Sommar

I dag blev min resa hem från Stockholm något alldeles speciellt som jag länge kommer att minnas. Och det var inte för något speciellt som uppenbarade sig på himlen eller ett hundratal gaseller som graciöst korsade motorvägen. Nej, det var för att jag satte på radion. Först tänkte jag sätta på en spellista på Spotify men den stod inställd på "Love Stinks" med J Gails Band. Visserligen en fantastisk låt men det kändes inte riktigt rätt just då och jag kunde inte sätta igång att fippla med olika spellistor på motorvägen, så det fick bli radion istället. Och just då börjar "Sommar".

Utan större förväntningar börjar jag lyssna. Efter ett tag började tårarna rinna. Stina Wollter, som ett tag ledde programmet "Karlavagnen", berättar om hur hon i ett program läser upp ett brev som grep tag i henne lite extra. Om hur man kanske inte alltid har den där möjligheten att känna smaker och dofter. Hur man måste sondmatas. Hon har ingen aning om vem som skrivit men hon läser upp det. Efter ett tag får hon ett mail, ett tack, för att hon läst upp deras dotters brev. 

Stina tar kontakt med flickan och det visar sig att hon är åtta år och har cancer. Hon vet att hon ska dö. Det blir början till ett otroligt ovanligt förhållande. De startar en oändlig mail- chatt- brev- och telefonkontakt. 

"Det här är en väldigt speciell vänskap" skriver Stina och nästan omedelbart svarar Maja: "Nej, det här är ingen vänskap. Det är kärlek". 

Den oerhörda visdom som kan rymmas i ett barn blev plötsligt så uppenbar. Jag häpnade gång på gång över Majas initierade kommentarer. När Stina började fundera på att träffa henne fysiskt fick hon svaret: Nej, gör inte det, för då kommer du att förvandlas". Det tog ett tag för Stina att förstå att det Maja menade var ju att deras ömsesidiga kärleksrelation då skulle övergå till en vuxen - barnrelation. Och det ville inte Maja. Deras relation var en saga och den fick förbli en saga.

Jag har också upplevt visdomen hos barn, men aldrig hos någon som varit döende. Varför måste de finaste lämna oss? En känsla, väldigt lik en religiös uppenbarelse, tog tar i mig och när jag passerar en långtradare med texten "Karlavagnen" inpräntad på stänkskyddet blir det nästan för mycket.

Jag klarade inte riktigt av att lyssna till slutet. Jag visste ju hur det skulle sluta och mina ögon var redan så tårfyllda att det nästan började bli lite farligt på den redan våta vägbanan. Men jag ska lyssna på det till slutet någon dag. Snart. Och jag ska gråta. För gråten är förlösande och det här var det finaste jag har hört på väldigt, väldigt länge.

Lyssna på Stina Wollters Sommarprogram! Bara ett tips ...

Möten, tiden, slumpen och ödet

Min mamma var speciell på många sätt. Hennes uppväxt var fattig och fylld av förnedring och förödmjukelse. Trots att hon ständigt blev nedtryckt hade hon en ständig längtan efter att lära. Hon var intellektuell och lärde sig läsa redan vid fyra års ålder. Hon låg långt före de andra barnen i skolan trots att hennes hemförhållanden var så fjärran bildning man kan tänka sig.

Efter att ha blivit tillplattad under hela sin barn- och ungdom följde en rad händelser som man ändå kan se som lyckosamma. Den första var när hon kom in på en hushållsskola i Stockholm och för första gången i sitt liv fick känna uppskattning för det hon gjorde. Efter skolan behövde hon tjäna ihop pengar för att kunna börja studera. Hennes dröm var att bli lärare. Hon sökte tjänster som piga och försökte hitta platser där det också skulle kunna bli tid över för att studera. 

Flera familjer lovade det men det blev ändå inte så. Då sökte hon sig vidare. Hon hade ändå tillräckligt kurage för att göra det, vilket ibland förvånar mig. Men hon var fast besluten om att nå sina drömmars mål: att bli lärare.

Mamma berättade för mig om sitt liv och gav mig förtroendet att gestalta den berättelsen och ge ut den i form av en bok. När hon berättade om sina tjänster i olika hushåll tog hon inte så mycket upp de som varit jobbiga. Att vara piga på 30-talet var väl ungefär så lågt man kunde sjunka i andras ögon och många blev kvästa och förnedrade. Inte bara min mamma.

Men hon hade också tur ibland. Hon hamnade också hos några familjer som behandlade henne med respekt och ödmjukhet. Och de som såg hennes begåvning. De familjerna berättade min mamma desto mer om. Även om det var långt mellan ljusglimtarna i hennes liv var det de som hon helst ville berätta om. Min mamma hade ändå gåvan att se ljust på livet och ta tillvara de fina stunderna.

