Ögat

Ja men nu är det verkligen dags för mig att berätta om sommarens stora äventyr, åtminstone på det personliga planet: Jag har varit med om ett mirakel. Jag har inte mött Jesus men Otto Fricke, ögonläkare.

Jag märkte, under våren och tidiga sommaren, att det började hända underliga saker med mitt vänstra öga. Saker flimrade förbi, små blixtar och svarta prickar som jag ibland tog miste för små flugor och viftade irriterat i luften. Så en kväll när vi tog en promenad höll jag för höger öga. Då blev jag rädd. Det jag såg var bara nedre delen av synfältet. Det var som en gardin som dragits ned för halva ögat. 

Dagen efter ringde jag vårdcentralen, som tyckte det var bättre att jag gick till en optiker. Jag fick tid samma dag för en synundersökning. Blev undersökt av en väldigt trevlig optiker som tyckte att det här, det såg ut som en näthinneavlossning. Det lät ju inte så bra. Jag skulle gå till den nyöppnade ögonkliniken i stan. Han skrev ut en remiss och förklarade var det låg.

"Men när ska jag dit då?" undrade jag

"Nu!" svarade han och tittade på mig som om jag inte förstått allvaret i situationen, vilket jag inte heller hade.

Så jag tog mitt öga och gick upp till Tranås ögonklinik. Ytterligare en jättetrevlig läkare som undersökte mig och konstaterade var optikern redan hade sett: Näthinneavlossning. Det måste opereras snarast. Han gav mig också en mycket pedagogisk förklaring på vad som egentligen hade hänt: Inne i ögongloben sitter glaskroppen. Den har man nytta av i spädbarnsåldern men sedan sitter den bara där. När man blir äldre och allt annat börjar skrumpna så börjar ibland också glaskroppen att skrumpna. I vissa fall drar den då med sig näthinnan, och den blir som en tapet som lossnar från väggen.

Tidigt nästa morgon, dagen innan midsommarafton, satt jag på tåget till Linköping. Målet var ögonavdelningen på Universitetssjukhuset. Även här, fantastiska människor som tog hand om mig och det var nu jag mötte Otto.

Efter den obligatoriska undersökningen kördes jag ner till operation. Jag täcktes över med ett skynke med bara ett hål för ögat, sedan släcktes belysningen som i en biosalong och jag låg där och bara lät saker ske. Först en bedövning och sedan kunde jag se hur ett instrument stacks in i ögat och grävde runt bland mina tappar och stavar. En gas pumpades in som genererade en psykedelisk effekt. Ögat var ju vidöppet men jag kunde ändå inte se honom. Det var liksom mörkt, som om jag ändå blundade.

Sedan började rehabiliteringen. Första veckan skulle jag helst ligga på magen eller på sidan, alternativt sitta framåtlutad. Det var för att gasen som pumpats in, hade till uppgift att pressa näthinnan på plats igen och då skulle man försöka få gasen att pressa på rätt ställe. Dagen efter operationen var det midsommarafton och min gode vän Per Ljunggren, som också hämtade mig efter operationen, hade ordnat med en madrass så jag kunde ligga hemma hos honom, där vi skulle fira midsommar. Mina midsommarminnen från 2020 är därför i 90° vinkel.

Under sommaren har jag sedan gått omkring som ett levande vattenpass. Gasen i ögat har långsamt ersatts av ögats naturliga vätska. Under resans gång har en hel del optiska fenomen uppkommit. Från början kunde jag bara urskilja ljus och mörker på det sjuka ögat, sedan kom färgerna och då kom de plötsligt väldigt intensivt. Jag upplevde en vecka då färgerna var ovanligt starka. Jag hade också en period när jag kunde se genom bubblan som en extra lins. Den blev då som ett förstoringsglas. Mycket märkligt. Jag satt länge och såg på min vigselring. Detaljer som jag aldrig sett tidigare syntes nu med exakt skärpa.

Bubblan blev mindre och mindre och efter ungefär sex veckor var den helt borta. Nu är mitt öga så bra som det kan bli. Jag ser på hela synfältet men gula fläcken, som tydligen också var ute på vift, ställer till med en del problem. Hade jag varit observant på varningstecknen tidigare hade det förmodligen blivit helt återställt.

Det är ju många tankar som dyker upp efter en sådan här händelse. Hur hade det gått om det hade hänt för 50 år sedan? Jag hade sannolikt blivit blind på det ögat. Och sannolikheten att det skulle hända även på det andra är ju rätt stor. Kanske hade jag blivit helt blind efter ett par år. Och det ställer ju till en del problem när man är bildlärare.

