att hänga upp vår tro på. Jag tror inte att bibeln är ett påhitt. Hur skulle den kunna vara det? Jag tror säkert att Jesus gått omkring på jorden, men jag tror att hans gärningar inte var lika uppmärksammade av hans samtid som av senare historieskrivare. Därför tror jag också att Jesus kan finnas mitt ibland oss i dag, eller att han har funnits mitt ibland oss fast vi inte förstått det. Mahatma Gandhi, Raoul Wallenberg, Moder Teresa...

Kristusgestalten

Kristus skall uppstå igen på den yttersta dagen. Men en dag kan ju med bibliska mått vara väldigt lång. Jorden skapades tex. på sju dagar. Rimligtvis borde det röra sig om sju eoner eller sju tidsrymder.Den yttersta dagen kanske i så fall började någon gång på 1500-talet, när européerna började sin kolonisering, när dynamit och skjutvapen uppfanns, och när industrialismen och miljöförstöringen började ta över. Vi kanske lever mitt i den yttersta dagen som fortsätter med oförminskad styrka, och den kanske kommer att fortsätta i många århundraden, eller årtusenden till.  Och varför skulle Kristus manifesteras i bara en person, under ett liv? Om Kristus är ett resultat av den helige ande, måste han kunna förkroppsligas i flera personer, samtidigt, vilket lär behövas i vår tid.

Kyrkan

Liksom vi har ett behov av att förkroppsliga den helige ande, har vi också ett behov av att ge den ett rum som vi kan gå till. Det rummet är kyrkan.
Med all respekt för kyrkan, tycker jag ändå att mitt kyrkorum är skogen, vattnet och naturen. Jag känner mig aldrig så nära Gud som när jag är långt borta från trafik, hus och människor.
Jag tycker också om att besöka gamla kyrkor. Tyvärr är de ju ofta stängda i dag på grund av stölder, men när jag kommer in i en äldre kyrka, porten slår igen efter mig, det knakar när jag sätter mig i den gamla träbänken, då kan jag uppleva den andliga kraft som samlats innanför väggarna under flera århundraden. Den känslan kan jag inte förklara på annat sätt än att den helige ande är närvarande i mig just då.
I moderna kyrkor är det en helt annan sak. Där är det människorna i församlingen som förmedlar anden, och hur entusiastiska och tillmötesgående de än är, så kan jag aldrig känna att anden landar i mig på samma sätt där.

Religioner

Varför har vi egentligen olika religioner? Det är en fråga som har sysselsatt mig ända sedan jag var barn. Om det nu är anden som är det gemensamma för alla olika religioner, så är det väl bara olika kulturella skillnader som gör att anden låter sig manifesteras på olika sätt? Men det finns en farlig tendens att tänka "jag har rätt och du har fel".

Jag tycker egentligen att de finaste religionerna är naturfolkens, där man låter anden manifesteras i ett djur, ett träd, eller kanske en sten. Ingen kyrka, inga pengar i världen, kan få dessa människor att känna sig lyckligare än vad de redan är. De lever i fullständig harmoni med naturen, med djuren, med sig själva, och med anden.

Stora steg. Och små.

I dag när jag kom cyklande mötte jag någon som gick och tittade på sin stegräknare. Hon tittade inte upp, eller tittade på de hon mötte, hon tittade på sin stegräknare. Då tänkte jag, att stegräknaren måste väl höra till de fånigaste uppfinningarna i modern tid. Vad skapar det egentligen, mer än stress, att ha full koll på hur många steg man tar varje dag? Och man ser inte bara stegen, man ser hur många kalorier man förbrukat, hur långt man har gått, etc, etc. Om man riktigt lyxar till det kan man köpa en SilvaEx 30 Connect för 469 kronor. "Via USB får du automatisk överföring till webbsidan Silva Connect där du kan analysera din träning på års, månad, vecko och dagsbasis ända ner på timnivå och sätta personliga mål att kämpa för". Och jag frågar bara; Varför?

När vi hela tiden ska tävla mot oss själva och andra, hur mycket upplever vi då av själva promenaden? Ser vi bären? Hör vi fågelsången? Eller ser vi bara stegen ticka fram, och hör vi bara pulsen från vårt eget hjärta?

Jag skulle istället vilja räkna de där riktigt stora stegen i livet. De där allra första stegen man tog när man lärde sig att gå. Den som någon gång har suttit på huk framför en bebis, som för första gången släpper taget och stapplar fram till mamma eller pappa, den som har sett lyckan i det barnets ögon, glömmer det aldrig.
Första huvudfotingen, första skoldagen, första skolavslutningen. Det är steg som är stora här i livet.
Första kärleken, första kyssen, och första gången man älskar med varandra. Det är steg som för oss till en andlig dimension.
Det första jobbet, intagningen till högskolan, körkortet,  och första gången man får köpa öl på systemet. Det är kliv in i vuxenlivet, som bekräftar oss som individer.

Det är de stegen jag skulle vilja räkna, de som har lett in oss på den väg vi går just nu. De stegen skulle inte bli lika många, men de skulle bli väldigt stora.

