Strandad

Ikväll när jag kom hem var Ping ledsen. Det är väldigt ovanligt och jag undrade förstås vad som hade härnt.

"Jag saknar hem", var svaret. Jag satte mig hos henne och hon hade hittat ett musikstycke som hon hade hört mycket som barn. "Jag saknar min farmor", fortsatte hon och jag började förstå att hon inte direkt längtade hem till Kina. Snarare så att hon saknar en tid. Tiden med hennes älskade farmor. En tid som aldrig kommer tillbaka. Men henns tid ligger så oerhört långt tillbaka, för det är inte bara långt tillbaka i tiden utan också långt geografiskt. Jag försökte muntra upp henne med svenska kupletter och traversterade Sigge Fürst med "Bullfest, bullfest hela da´n". Det hjälpte något men inte fullt ut.

Jag kan också sakna barndomens händelser, men de utspelade sig ändå i den svenska kulturen, även om det är en bit till min barndoms Överboda i Västerbotten. Men visst finns det en saknad. Jag kan komma tillbaka till Överboda utan större problem men jag kan inte komma tillbaka till den tiden. I vår ålder börjar man inse att tiden är ett lån som håller på att löpa ut. Vissa saker är för evigt borta. De finns kvar som ett dunkelt skimmer som då och då växer sig starkare. Det var ett sånt skimmer som hade växt hos Ping ikväll.

Ping har ändå valt att komma till Sverige frivilligt. Ingen har tvingat henne även om hon inte hade det så lätt i Hong Kong. Jag tänker på de som tvingas fly från sina hem, sin familj, sina vänner, sina minnen. Hur ser det ut för de när minnena och längtan efter tiden som fanns kommer upp. Tiden som kanske bombats sönder. Minnena som krackelerat. Hur är det för dem?

Kära mamma!

Jag sa en gång till dig att du hade lärt mig mycket. Du kunde inte riktigt ta det till dig och det kändes som om vi inte kom vidare. Jag var i tjugoårsåldern. Nu, drygt 40 år senare, vill jag berätta för dig vad du faktiskt lärt mig. Bara ett par små exempel.

Kommer du ihåg Erik Larsa? Fullgubben. Originalet i byn som alla var rädda för. Åtminstone mammor och barn. De äldre männen i byn bara fnyste åt honom. Ingen ville veta av Erik Larsa. Elak var han också. Gick och pratade och svor högt för sig själv.

En dag slog du in ett paket till honom. Du hade köpt två par varma sockor som du ville ge honom. Du hade tagit reda på att det var hans födelsedag och du frågade mig om jag ville gå upp med dem till honom. Jag blev rädd. Skulle jag gå till Erik Larsa? Jag var bara ett barn. Kanske sju - åtta år. Du svarade att han var snäll och att han säkert skulle bli glad.

Jag gick upp till hans hus och var rädd när jag knackade på. När han öppnade var det var inte bilden av den fulle och elake Erik Larsa som jag hade byggt upp inom mig. Han såg snäll ut. Såg på mig med vänliga ögon i ett skäggstubbigt ansikte. Jag kunde ana hur smutsigt det var hemma hos honom och det luktade lite illa inifrån huset.

Jag såg bilden av en olycklig människa men du gjorde honom glad den här dagen. Du fick själv inte se lyckan i hans ögon för den glädjen hade du överlämnat till mig. Du kom ihåg hans födelsedag. Det gjorde han inte ens själv och ingen annan heller. Jag lämnade över paketet och när han vecklade upp papperet och såg sockorna tryckte han dem mot kinden och grät som ett barn.

Där alla andra i byn såg ett hopplöst fyllo som luktade illa, där såg du en olycklig människa med trasiga sockor. När andra mammor i byn tog in sina barn när han gick runt i byn, då lät du mig gå upp till honom och knacka på hans dörr. När männen i byn skrattade åt vad han gjort på fyllan, då berättade du att han var en människa, precis som alla andra, som av olika anledningar hade hamnat snett i livet.

Här lärde du mig att inte döma andra.

Eller kommer du ihåg Dan? ”Dan, hela da´n”, som du brukade säga när vi träffades. Han blev alltid så lycklig och kramade om dig när han såg dig. I dag heter det Down´s syndrom men på vår tid sa man att han var mongoloid. Jag tyckte också om Dan men jag var nog lite mer förbehållsam inför hans oförställda kärleksförklaringar.

Jag tyckte nog att det var lite osmakligt när vi satt och åt och han smaskade och slafsade med maten. Jag förstod inte. Jag var fortfarande inte så gammal, kanske 13 – 14. Men jag såg hur mycket du tyckte om honom och hur du torkade av hans haka med en servett. Jag ville vara som du.

Jag kan inte komma ihåg att du sa något till mig om att Dan var mongoloid. För dig var han en pojke, precis som alla andra pojkar. Jag såg att han inte var som alla andra. Han var mycket gladare. Och mer kärleksfull. Tack för att du tog med mig hem till honom.

Här lärde du mig att behandla alla lika och med respekt.