Tankar på synens fantastiska kraft har också dykt upp. Den gudomliga gåva det innebär att ha syn. Hur klarar man sig egentligen utan syn? Och hur förklarar man en visuell upplevelse för någon som inte kan se? Och den som är född utan syn ... När man inte alls har några referensramar. Hur förklarar man rött? Eller gult? Eller den magiska upplevelsen av Marc Rothkos måleri? Det måste vara som att förklara funktionen hos ett vindkraftverk för en abborre.

Nu återstår att se vad jag behöver för glasögon. Om jag behöver mer än läsglasögon. På det högra ögat har nämligen fått mycket bättre syn än jag hade innan. Jag vet inte om det beror på någon slags kompensation. Den lilla skadan som ändå är på vänster öga måste jag nog kanske leva med, men det gör inget. Alternativet hade varit nattsvart.

Jag är verkligen tacksam att det här är möjligt och att jag bor i ett land där man kan göra sådana här operationer, dessutom till nästan ingen kostnad alls. Det här var den andra stora operationen jag gjort på två år nu. Förra gången var det höften, minst lika fascinerande och spännande. Hade jag levt i ett annat land eller annan tid hade jag varit en halvblind krympling nu.

Sensmoralen i den här berättelsen är alltså: Ta varningssignaler på allvar! När blixtar börjar fara förbi och svarta prickar rör sig okontrollerat i synfältet, då är det inte bara för skojs skull utan då är det dags att besöka ögonkliniken. Snabbt!

 

Tant Viola

Jag vill berätta lite mer om Tant Viola och Göberga Herrgård. Inte för att jag vet mer än någon annan om det utan för att jag ville berätta gamla minnen. Göberga är en herrgård men i mitt minne är det ett slott, där drottning Viola regerade. Historien om Göberga börjar för min del någon gång i början på 70-talet.  I själva verket börjar den väl på 1400-talet, och själva herrgården, eller slottet som jag kallar det, fick sitt nuvarande utseende någon gång på 1600-talet. Huvudbyggnaden är i barockstil med mjuka linjer, harmoniska former och ett väl proportionerligt klocktorn. Sagolikt vacker.

Göberga var tidigare ett stort lantbruk där herrgården ovh en intilliggande stor ladugård ingick. Det hela började med att min bror hade en praktikperiod där. Han lärde känna tant Viola som sedan lärde känna min mamma och sedan blev också jag presenterad för denna excentriska dam.

Jag kommer inte ihåg hur det började men snart var jag väl förtrogen med slottet och jag cyklade ofta ut ensam dit och hälsade på. I ett av rummen stod ett skrälligt och förmodligen oerhört ostämt piano. Jag tyckte det såg så spännande ut, som i Familjen Addams, och ibland kunde jag inte motstå att sätta mig ned och bara slå på tangenterna och låtsas att jag var en konsertpianist, trots att jag inte kunde ta en enda ton. Tant Viola drog sig då tillbaka till sitt arbetsrum och stängde dörren försiktigt. Hon lät mig också gå runt på egen hand i slottet eller i den stora trädgården under tiden hon höll på med sitt. Hon måste ha känt ett stort förtroende för mig.

Jag kommer också ihåg hennes hundar. Först hade hon en som verkligen gjorde skäl för namnet vakthund. När jag kom på besök var signalen några kraftiga ryck i den stora nyckeln. Hunden började då vråla ut sitt hat mot den inkräktare som försökte bryta sig in. Tant Viola stängde in den och sedan var allt frid och fröjd. Men jag kommer ihåg en gång när jag råkade öppna dörren till hennes arbetsrum utan förvarning. Hunden flög rakt emot mig med mord i blicken. Jag hann vända mig om men kände ändå ett kraftigt bett i skinkan. Den kvällen cyklade jag hem med värkande bakdel. När den hunden gick bort skaffade hon sig en, eller kanske till och med två, som var betydligt lugnare. Jag tror att det kan ha varit Berner-Sennen. Jag hade nog respekt för den (eller dem) också men det kändes lite lugnare.

