Kvinnor

När jag gick bildlärarutbildningen hade vi som vår viktigaste kurslitteratur, tegelstenen "Konsten" av H. W. Janson. Det var den man alltid återkom till och den man hade som referensverk hela tiden. På drygt 800 sidor gick Janson igenom hela konsthistorien, från grottmåleriet fram till 60-talet och popkonsten. Det var fantastiskt att bläddra i detta praktverk och jag satt ofta försjunken i det under ensamma kvällar hemma i min barndomsby Överboda utanför Umeå, där jag för övrigt hyrde övervåningen på huset som min farfar hade byggt. Så bildlärarutbildningen blev för mig både en resa bakåt i tiden till min barndom och en resa tillbaka till alla konstnärers underbara värld.

Eller vänta nu ... alla konstnärer? Jag har i efterhand tagit reda på, för jag tänkte inte på det då (vilket också är märkligt), att i detta storslagna verk med hundratals konstnärer, mest fokuserat på västerlandets konst, men ändå, finns en enda kvinnlig konstnär nämnd.

En!

Jo, det är sant. Artemisia Gentiletshi är den ende som Janson tar upp och det verkar dessutom som att en stor anledning till att han överhuvud taget nämner henne är därför att hon blev våldtagen av sin lärare och att det sannolikt är därför hennes bild av Judith som skär huvudet av Holofernes (ett vanligt motiv under renässansen och barocken) är så blodigt och grymt. Inte ett ord om att det kanske var för att hon var ovanligt skicklig och realistisk och en mästare i att behärska clair obscuremåleriet. Inte ett ord om hennes lysande självporträtt, där hon avbildat sig själv under själva måleriet. Som om en annan konstnär porträtterat henne. Hade den bilden varit målad i dag hade vi trott att hon målat av ett foto, men det var ju knappast aktuellt på 1600-talet

Judith och Holofernes har många gånger återgivits och ofta med Judith med svärdet i handen, ett svärd som inte bär ett spår av blod, och huvudet prydligt upplagt som en frukt i ett stilleben. Artemisia skildrar händelsen mitt i akten. Blodet sprutar, Holofernes vrider sig av smärta och Judits följeslagare gör sig beredd att fly.

Så är det.

Men det var egentligen inte Gentiletshi jag ville skriva om utan om Sofonisba Anguissola. Hon levde lite tidigare än Gentiletshi, på 1500-talet. Hennes pappa var kompis med Michelangelo och han såg att hon var ett underbarn. Familjen var förmögen, Sofonisba var den äldsta av sju syskon och barnen hade det alltså ganska väl förspänt. Flera av de andra syskonen var också konstnärligt begåvade och Sofonisba gav lektioner till sin yngre syster Lucia.

En av de mest underbara renässansbilder jag vet är "Tre systrar spelar schack" av Sofonisba Anguissola. Det är hennes egna systrar. Den är så ljuvlig och så varm. Man känner verkligen hennes kärlek till familjen. Den äldsta systern som tittar mot oss, som för att sitta still och bli avporträtterad. den yngre som håller upp handen, som för att avleda den äldres uppmärksamhet "Hallå, det är ditt drag ...", och så den yngsta, som lite spjuveraktigt betraktar alltihop. (har hon gömt en pjäs i handen?) Ett vakande öga hålls i bakgrunden av husan, som vill se till så att inga pjäser kommer bort eller att något annat konstigt händer. 

Sofonisba gör också, bland mycket annat, ett självporträtt som faktiskt, i sin komposition, påminner en hel del om Gentiletshis. Här ser vi också hon själv i färd med att färdigställa ett porträtt. Inte så kraftfullt och inte lika utlämnande som Gentiletshi skulle göra cirka 100 år senare, men lika känsligt och lika ovanligt.

Sofonisbas familj är en rik familj. På många plan. Att avbilda unga kvinnor som spelar schack är ju också kontroversiellt eftersom schack var ett spel som mest var tillägnat de intellektuella. Männen. (eller hur?) Sofonisba fick möjligheten att utveckla sitt konstnärsskap tack vare sin förmögna familj och kontakten med Michelangelo. Men hur många, lika begåvade, fanns det inte som inte alls fick den möjligheten enbart på grund av den omständigheten att de var kvinnor? Jättemånga!