Det är framför allt fyra familjer hon nämnde som varit speciellt betydelsefulla för hennes utveckling: Cullberg, Sölvén, Clemens och Karlberg. Och det är här jag börjar komma fram till det jag egentligen ville ha sagt. Eftersom de här familjerna betydde mycket för min mamma så har de ju indirekt också varit betydelsefulla för mig. Jag skulle så gärna velat tacka biskopen och biskopinnan Cullberg, advokaten Sölvén och hans hustru, konstnären Curt Clemens och hans hustru Aili och inte minst lärarparet Karlborg för att de fick min mamma att inse sitt egenvärde och att hon äntligen började tro på sig själv.

Men nu är det ju så att vår livslängd är begränsad och när jag verkligen började förstå att det funnits så många människor som betytt så mycket för min mamma var de ju för länge sedan döda. Jag har förresten glömt att nämna skådespelarparet Emil och Millan Fjellström som periodvis räddade henne från förnedringen i hemmet under hennes tidiga barndomsår i Jämtland. De gläntade också på dörren till en annan värld, en värld av kärlek, respekt och och ödmjukhet.

Men de här personerna som betydde så mycket för mamma har ju för det mesta efterlevande som jag istället har börjat kontakta. Paret Fjellström blev, såvitt jag vet, barnlösa så där är det svårt att hitta någon kontakt. Samma sak var det med paret Karlbom, ett äldre lärarpar som verkligen såg mammas potential och som mer eller mindre adopterade henne istället för att anställa henne. De övertalade henne att gå direkt från första till tredje året på realskolan. Med sitt skadeskjutna självförtroende trodde hon själv aldrig att det skulle gå men paret övertalade henne och hon klarade det alldeles utmärkt.

Jag är inte helt säker på hur kronologin i hennes anställningar är men under en period var hon i alla fall anställd hos familjen Sölvén, där pappan jobbade som advokat. Hennes första minne var när hon ringde på klockan (mamma, som hade ett otroligt minne, kom till och med ihåg adressen) och en förtjusande liten flicka kom och öppnade dörren. "Vad heter du då?" frågade mamma och flickan svarade: "Jag heter Aslög men jag kallas för Lillan". Sedan hade mamma en fin tid hos familjen Sölvén och deras tre underbara döttrar. Föräldrarna var ganska upptagna och ute på olika uppdrag och min mamma fick ofta sitta barnvakt, något som hon trivdes alldeles utmärkt med. Föräldrarna nästan ursäktade sig ibland för att de aldrig var hemma. Mamma tyckte lite synd om föräldrarna som alltid var så upptagna. Hon kände att hon periodvis fick mer tid med barnen än vad de fick. Och hon älskade verkligen de barnen.

Hos Curt och Aili Clemens och deras lille Lennart var hon troligtvis bara en kort period. Det var när jag själv började intressera mig för konst och måleri som hon berättade om Curt som hon högaktade. Både som konstnär men framför allt som människa. Han behandlade alla lika och han såg henne aldrig som piga. Han betraktade henne som en jämbördig och diskuterade med henne på samma nivå som med sina andra vänner. När mamma först berättade om honom trodde jag först att hon överdrev hans betydelse för att hon tyckte så mycket om honom. När jag långt senare började ta reda på vem Curt Clemens verkligen var växte bilden fram av en av Sveriges mest framstående konstnärer under  30-och  40-talet. Min mamma hade nog snarare inte riktigt förstått vidden av hans konstnärsskap. Tyvärr kom den här insikten när mamma redan var bortom all kontakt. Det är verkligen synd att jag inte kunde fråga henne mer om Clemens. Jag tog i alla fall reda på att paret fick ytterligare en son och jag nämnde det för min mamma, som ändå inte var helt borta. "Ja ...", svarade hon och jag märkte hur tankarna gick runt, "pojkar ... odlade han ...". Men någon mer information gick inte att få.

Den allra lyckligaste perioden i mammas liv som piga var nog ändå den hos familjen Cullberg. Pappa John, mamma Eva och barnen Staffan, Johan, Erland, Carin och Göran. När hon berättade om sitt liv återkom hon ofta till "Biskop Cullbergs". Carin var det äldsta av barnen och blev god vän med min mamma, som var nio år äldre. Den vänskapen höll i sig livet ut, både med brevväxling och besök. Och tyvärr ... även här har tiden gått ifrån mig och Carin, som jag så gärna hade träffat, gick bort för en kort tid sedan. Mamma berättade hur hon hjälpte lille Erland, som tyckte så mycket om att teckna. Mamma var också en skicklig tecknare och det är spännande att tänka att hon inspirerade det barn som senare kom att bli en av Sveriges mest framträdande expressionister. Hon hjälpte också barnen med sina läxor och Eva, som var en ovanligt lyhörd person, såg snabbt mammas potential och begåvning. "Anna ska inte hålla på som piga, utan lärare, det är vad Anna ska bli!" Det var ju också vad mamma i hemlighet gick och drömde om och jag är säker på att Eva och John stärkte henne i den drömmen. 