Tant Viola lät mig också gå upp på andra våningen och bedriva egen forskning. Här fanns det omtalade "spökrummet"- Alla slott ska ju ha ett spökrum. Tant Viola älskade dock att smula sönder alla spökhistorier. Hennes favorit var "Spökvagnen". Det hördes hur en häst och vagn kom och stannade utanför porten, men när man öppnade fanns ingen där. Detta upprepades många gånger innan man kom på att när ett ekipage kom förbi reflekterades ljudet mot en av flyglarna och dog sedan ut. Hästen med vagnen fortsatte utan att längre vara inom hörhåll.

Jag tror att tant Viola uppfattade mig som en kille som var intresserad av historia. Så var det väl kanske inte, men jag blev det. Tack vare henne. Ibland tog hon med mig i sin gamla skruttiga bil ut i Göbergaskogarna. Puttrande och smällande tog vi oss fram på de små grusvägarna och hon visade mig domarringar och skeppssättningar. Det mest spektakulära hon visade var "Krypstenen", ett par stora stenblock som stod lutade mot varandra så att det bildades en smal gång emellan. Under medeltiden användes den för att man skulle renas från synder. Man eldade därinne och så skulle man krypa igenom. Stenarna var fortfarande svarta av sot. Fantasin skenade iväg hos den unge Lars-Erik.

Jag kom alltid oanmäld på besök och jag var alltid lika välkommen. Åtminstone kändes det så. Ibland satt hon på verandan med en bok och sina stora glasögon på näsan. Hon var mycket intellektuell, både allmänbildad och språkkunnig. Ibland satt hon ute i sina jättelika odlingar och rensade ogräs. Då lärde hon mig om de unika växterna som fanns där och om dammarna, som lär ha anlagts av polska krigsfångar. Ibland var hon i hönshuset och ibland planterade hon tallplantor. Men jag hittade henne alltid. Det fanns inte något spår av högfärd hos henne, tvärtom. Men ändå, på något högborgerligt sätt var hon noga med titlarna och när hon talade om sig själv sa hon aldrig "jag" utan "Tant Viola". Det tyckte jag var charmigt. Lite gammaldags.

Under sina forna dagar var Göberga en gård full av liv. Tant Viola fick hela gården av sin far, som var riksdagsman, någon gång på 40-talet. Sedan var den i hennes ägo fram till hennes död. Hon bjöd in till fest i den stora trädgården, ibland med artister. Jag vet att bland andra Arthur Eriksson var där. Hans frireligiösa sånger var väl kanske inget som direkt tilltalade mig som gillade Black Sabbath och Alice Cooper, men det var fint på något sätt. Jag tyckte om det. När jag hade börjat måla ville jag ge en liten tavla till tant Viola. Jag tänkte att hon kanske ville ha den i sitt sovrum eller arbetsrum. Nej då, den skulle upp i stora salen bland alla jättelika porträtt och landskapsmålningar från 1600-talet och framåt. Det kändes både smickrande och lite generande. Men mest var jag glad.

Vad jag i min ungdom inte förstod var att tant Viola, som ju började bli gammal, trots sin energi var oförmögen att sköta om detta stora arv på ett riktigt sätt. Jag kommer nog ihåg doften av katturin som var ganska påtaglig inomhus men jag kunde ändå inte förstå att slottet började förfalla. Men det var precis vad det gjorde och när jag besökte slottet för några år sedan var det en sorglig syn. Den klargula färgen fanns knappt kvar, trä hade börjar murkna, trädgården hade växt igen och av de fina dammarna återstod bara sumpväxter. 

Jag skrev till Länsstyrelsen och fick ett snabbt svar. Och, jodå, ett långsiktigt renoveringsarbete är på gång. De lovade att jag snart skulle få se slottet i sin forna prakt och nu ser jag att det är sant. Klocktornet är inpackat och saker börjar hända. Det här gläder mig verkligen. Göberga och tant Viola har nog betytt mer för mig än jag tidigare förstått. Att se det förfalla var som att se en viktig del ur min personliga historia försvinna. 

Jag är oerhört tacksam över allt som drottning Viola visade mig i sitt slott. Hon gjorde ett starkt avtryck i min ungdom och därmed i hela mitt vuxna liv. Frid över hennes minne.

"Akta Tiden
Värna Friden
Svensk Ära
Svensk Tro
Ingens Träl
Ingens Tyrann"

Jag gick många gånger runt slottet och läste inskriptionen på klocktornet. Jag fick inte nog. Jag tyckte det var så fint. I dag tycker jag kanske att det låter lite högdraget. Men ändå ... fint på något sätt. 

