Visar inlägg från september 2010

Tillbaka till bloggens startsida

Om olika

   Jaha, det var redan dags för det första blogginlägget. Det här är ju riktigt kul. Kanske det här är en pusselbit som saknats i mitt liv.

   Den här gången tänkte jag ta upp ett ämne som har sysselsatt mig ända sedan vi efter valet den 19 plötsligt insåg att vi i Sverige skulle styras, bland annat, av ett djupt främlingsfientligt parti.
   Rysningarna och tårarna kom fram. Oskulden bleknade. Skulle jag längre kunna gå på gatan och se en invandrare i ögonen? Jag skämdes. Jag skämdes så förfärligt mycket. Folk i mitt eget land, mina bröder och systrar, har varit med och röstat fram dessa åsikter.
   Sedan fick man se bilder från Sergels Torg. Tusentals människor i protest. Då kom tårarna igen, av en helt annan anledning.
   Mycket kraft har lagts på att få in Sverigedemokraterna i riksdagen, men oerhört mycket mer kraft läggs nu ned på att tysta dem.

   Samma dag som valet var jag uppe och hälsade på min frus son, som går på folkhögskola i Sköldinge. Han berättade att kvällen innan hade några från musiklinjen varit nere på byns pub och spelat. Flera andra elever var också där för att lyssna. Plötsligt hade invandrarfientliga personer kommit in och ställt till med bråk, misshandlade helt oprovocerat en av eleverna, skrek nazistiska slagord och "Hoppas att Sverigedemokraterna kommer in i morgon, så vi kan slänga ut såna som er"!
   De han pratade om var i det här fallet begåvade ungdomar som kommer att berika vårt svenska kulturliv om några år. Men det spelar ju ingen roll. Bara tanken att någon ska "slängas ut" ur vårt land bara för att han eller hon inte kommer härifrån från början. Tanken svindlar.
   Att en sådan här händelse inträffar i en liten by där det knappast finns mer än en liten livsmedelsbutik och en pub som har öppet en kväll i månaden är väl heller ingen tillfällighet. Folkhögskolor är ju ofta placerade i utkanten av en liten by, och mötet mellan byborna och eleverna är inte alltid positivt. Själv gick jag på en folkhögskola utanför Årjäng, och det gick nog en hel del rykten om oss också "nere på byn".
   Det som kändes hårdast var ändå när Sing sa; "Det var inte de som bråkade som var det värsta. Det värsta var alla vuxna som bara stod och tittade på". Ingen ringde polisen. Ingen reagerade. Då tänkte jag återigen på vad Martin Luther King sa; "Det är inte de onda människornas ondska som är det värsta, utan de goda människornas tystnad".

   Det är därför jag ändå kunde glädjas och beröras över att se bilderna från Sergels Torg; De goda människorna är inte tysta längre. De goda människorna reagerar. Godheten och Kärleken ska segra.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Inledning

   Jag såg en film i dag om den underbara konstnärinnan Paula Moderson-Becker. Filmen bygger på hennes brev och dagboksanteckningar, och det slog mig att det där är en tid som inte finns längre.
   Såklart den inte gör, men alltså, den kanske finns. Igen. Kanske bloggandet är vår tids dagboksanteckningar. Kanske stiftpennan ersatts med ett tangentbord, och papperet med en skärm. Behovet finns där. Behovet av att uttrycka sig i skrift.
   Språket är ett redskap för att bearbeta sina känslor, och att få ned sina tankar med hjälp av bokstäver som bildar meningar med ett visst innehåll är ett privilegium för oss människor.
   Min blogg kommer säkert att bli som de flestas bloggar; Inga stora världshändelser, inga storslagna filosofiska teorier, utan mer lite vardagsnära funderingar över livet i allmänhet. Tankar som slagit rot och blivit ord.
   Paula Moderson-Becker skriver så här; "Jag vet att jag inte kommer att bli gammal. Men blir en fest roligare för att den varar länge? Och mitt liv är en fest."
   Jag vet att jag kommer att bli gammal, för det är jag redan. Jag är 20 år äldre än vad Paula var när hon dog, och jag tänker fortsätta att bli äldre och äldre. Mitt liv är väl inte precis någon fest, åtminstone inte varje dag, men jag älskar det, och jag älskar att leva. Det vill jag fortsätta med. Länge.


0 kommentarer | Skriv en kommentar