Och tänk så mycket roligare konsthistorien hade varit om kvinnorna hade fått ta mera plats. Tänk så mycket roligare historien hade varit. Och mer spännande. Intressant. Realistisk. Och kanske mer fredlig ...

 

 

 

 

Sufflösen

I helgen var jag i Göteborg och såg Valkyrian. Fantastisk föreställning med många bottnar. I programmet diskuterades hjälterollen. I Wagners värld är ju hjälten den som rycker svärdet ur trädet, den som har makten eller den som vågar gå genom elden och väcka Brünhilde ur sin sömn. Det finns många hjältar hos Wagner. 

Men den här regissören hade plockat fram nutida hjältar som t ex Nelson Mandela, Astrid Lindgren och Anna Lindh. Och jag tänkte också på vilka som är vardagens hjältar. Och vilka var den här föreställningens hjältar? Alla musiker och sångare var fantastiska. Dirigenten suverän. Men jag kom fram till att hjälten i den här föreställningen hette Margaret Vallin Gullbransson. Och vad gjorde hon då? Jo, hon har det mest otacksamma och undanskymda jobb man kan ha. Hon är sufflös. Och att sufflera en Wagneropera innebär att man sitter fast under de långa akterna, sammanlagt fem timmar inklusive två pauser, i ett litet trångt utrymme. Där ska hon sitta och ha järnkoll på allt som händer. Hon ljudar texten tyst under hela föreställningen och måste hela tiden ligga steget före i tanken. Sufflöserna och sufflörerna (men det finns nog inte så många män som klarar det) är operans verkliga hjältar. De kryper ned i sitt lilla utrymme innan föreställningen börjar och smyger obemärkt ut när musikerna och skådespelarna tar emot publikens ovationer. 

Länge leve sufflöserna, våra okrönta hjältar!

 

PS Bilden är från Malmö Opera.

Månfärden som aldrig blev av

I natt skulle jag åka till månen. Allt var förberett. Jag satt i en stol som var riktad uppåt mot taket. Det jag mest funderade på var hur det skulle se ut när jag sköts ut i rymden. Det fanns ingen lucka i taket men tanken var uppenbarligen att jag skulle skjutas iväg, som i en katapult. 

Två kvinnor gjorde mig i ordning för färden. Jag frågade varför just jag skulle åka till månen och fick då svaret att regeringen hade bestämt att alla män över 30 skulle få göra något spännande. "Men alla får ju inte åka till månen, förstås", sa en av dem och log. Jag nickade och förstod. Eller inte. Jag hörde hur motorer började mullra och så blev jag lite orolig. Det var ju en rätt lång resa, och att bara sitta i en liten stol ...

Kvinnorna såg att jag började skruva på mig och frågade om jag var rädd.
"Ja, det känns lite läskigt", kunde jag intyga.
"Du kanske inte vill?" frågade de sedan.
"Nja, jag tror inte det. Är det inte för sent att ändra sig då?" svarade jag.
"Nej då, det är ingen fara. Vi spänner loss dig, bara".

Ja, det blev ingen månfärd. Jag klev ur stolen och kände mig lite skamsen men ändå nöjd.

Hur ska man tolka det då? Att jag är rädd för att ta risker? Jo men det är jag ju. Lia kom med en klockren tolkning: "Ha! Du vågar inte gå ur komfortzonen!" Ja, så är det. Komfort är skönt ibland. Skriver jag i fåtöljen framför brasan. Men man kanske skulle våga riskera lite mer ibland ...

Tiden igen ...

Så här vid årsskiften blir det ju ofta att man tänker på tiden. Ändå är det ju så att tiden inte alls bryr sig om att vi sätter siffror på den. Den bara går. Och tiden går, märker vi som blivit lite äldre än andra, bara fortare och fortare ju äldre man blir. Eller är det bara upplevelsen av tiden? Tiden borde rimligtvis inte gå fortare när man blir äldre. Eller är det en omedveten stress över att man ska hinna med en massa saker innan det är dags för en att grävas ned? Eller blir vi helt enkelt stressade över tidsmätningen? För vad är själva tiden? Ingen vet. Men klockor vet alla vad det är. Upplevdes tiden annorlunda innan vi kunde mäta den? Var människan mer harmonisk när tiden endast markerades av solens upp- och nedgång? 