Ja, det här var lite av vad jag hade velat säga den där dagen för snart 40 år sedan. Du får ursäkta att jag dröjde lite med svaret. Det finns förstås mycket, mycket mer. Du har lärt mig hur man ska vara som människa och förälder och jag hoppas att jag har lyckats föra det vidare till dina barnbarn och barnbarns barn.

Du blev kallad för sockenunge. Av din styvmor. Din egen mamma, min mormor, dog i den tidens fruktade pandemi, spanska sjukan, när du bara var nio dagar gammal. Du fick ständigt höra till vilket besvär du var och att det "hade varit bättre om flickan fått följa med i graven". Du kom aldrig över känslan av att det var ditt fel att min mormor dog. Intellektuellt gjorde du det men inte känslomässigt. Men trots alla motgångar lyckades du komma in på en lärarutbildning och du fick jobba med det du verkligen brann för: Att hjälpa barn som hade det svårt precis som du hade velat bli hjälpt under din svåra barndom.

Det är synd att du aldrig kunde förstå hur mycket jag verkligen älskade dig.

16 maj känns som en bra dag att fylla år på. Jag gillar att fylla år när fåglarna kvittrar och humlorna surrar. När körsbärsträden står i blom och dagarna är långa. Jag har ju aldrig varit speciellt högljudd av mig och även när jag föddes sa jag inte så mycket. Under några ögonblick, som för min mamma måste känts som en evighet, låg jag där och funderade över min nya tillvaro innan jag gav mig tillkänna. En tyst och nyutkrystad köttklump tidigt på Pingstaftons morgon.

62 år sedan nu - man börjar komma upp i en ansenlig ålder. När jag var barn fantiserade jag om år 2000. Då skulle jag vara 41 år. Jag kunde inte föreställa mig det. Så gammal! Skulle jag leva då? Skulle jag ens få uppleva år 2000? Hur långt är ett liv? 

Enligt den klassiska ålderstrappan är jag på väg nedåt. Det knäpper och knakar, en höft är utbytt, ett öga opererat och en tand utdragen. Men man kan ju ta ett steg tillbaka ibland också. När jag opererade höften, till exempel, var det som att hoppa bakåt till femtioårssteget. Nej, det där med ålder är väl inte så viktigt. Huvudsaken är att man mår bra. 

Det är väl mest kroppen man förknippar med siffror. Och i min värld finns det två ålderstrappor - en fysisk och en själslig. Den själsliga går uppåt hela tiden. Där finns inga siffror och inte ens några steg. När den tagit slut tar något annat vid, på ett högre plan. Den själsliga trappan, det är där nyfikenheten och lusten att lära finns. När man slutar vara nyfiken och se livet som ett mirakel, då kanske det är dags att ge upp det här jordelivet.

Jag tror på ett evigt liv. Eller i alla fall att vi går vidare till ett tillstånd utan tid och rum. Jag har ingen religion att stödja det påståendet mot, bara en övertygelse. Jag vill inte tro på en svart ridå, snarare att vi går in i något som påminner om ett drömtillstånd. Kanske drömmarnas värld är samma tillvaro som vi hamnar i när vi dör. Kanske dör vi varje kväll när vi somnar. Liksom för att vänja oss. Liemannens inskolning. 

Men det här med Liemannen ... Varför skulle Döden vara just en man? Om det nu kommer någon och tar med mig när det är dags hoppas jag att det är en kvinna, och inte med en lie utan med blommor i händerna och håret. Det skulle vara kul. Varför ska döden alltid framställas som så svart och tråkig? När Fauré skrev sin dödsmässa fick den kritik för att den var för vacker. Så vacker kan inte döden vara. Men jag vet inte. Den som dör får se   

Om man ser livet som en linje har jag passerat mitten med råge. Jag är närmare slutet än början. Men även om jag skulle falla död ner i morgon så har jag levt ett lyckligt och innehållsrikt liv. Jag vill såklart leva många år till. Jag tycker det är så roligt. Jag siktar på att nå hundraårsstrecket, som min pappa gjorde. Och kommer jag till 101 slår jag honom med en vecka. Just det, det ska bli mitt mål! 41 år dit. Kommer jag att klara det? Samma fundering som kring år 2000. Och det klarade jag ju lätt   

Jag har precis läst klart "Flicka ed pärlörhänge" av Tracy Chevalier. Oj, vilken berättelse! Tracy tar oss med på en resa drygt 350 år bakåt i tiden och låter oss stifta bekantskap med konstnären Johannes Vermeer och hans familj.

Hon ger också en initierad bild av hur det kunde vara att leva med pesten. Hennes framställning av pestens framfart får vår Corona att framstå som en lätt förkylning. Hon beskriver en tid då inga kommunikationer förutom skvallret på torget och i salubodarna fanns, inga andra hjälpmedel än att låsa dörrarna och be till Gud. Då en konstaterad smitta inte innebar något annat än en lång och plågsam död.