Två liv

Två av Tranås stora kulturpersonligheter har nyligen gått ur tiden; Bertil Hurtig och Ewe Olsson.

   Bertil Hurtig var grafiker och tecknare, anställd på SVT under 80-talet. Han var också en vass samhällskritiker. Han var kvicktänkt med en rapp men varm humor, men trots sina stundtals bitska kommentarer sårade han aldrig någon. De sista åren kantades av sjukdom. En tilltagande alkoholism förkortade ytterligare hans liv. Med sin ansiktsförlamning gav han ett tragiskt intryck, Han pratade sluddrigt, och många såg honom säkert som ett original, ett ”fyllo”.

   I filmen ”Gökboet” säger indianen ”Big Chief”, så här om sin far; ”Till slut var det inte han som drack ur flaskan, utan flaskan som drack ur honom”. Precis så var det med Bertil Hurtig. Ivrigt påhejad av sina ”vänner” på krogen kämpade han en ständig kamp mot flaskan, en kamp som han till slut förlorade.

   Jag kände inte Bertil personligen, men jag har, åtminstone delvis, förstått hans storhet. De sista åren av hans liv är sorgliga, och för de som är unga, och inte har sett honom som någon annan än ”det sluddrande fyllot” är det förstås svårt att förstå att han var en stor begåvning.

 

   Ewe Olsson var konst- och kulturskribent. Jag fick veta i dag av hans, numera änka, att det var han som hade omkommit i en drunkningsolycka vid badplatsen i Hätte. För bara ett par veckor sedan var han inne hos oss på Ban Thai, tillsammans med familj, barn och barnbarn.

   Jag fick då tillfälle att berätta något för honom, som jag tänkt länge att jag skulle anförtro honom. Jag förstod att han inte skulle känna igen mig, men i min ungdom, kanske för 35 år sedan, gick jag, en liten osäker pojke och knackade på hans dörr i den vackra villan vid Trollsjön. Jag tyckte mycket om att skriva, och jag ville få lite råd och tips. Jag hade skrivit en kort liten novell, som jag ville att han skulle läsa. På biblioteket hade jag fått rådet att gå upp till honom.

   Vi satte oss på uteplatsen, med den vackra utsikten över sjön, och han började läsa. Jag skruvade på mig i min osäkerhet. När han hade läst en stund tyckte jag mig ana en tår i hans öga, och när han hade läst färdigt utbrast han; ”Det här måste du fortsätta med”.

   Jag följde delvis hans råd. Skrivandet har följt med mig som en trogen följeslagare genom livet, men jag har inte utvecklat det som jag kanske borde ha gjort. Jag kommer i alla fall ihåg att Ewe stärkte mig oerhört mycket i min självkänsla. Den dagen, när jag lämnade villan vid Trollsjön med min lilla novell under armen, glömmer jag aldrig. Jag var stark. Jag hade fått bekräftelse. Jag var någon.

   Sedan träffade jag inte Ewe mer, men eftersom jag intresserade mig av konst, och själv började måla, var det naturligt för mig att läsa hans recensioner. Det jag slogs av när jag läste hans omdömen, var att han aldrig var nedvärderande eller hånfull. Det finns annars en tendens hos kritiker att göra sig lustiga över seriösa konstnärers ambitioner. Man kanske vill framhålla sig själv, genom att få till en fyndig kommentar, istället för att framhålla konstnären. Även utställningar som jag själv kunde tycka var väl amatörmässiga, och där andra kritiker gjorde ned konstnären, var Ewe ödmjuk, och lyfte fram de fina bitarna. Han betonade också det som var mindre bra, men han gjorde det på ett sätt som aldrig var sårande eller kränkande. Det är en egenskap som endast är de stora människorna förunnat; Att lyfta fram en seriöst arbetande konstnär, belysa vikten av både styrkor och svagheter, och ge honom eller henne styrka att gå vidare. I mitt fall gav han mig, en finnig och osäker tonårsgrabb, styrka att fortsätta min inslagna väg genom livet. För det är jag honom evigt tacksam.

   Jag är glad att jag hann berätta min lilla ungdomsupplevelse av honom, och hans änka sa till mig att det hade betytt mycket för honom. Han hade pratat om det hela kvällen när de kom hem. ”Tänk att det kan ha så stor betydelse vad jag säger”.

I mina ögon var Ewe Olsson en av de största kulturpersonligheterna vi har haft i Tranås. Det var för övrigt han som myntade begreppet ”Konstrakan”, även om andra vill ta åt sig äran av det.

   Ewe Olsson var året-runtbadare. Han älskade vatten, och vattnet blev hans död. Bertil Hurtig var alkoholist. Han hatade spriten, och spriten blev hans död, eller åtminstone en starkt bidragande orsak.

   Två liv. Så olika men ändå ganska lika. Ödmjukheten, värmen och humorn som finns hos de riktigt stora personligheterna hade de gemensamt. Frid över deras minne.


Äldre inlägg