Strandad

Häromkvällen såg jag ett avsnitt av den fantastiskt spännande serien "konstdeckarna". De sa att troligtvis 40 - 50 % av de konstverk som finns på museer och institutioner är förfalskningar.

Vad är egentligen skillnaden mellan ett original och en förfalskning, tänkte jag då? Njuter jag mer av en tavla om jag vet att det är Salvador Dali som hållit i penseln, eller njuter jag lika mycket av den om det rör sig om en perfekt utförd kopia? För mig spelar det ingen roll. Det är ju motivet som räknas.  Och varför är det bara så inom konsten, och inte till exempel i musiken? Att en grupp spelar andras låtar är inget konstigt, och ibland kan till och med en cover vara bättre än själva originalet.

Vad är det som är så skrämmande med att våra museer har en massa förfalskningar, och varför är det så viktigt att till varje pris ta reda på om det verkligen är en äkta Van Gogh  eller inte?

Under postmodernismens glada dagar på 80-talet fördes en livlig diskussion om det äkta konstverkets egentliga värde. Man tog ett par bilder av Robert Rauschenberg som exempel (om jag inte minns fel). På den ena bilden hade han gjort en spontan, abstrakt målning, som tillkommit hastigt. Sedan tog han fram en annan duk, och la ned väldigt mycket tid på att skapa en exakt kopia. Vilket var egentligen originalet?

Mina tankar om förfalskningens underbara värld leder mig ut ur konstens ramar och rakt in i verkligheten. Vad är egentligen sant eller falskt i den värld vi lever i? Finns Fredrik Reinfeldt? Många skulle nog vilja att han var en kopia, men om han var en kopia, vem är i så fall originalet? Och hur var det egentligen med månlandningarna? Skedde allt egentligen i en studio? Jag tror inte det. Jag tror verkligen att det färdades tre män i en liten kapsel långt ute i rymden, och jag tror att orden "Ett litet steg för människan, men ett stort steg för mänskligheten", verkligen yttrades från den där lilla tallriken som lyser så vackert på kvällarna. Det låter ju helt otroligt, och det är egentligen mycket enklare att tro att det hela var en fejk. 

Många hävdar att flera stora historiska händelser i själva verket är konspirationer, iscensatta av regeringar. Så skulle till exempel Twin Towers varit fullproppat med sprängmedel, och planen varit attackflyg. Enligt de senaste teorierna skulle det inte ens funnits några flygplan. Det verkar lite väl magstarkt för mig, och här är det betydligt enklare att köpa den officiella versionen. Jag kan hålla med om att det verkar konstigt att tornen rasar i en hastighet som är lika med fritt fall, men jag köper det. Det blir enklast så.

I vilket fall som helst är det spännande att tänka tanken med original eller förfalskningar i verkligheten. Vilken verklighet, förresten? Finns jag? Finns du? Eller är vi kopior i en kopierad värld?

Det sägs att Ludwig van Beethoven efter uruppförandet av sin nionde symfoni, lade ner taktpinnen och bara tittade ut över orkestern.

Stendöv hade han låtit salen fyllas av den mäktiga slutkören utan att själv höra den. Inte heller hörde han tystnaden, precis innan han lade ner taktpinnen på notstället. Han hörde inte heller hur de första applåderna började fylla salen, eller hur det steg till ett öronbedövande crescendo. Inte heller hörde han hur stolarna började röra sig, när hela publiken ställde sig upp för att hylla musikhistoriens största geni, som just hade uppfört sitt dittills allra största mästerverk. Inte förrän försteviolinisten reste sig upp och vände på tonsättaren, såg han publiken stå upp och bejubla honom. 

Den här historien är förmodligen inte sann, men det är en vacker anekdot. Hade Beethoven kunnat skriva sin nionde symfoni om han hade varit fullt hörande? Är det kanske en förutsättning att gå in i ett tystnadens tomrum, för att sedan fylla det med toner? Ungefär som en konstnär framför en tom duk, en diktare med ett tomt ark, eller en arkitekt på en fotbollsplan.

Tystnad är en bristvara i dag, och var det troligtvis i 1800-talets Wien också. Klapprande hovar och järnbeslagna trähjul som gjorde kullerstenarna till akustiska tortyrredskap. Skrikande gäss, ankor, grisar och allt man kan tänka sig. Beethoven önskade nog ibland att det kunde ha varit lite tystare, och han kanske önskade så mycket att han till slut gick in i dövheten själv.

Jag skulle själv kunna tänka mig att vara döv under kortare stunder. Bara för att få uppleva känslan av total tystnad. Sedan vill jag förstås höra Beethoven, höra fågelsången, och höra Lia säga, ”Pappa, du är knäpp!” Att vara helt döv skulle vara förfärligt, jag kan inte tänka mig hur det skulle vara, men bara för en stund. Ibland.

Det närmaste jag kan komma total tystnad är när jag har cyklat långt, långt ut i skogen, och stannar upp ett tag. Det är en sällsam upplevelse. Total tystnad. 

Tonsättaren John Cage skrev ett stycke som han kallade 4´33. Stycket innehåller tre korta satser, och alla satserna består av total tystnad. Den skrevs först för piano, men har senare också framförts av full symfoniorkester. Enastående vackert. En fullsatt konsertsal. Dirigenten kliver upp på pulpeten och tar emot applåderna. Han lägger upp ett tidtagarur på notstället, och sedan börjar den; tystnaden. I pauserna mellan satserna vänder han blad, spridda hostningar hörs i publiken, och sedan startar tystnaden igen. När tystnaden är slut stänger han av uret, lägger ned dirigentpinnen och tar emot publikens jubel.

Fjärde satsen i Beethovens nia, med tonsättningen av Schillers dikt ”Till glädjen”, är ju den mest kända. Tredje satsen, som av vissa bara ses som en transportsträcka fram till finalen, skulle jag vilja kalla ”Till tystnaden”. den är så underbart meditativ, och tar oss med på en resa genom tystnadens labyrinter. Lyssna på den, blunda, och tänk dig en tystnad av färger.