Nu är det alltså 2020. Ett nytt decennium. Jag kommer ihåg att när vi stod inför ett nytt millenium hade jag fått förtroendet att hålla ett tal på studenternas avslutning. Jag ville minnas att jag svamlade något om tiden där också. Jag försökte leta rätt på det gamla talet, och tro det eller ej, men jag hittade det! Det var kul att läsa igen. Jag hade förstås inte skrivit precis likadant i år men jag tänkte nog ganska lika då som jag tänker i dag. Och de elever som jag har i dag var inte ens födda när jag höll det här talet. Inte ens påtänkta. Och jag var redan en inventarie på skolan. Och jag jobbar kvar där fortfarande. Tiden ...

Men jag vill i alla fall dela med mig av det här talet, jag vet inte varför egentligen, men så här var det:

Det här året har det talats mycket om nästa år. Alltså om 2000. Det verkar som om hela västvärlden har drabbats av en kollektiv neuros bara för att vi närmar oss ett nytt år. Vi lärare har fått en skrift som heter "en satstning till år 2000 och överallt pratas det om framtiden. Samtiden är det ingen som pratar om. Men är det inte där vi är? Jag vill i alla fall inte vara i framtiden. Jag vill vara här och nu. 

2000 - en tvåa och tre nollor. Varken mer eller mindre. Världen kommer säkert att se likadan ut nästa år som den gör nu. 

Människan har alltid haft en fåfäng önskan om att synliggöra tiden. De gamla egyptierna konstruerade vattenur. När en viss mängd vatten runnit från en behållare till en annan hade en viss tid runnit iväg. Nu känns det ibland som om proppen har gått ur och tiden rinner helt okontrollerat. Vi har skapat ett system för att synliggöra tiden och vi har lyckats så bra att vi har gjort oss själva till slavar under det systemet. Överallt omkring oss har vi klockor som påminner oss om tidens framfart. Men det enda som rör sig är siffrorna. Tiden rör sig inte. Åtminstone inte som vi tror. Men klockorna talar om för oss att nu har det gått ytterligare några sekunder, några minuter och snart har det gått en hel timme utan att jag har fått något gjort. Vi rutar in och schemalägger våra dagar för att vi ska hinna med så mycket som möjligt och för att vara på den säkra sidan schemalägger vi våra kvällar också. "Att inte få något gjort", att bara ligga på gräsmattan och titta på molnen utan att "göra" något, är en stor synd i vår kultur. Jag tycker det är viktigt att göra ingenting för då får man en chans att lyssna inåt, att kontakta sitt känsloliv och skapa nya världar i sin fantasi. 

Livet är en resa och de flesta av oss hamnar på livets motorväg. Vi rusar fram genom tillvaron i 110 och sätter upp stängsel längs vägrenen så att ingen eftertanke irrar sig ut på vägen. Vi spar tid. Men vad gör vi med all tid vi har sparat? Det finns ju inga tidsbanker, vi får knappast någon ränta på vår sparade tid och vi kan inte ta ut den retroaktivt. Nej, då hittar vi på tidsfördriv. Det spelar ingen roll om det är meningslösa tidsfördriv, huvudsaken att vi fördriver tiden, att vi "gör" något. Förr i tiden fördrev man sjukdomar och onda andar, nu försöker vi fördriva själva tiden. Som om vi vore rädda för den. 

När du känner att du hamnat på livets motorväg utan att du egentligen vill vara där, ska du veta att det alltid finns andra vägar, vid sidan av motorvägen. Vägar som är fyllda av kärlek, av glädje, av nyfikenhet, av fantasi, av andlighet, av tystnad och av stillhet. Var och en av er är unika varelser med unika tankar. Låt de tankarna blomma ut och låt inte andra tänka åt dig. Vad du ska göra och vad du ska bli. Du måste göra det och du måste göra det. Vem är det som säger att du måste? Och varför? Och till vilken nytta?