Men det som grep mig mest med romanen var kopplingen till min mamma. "Flicka med pärlörhänge" handlar om den unga flickan Griet, som kommer till Vermeer som piga. Min mamma jobbade också som piga några år på 40-talet. I hennes berättelse om sin tid som piga känner jag igen mycket hos Griet, låt vara att det skiljer 300 år på de båda flickorna, men själva undfallenheten och självförnekelsen är densamma.

I anställningen hos Vermeer är Griet fullständigt medveten om sin roll i hushållet. Hon står längst ned i rangordningen. Hennes roll är enbart att stå till tjänst och göra vad som befalls. Egna tankar, önskningar eller åsikter är inte att tänka på. Så var det också för min mamma.

Mamma jobbade också hos en konstnär en tid, en konstnär som på sin tid var lika känd i Sverige som Vermeer var i Holland på 1600-talet. Hon kom till Curt Clemens med den nedvärderande syn på sig själv som hon fått inpräglad ända sedan barnsben och hon såg säkert upp till Curt på samma sätt som Griet såg upp till Vermeer. 

Skillnaden var, att medan Vermeer tog emot Griet med den kyla som förväntas av en husbonde som tar emot en tjänsteflicka så tog Curt emot min mamma med öppna armar och utan fördomar. Fördomarna låg hos mamma. Curt gjorde inte skillnad på människor.

Men det finns fler likheter med romanen. Griet kommer närmare Vermeer och vid ett tillfälle, när han håller på med en målning, smyger hon fram och tittar på den när ateljén är tom. Hon ser genast en detalj som skulle förbättra målningen. Hon har aldrig tidigare vågat röra något i ateljén och varit ytterst försiktig när hon dammat och städat därinne. Men hon kan inte låta bli, hon rätar till duken och viker tyget så som hon tycker att det ska vara och lämnar sedan ateljén. När hon sedan ser att Vermeer målat om tyget precis som hon vikt det blir hon stolt och glad. 

Mamma berättade för mig att Curt en gång frågade henne vad hon egentligen tyckte om en stor målning som hängde i vardagsrummet. Mamma, som aldrig kunde ljuga, sa precis vad hon hade tänkt hela tiden och hon skämdes oerhört över att tvingas säga det. Dagen efter blev hon stolt och glad när hon såg att Curt hade bytt ut målningen mot en som hon själv hade föreslagit.

När jag hade köpt Eugene Wretholms biografi från 1948 över Curt Clemens bläddrade jag ivrigt igenom alla svart/vita illustrationer för att försöka hitta någon bild av min mamma. Det fanns förstås ingen. En konstnär målar inte av sin piga. Curt tänkte säkert inte så men mamma tänkte så. Och jag tror att Curt aldrig vågade ställa frågan till mamma för han visste vad svaret skulle bli: "Det är svårt för mig att säga nej på en uppriktig begäran, men jag tror att herr Clemens själv inser det omöjliga i att en enkel piga avbildas av en stor konstnär med oljefärg på en duk".

Ytterligare en parallell är kärleken. Utan att det direkt uttalas i boken låter författaren oss förstå Griets drömmar och tankar på en kärlekshistoria med det högre ståndet. Det blir ju aldrig så och hon gifter sig sedan med slaktarsonen Pieter. Min mammas första kärlekshistoria var med en musikdirektör i Stockholm. Han var djupt förälskad i henne och han blev helt förkrossad när han nåddes av beskedet att mamma hade träffat min pappa. Hon älskade verkligen honom också men en piga gifter sig inte med en musikdirektör. Den klassresan skulle för henne varit lika omöjlig som en resa till Månen.

En piga skulle inte heller ha med världsliga ting att göra. I bokens sista kapitel (spoilervarning!) berättas om hur Griet får pärlorna som hon tvingades bära på porträttet. Hon tar motvilligt emot dem och går sedan direkt till torget och säljer dem. 

Min mamma fick en dag ett infall och köpte en dyr och fin klänning. Hon hade den en enda kväll och alla tyckte hon var jättefin i den. På kvällen slog hon in den i ett paket och skickade den till sin halvsyster i Jämtland. 

Min mamma var verkligen vacker i sin ungdom även om hon inte själv kunde inse det. Jag är ganska säker på att Curt Clemens tänkte att han ville porträttera henne någon gång men han vågade nog aldrig fråga. Kanske hade han redan bilden klar i huvudet. När hon torkade disk och ljuset föll från sidan, när hon skurade golvet och några hårslingor hade åkt ned över kinden eller när hon leende bytte på sonen Lennart. 

"En inställd konsert är också en konsert", sa visst Ulf Lundell någon gång. Ett omålat porträtt är också ett porträtt, för det finns i fantasin. Jag föreställer mig hur Curt Clemens porträtt av min mamma skulle sett ut. Synd kanske, att det aldrig fastnade på duken, men i min fantasi är det ett storartat mästerverk.

Griet blir bestört när hon några år efter hon slutat nås av beskedet att Vermeer gått bort. Mamma blev också djupt bedrövad när hon läste i tidningen att Curt hade förolyckats, bara 36 år gammal.

                          "Aili, min ängel", hörde mamma Curt säga många gånger och 

                          hustrun Aili var också hans käraste modell.