 

Vadstena skulpturpark

Ett tips för er som vill hitta på något spännande utan att frottera er för mycket med andra människor: Gör en utflykt till Vadstena skulpturpark! Den är under uppbyggnad. Fyra skulpturer invigdes förra året, fyra kommer att avtäckas den 13 juni i år och 2021 ska den vara helt klar när de sista fyra skulpturerna avtäcks. Redan nu kan man dock se de skulpturer som kommer att avtäckas den 13 juni. Avtäckningen kommer att ske utan publik och via länk. 

Skulpturparken har ingått en symbios med Folkets Park i Vadstena och de båda smälter ihop väldigt fint. Den gamla Folkets park med sin fina gamla dansbana och tillhörande byggnader, de stora pampiga ekarna och skogen som omger hela området blir ett väldigt fint komplement till skulpturerna. Du hittar parken efter knappt en kilometer på väg 206 mot Skänninge från Vadstena. 

När vi kom dit fanns det bara en bil på parkeringen. En bit in i parken stod ett par cyklar och vid Olaf Lundes skulptur "Fika med aliens" hittade vi en ryggsäck och en fikakorg. Barnbarnet Emil hittade en vev på skulpturen och när han vevade rörde sig huvudet på en av fikagästerna. Olaf Lunde har svetsat ihop skulpturen enbart av skrot. Den rostar på ett sätt som får oss att tänka på det förgängliga hos mänskligheten. Samtidigt finns det mycket humor i skulpturen. Man kan slå sig ned vid bordet och fika tillsammans med de här figurerna från en annan värld. 

Mest uppmärksamhet ådrar sig kanske Maria Segersälls "Blå flickan" som står där, tio meter hög och spanar ut över den Östgötska slätten. Basen, benen, är uppbyggd av cement, mosaik, inmurat glas och detaljer från en kultur som ligger både fjärran och nära. Ettöringen får mig att minnas när jag köpte godis i lanthandeln i Överboda. Emil gapar. Från midjan och uppåt består flickan av metall och nät.

Gruppen "Det fria mötet" av Linn Marie Carlehed väcker min nyfikenhet. Emils också. De här skulpturerna riktar sig lika mycket till barn som till vuxna och det är så roligt att ha med sig ett barnbarn som verkligen suger åt sig av allt det spännande i parken. "Det fria mötet" kan tolkas på olika sätt. Fågelnäbbade, förmänskligade figurer med vingar står vända mot varandra i en hetsig dispyt. Fågelmannen i mitten står med korslagda armar medan de vid hans sidor desperat försöker få honom att lyssna. Så här i Coronatider går tankarna till läkarna som satte strutar som de fyllde med väldoftande oljor för ansiktet under under den medeltida pesten. Jag vet dock inte om konstnären haft det i åtanke.

Hasti Radpour är född i Iran men bosatt i Linköping. Alla konstnärerna i parken är för övrigt bosatta i Östergötland. Hasti finns representerad med en jättelik rävsax. En blodig platta talar om för oss att något har hänt. Skrämmande och overkligt. En fjäder, som får mig att tänka på både fjäderpennan och friheten visar samtidigt att inte ens döden kan hindra det fria ordet. Starkt verk som får mig att stanna till en stund i eftertanke denna vackra försommardag. Och här börjar vi också se andra människor röra sig i skogen. På väg för att öppna sin fikakorg? Ska de fika med aliens? Annars är det märkvärdigt tyst och stilla i denna park som minner om forna tiders danskvällar och fester.

Många fler skulpturer döljer sig i skogen och när allt är klart sommaren 2021 ska det finnas tolv verk i parken. Väl värt ett besök även i Coronatider! Och när ni ändå är ute och åker, passa på också att besöka kalkstensbrottet i Borghamn. Även där är det lätt att hålla avstånd :)  

  

 

 

 


 

Österängens konsthall

I dag firar jag att jag har funnits till i den här formen i 61 år. Och efter fiolspelande barnbarn, teckningar och tårta är det dags att hitta på något annat kul. Och vad gör man då på sin födelsedag när allt har lugnat ner sig? Jo, bloggar såklart  :-) 

Jag vill berätta om ett besök på Österängens konsthall i går. Österängen ligger nära E4:an, mittemellan Huskvarna och Jönköping. Första gången jag var där undrade jag verkligen om jag hade kommit riktigt rätt. Mitt inne i ett litet köpcentrum irrade jag runt och letade efter en konsthall. Bara det verkade surrealistiskt. Dessutom skulle jag se Niki Lindroth von Bahrs fantastiska modeller som hon använt till sina märkvärdiga kortfilmer. Det kändes inte alls rätt. Jag frågade mig fram, och jodå, man fick gå in till Willys och sedan rulltrappan ned. Och det var sant! När man rullar ner för trappan uppenbarar sig plötsligt en helt annan värld, mitt inne i köpcentrat. 