Du kanske inte behöver vara marknadsanpassad, EU-anpassad, värnpliktigad, socialstyrd, bingolottad, coca-colad, fluorsköljd, fackförenad, datoriserad, telefonsvarad, aktiesparad eller pensionsförsäkrad. Du kanske inte ens behöver skaffa ICA kundkort eller ringa Poolia när du behöver hjälp. Du kanske klarar dig bra ändå.

Under de här åren som ni har varit tillsammans med oss här på skolan har ni utvecklats mycket. Det har jag också, mycket tack vare er. Nu är skolan slut. Men varje slut är också en början. Varje dag är ny, varje ögonblick är en gåva och livet är en ständigt pågående resa. Det är en fantastisk resa och den blir vad du gör den till. Så varje gång du står inför ett val här i livet, stort eller litet, tänk efter: Är det det här jag vill eller är det någon annan som vill det? Och när du känner att du börjar följa med strömmen mot din vilja, så vänd dig om och gå mot strömmen, för då kommer du till källan.

Gå inte i ledband

Bjud på dig själv

Våga göra bort dig

Gå baklänges ibland

Hoppa

Stanna upp en stund

Lyssna

Samla på tankar

Livet är underbart

Blinka till stjärnorna

Plantera maskrosor

Våga vara lat

Vägra borsta tänderna!

Krama ett träd

Krama en vän

Krama en ovän ... för då kommer världen att förändras.

Sommar

I dag blev min resa hem från Stockholm något alldeles speciellt som jag länge kommer att minnas. Och det var inte för något speciellt som uppenbarade sig på himlen eller ett hundratal gaseller som graciöst korsade motorvägen. Nej, det var för att jag satte på radion. Först tänkte jag sätta på en spellista på Spotify men den stod inställd på "Love Stinks" med J Gails Band. Visserligen en fantastisk låt men det kändes inte riktigt rätt just då och jag kunde inte sätta igång att fippla med olika spellistor på motorvägen, så det fick bli radion istället. Och just då börjar "Sommar".

Utan större förväntningar börjar jag lyssna. Efter ett tag började tårarna rinna. Stina Wollter, som ett tag ledde programmet "Karlavagnen", berättar om hur hon i ett program läser upp ett brev som grep tag i henne lite extra. Om hur man kanske inte alltid har den där möjligheten att känna smaker och dofter. Hur man måste sondmatas. Hon har ingen aning om vem som skrivit men hon läser upp det. Efter ett tag får hon ett mail, ett tack, för att hon läst upp deras dotters brev. 

Stina tar kontakt med flickan och det visar sig att hon är åtta år och har cancer. Hon vet att hon ska dö. Det blir början till ett otroligt ovanligt förhållande. De startar en oändlig mail- chatt- brev- och telefonkontakt. 

"Det här är en väldigt speciell vänskap" skriver Stina och nästan omedelbart svarar Maja: "Nej, det här är ingen vänskap. Det är kärlek". 

Den oerhörda visdom som kan rymmas i ett barn blev plötsligt så uppenbar. Jag häpnade gång på gång över Majas initierade kommentarer. När Stina började fundera på att träffa henne fysiskt fick hon svaret: Nej, gör inte det, för då kommer du att förvandlas". Det tog ett tag för Stina att förstå att det Maja menade var ju att deras ömsesidiga kärleksrelation då skulle övergå till en vuxen - barnrelation. Och det ville inte Maja. Deras relation var en saga och den fick förbli en saga.

Jag har också upplevt visdomen hos barn, men aldrig hos någon som varit döende. Varför måste de finaste lämna oss? En känsla, väldigt lik en religiös uppenbarelse, tog tar i mig och när jag passerar en långtradare med texten "Karlavagnen" inpräntad på stänkskyddet blir det nästan för mycket.

Jag klarade inte riktigt av att lyssna till slutet. Jag visste ju hur det skulle sluta och mina ögon var redan så tårfyllda att det nästan började bli lite farligt på den redan våta vägbanan. Men jag ska lyssna på det till slutet någon dag. Snart. Och jag ska gråta. För gråten är förlösande och det här var det finaste jag har hört på väldigt, väldigt länge.

Lyssna på Stina Wollters Sommarprogram! Bara ett tips ...

Äldre inlägg