Den här gången visas utställningen "Molnskogen" av konstnären Valeria Monnti Colque. Valeria är född i Sverige men det är alldeles uppenbart att hon söker sig längre tillbaka i sina kulturella rötter. Hon är född 1978 och hon har en gedigen konstnärlig utbildning. Förutom Konsthögskolan i Sverige har hon gått utbildningar både i Mexico och Costa Rica. Hon har en lång rad av utställningar bakom sig och hon jobbar även med performance. 

Hon jobbar i olika tekniker, bland annat akvarell, collage, installationer, masker, textil och film. Det låter rörigt och det är det också. Man skulle vilja se varje konstverk avskilt från de andra. De står närstan på varandra och det kan bli lite svårt att uppfatta helheten. Hade utställningen kanske vunnit på att något eller ett par verk tagits bort? 

Men det är en viktig utställning som berör och den är absolut värd ett besök. Utställningen pågår fram till 14 juni. Och jag tror inte man behöver oroa sig för trängsel och smittorisk. Vi hade försett oss med munskydd men det var mest för att vi behövde passera Willys. 

De flesta kastar in en blick från rulltrappan och nöjer sig med det. Och det är synd. Valeria synliggör vår kultur. Naturmaterial och shamanska masker blandas med kitsch. Djuren har en viktig roll i Valerias konst och jag får en känsla av att hon vill berätta hur viktiga djuren är för oss. I ett mörkt rum visas film där en kvinna utan ansikte (Valeria själv?) vandrar runt i olika miljöer och med olika attribut. Vår vandring genom livet, genom historien och genom våra självvalda och påtvingade roller.

Österängens konsthall är ett fantastiskt och unikt ställe. Man visar det som de kommersiella gallerierna och inte ens museerna väljer att visa. Man stryker inte medhårs. Man visar konst som berör. Dessutom blir man alltid så vänligt bemött. Personalen där har alltid tid för en pratstund. Om konsten och om livet. Det är ju också trevligt  :-)  Jag hoppas verkligen att hallen kan leva kvar, även i dessa svåra tider.

Så om du inte har upptäckt Österängens konsthall än, gör det! Sväng av E4:an, gå in på Willys och ta rulltrappan till en helt ny värld.

 

     

 

  

 

 

Man vill ju inte ta några onödiga risker i dessa tider ...

Hopper och Hammershøi - skildrare av social distansering 2020-05-07

Två personer på ett café. De sitter vid varsitt bord. En man och en kvinna. Utanför vilar staden, tyst och ödslig. Bilden påminner om en del scener ur Roy Anderssons film "Du levande". Bilden från 1958 av Edward Hopper speglar den tid vi lever i just nu. De senaste veckorna har vi översköljts av bilder från tomma städer och människor som håller avstånd. "Sunlight in cafeteria" framhöll Hopper som en av sina bästa bilder. Titeln är nästan lite ironisk. Det var ofta hans fru Josephine som satte titlar på hans bilder och här får man känslan av att hon tyckte att mitt i all ödslighet kom ändå solen och lyste över de dystra cafégästerna. Precis som vi har det i dag. Virusets skugga vilar tung över oss men vi kan ändå glädjas åt att dagarna blir längre och längre. Solen ger oss hopp och framtidstro mitt i all dyster nyhetsrapportering. Tänk om Coronakrisen hade kommit i oktober ...

Edward Hopper är ensamhetens skildrare. I "Intermission" från 1963 ser vi en ensam kvinna i en teatersalong. Ridån har dragits för och kvinnan sitter där och stirrar in i en tyst tomhet. Man frågar sig vad som kommer att hända efter pausen. Kommer salongen att fyllas med glada och förväntansfulla människor? Eller är det en paus? Jag ser "Intermission" som ett porträtt av oss själva. Vi betraktar vårt eget liv, vår egen teater, utifrån. Ibland behöver vi ta en paus för tid till eftertänksamhet. Vi behöver dra för ridån en stund och gå in i oss själva. 

Edward Hoppers skildringar är bilder av en ensamhet som vuxit fram ur ett alltmer urbaniserat samhälle. Vår västerländska livsstil isolerar människor från varandra. Människorna i Hoppers värld är inte lyckliga. De har hamnat i en ensamhet som de inte själva valt. Hopper själv levde i ett stormigt äktenskap med mycket bråk. Josephine Hopper, som också var konstnär, hjälpte honom ändå mycket, inte bara med att sätta titlar på bilderna. Hon målade akvarell och hjälpte sin man med akvarelltekniken. Edward gjorde flera riktigt lysande  akvareller som, tycker jag, många gånger överträffar hans oljor. I akvarellerna finns en frihet och en lätthet som inte finns i oljorna. I porträttet av Jo har han satt sig själv i baksätet på bilen medan hon sitter i framsätet och målar. Kanske ett erkännande av hustrun som den som styr, den som egentligen var den som behärskade akvarelltekniken bättre.

Hopper är också med om två världskrig. Mitt under andra världskrigen gör han sitt mästerverk, "Nighthawks". En lysande framställning av människor i förklädd rädsla. Isolerade av kriget försöker de ändå leva ett normalt liv vid baren. Precis som vi ser svenskarna idag trotsa Hälsomyndighetens uppmaning att hålla avstånd vid barer och restauranger. Människors längtan efter gemenskap är stark. 

Edward och Josephine föddes samma år, 1883. När Edward dör 1967 skänker Josephine hela sitt livsverk och en stor del av makens till Whitney Museum of American Art. Året efter går Josephine också bort och när museet går igenom donationen sparas Edwards bilder medan det mesta av Josephines bilder kasseras. Kvar finns några landskapsbilder och porträtt, bland annat en ömsint skildring av maken Edward.

Ska vi vara ärliga så är det också Edward som är den som man kommer ihåg av de båda. Hans bilder är banbrytande medan Jos är mer traditionella. Men att för den skull bara göra sig av med de flesta av hennes bilder är helt obegripligt. Bilder från ett mer än 40 år långt äktenskap. Frågan som man också kan ställa sig är: Hur hade Jos måleri utvecklats om hon hade levt ensam eller i en lugnare relation?

 

 

Om Edward Hopper är den påtvingade ensamhetens skildrare så är fallet tvärtom med konstnären Vilhelm Hammershøi. Han är den självvalda ensamhetens skildrare. 

Det finns flera likheter mellan de båda men också många olikheter. Hammershøi föddes 1864, 18 år innan Hopper, men dog redan under första världskriget, bara 51 år gammal. Hans konst förblev bortglömd under många år efter hans död, kanske mycket beroende på just kriget men också på grund av expressionismens framväxt i Europa. Hammershøis tidlösa måleri passade inte in i en värld som dominerades av maskinernas övertagande.

Precis som Hopper använder Hammershøi också sin fru som modell väldigt ofta. Men medan Hopper byter miljö använder Hammershøi hela tiden deras lägenhet på Strandgade 30. Han möblerar om och ändrar lite men vi känner igen fönstren, spegeldörrarna, taffeln och den stora, tunga soffan. Att besöka Hammershøis värld är lite grann som att gå bakom kulisserna på en teaterscen där möblemanget ändrats om för olika akter.

Hammershøi verkar nästan besatt av perfektion. I en målning med en spegeldörr är den övre ramen på dörren lite skev. Jag undrar varför. När jag sedan ser fler bilder på samma dörr är den skev där också. Vilhelm kunde inte ljuga. Kanske fanns det en önskan hos honom att göra ramen helt perfekt men nu var den ju lite skev i verkligheten och då målade han den också så. 

Men Hammershøis värld är så mycket mer än perfektion. Här finns sökande, mystik och andlighet. I Statens Museum för Konst i Köpenhamn finns ett helt rum tillägnat Hammershøi. När jag går in i det rummet fylls jag av en känsla som närmast kan beskrivas som religiös. Den där känslan som inte går att ta på. 

Hammershøi skrapar på ytan till vårt omedvetna. Det är inte alltid hans fru är med på bilderna och jag upplever att de rena interiörerna blir ännu mer talande. Då är det bara jag och rummet, där rummet symboliserar vårt omedvetna. Det är sällan några stängda dörrar i Hammershøis värld. Dörrarna står öppna eller på glänt, som för att locka in oss i våra egna slutna rum.  

Både Hopper och Hammershøi fascinerar mig. Men medan Hopper skrämmer mig med sina visionära bilder av ensamheten tar Hammershøi mig med på en resa i frid och harmoni. Där ensamheten och eftertänksamheten kan vara välbehövlig ibland. 

  

 

Äldre inlägg