Tre familjer som betytt så mycket och tre familjer som förstås inte finns kvar i dag. Men jag är väldigt glad över att jag fått kontakt med efterlevande i de tre familjerna. Barbro Sölvén är den som flitigast höll kontakten med mamma. Hon kom ofta och hälsade på tillsammans med sin katt och jag lärde känna henne redan när jag var barn. Jag förstod aldrig riktigt historien bakom vänskapen. Bara att det var någon barndomsbekant. Aslög har jag träffat vid något tillfälle men tyvärr alltför sällan. Spännande människa. Språkforskare, gift med en italienare och jobbat som översättare, både från italienska och engelska. Min mamma nämnde också dottern Ellen. Hon är i dag är framgångsrik flamencosångerska och har fått väldigt fina recensioner för sitt album "Entre dos Mundos" tillsammans med gitarristen Erik Steen. Både Aslög och Ellen Pontara finns på min vänlista i FaceBook och där kan jag följa er. Det gläder mig jättemycket, ska ni veta.

När jag ville veta mer om konstnären Curt Clemens tog jag kontakt med den yngste sonen Mikael. Lennart bor sedan många år i London. Mikael hälsade oss välkomna och vi besökte honom och hans hustru Eva-Lotta i sitt underbara hem vid en sjö utanför Gnesta. Förutom att väggarna var fyllda med massor av konst av hans pappa fick jag också låna Curts klippböcker med reportage, intervjuer, recensioner, foton, utställningskataloger med mera. Fantastiskt intressant! Bilden av en stor konstnär som dog alldeles för tidigt och som blivit alltför bortglömd växte fram och resulterade så småningom i en biografi över Curt Clemens. Det är nu drygt två år sedan vi träffades första gången och vi har etablerat en fin kontakt. Mycket tack vare FaceBook igen men framför allt genom möten. Nu senast var vi uppe och fick också träffa deras sju små hundvalpar. Fyra veckor gamla och otroligt charmerande. Det här är också en kontakt som jag är väldigt, väldigt glad över. Jag tycker bara det är synd att vi inte lärde känna varandra tidigare, till och med när min mamma var i livet och hade kunnat berätta om Curt.

När det gäller familjen Cullberg har det varit lite svårare att etablera en kontakt. Inte för att de barnen skulle vara svåra på något sätt, tvärtom, men jag har länge levt med någon löjlig form av auktoritetsrädsla. Sannolikt ett arv efter min mamma. Och att då kontakta nestorn inom svensk psykologi och psykiatri (Johan) eller en av Sveriges största expressionister, (Erland) chefen för Statens konstråd (Staffan) eller en annan framstående konstnär (Carin), ja, det har känts svårt. Konstigt egentligen, men så är det. Jag kommer ihåg när jag såg en utställning av Erland på moderna museet på 80-talet. Jag gick där helt ensam och plötsligt kom Erland in och satte sig där på en bänk. Jag ville så gärna gå fram och presentera mig men jag vågade inte. Var det slumpen som ledde honom in i rummet eller var det ödet som ville säga något? Än i dag undrar jag vad som hade hänt om jag hade tagit kontakt. Jag är övertygad om att han hade blivit glad. Min mamma berättade så varmt om honom och han hade säkert många ljusa minnen av henne.

Den rädslan har emellertid gått över med åren men det har ändå inte blivit av att jag har tagit kontakt. Så satt jag och googlade efter bilder av Carin (som hette Adler som gift) och då dök namnet Maya Adler upp. Det visade sig att Maya hade startat ett galleri tillsammans med sin kusin och de hade invigt sitt lilla galleri med en utställning av Carin. Carin hade själv varit på plats vid vernissagen och varit vid gott mod men sedan hade hon gått in i ålderdomens dimma och gick bort nu helt nyligen. Det var ju fantastiskt att Carin på något sätt fick avsluta sitt konstnärsskap med en utställning i sina barnbarns galleri. Maya är själv konstnär och skribent.

När jag såg reportagen om utställningen och galleriet väcktes tanken igen på att ta kontakt och att kanske äntligen få träffa Carin. Jag tog kontakt med Maya men hade inga större förhoppningar om att hon skulle svara. En tjej på 21 år. Vad skulle hon tänka? "Hej, min mamma jobbade som piga hos din farmors föräldrar" Hur intressant låter det? Men Maya skickade ett jättefint svar och hon var uppe hos Carin och berättade om min mamma. Carin lyste upp när hon hörde namnet Anna och hon kom nog ihåg henne. Jag fick också en bild av er båda där du sitter på sängen där din farmor ligger. Kanske en av de sista bilderna på Carin där hon fortfarande var kontaktbar. Tack Maya! Jag blev väldigt glad för att du tog dig tid att engagera dig i det här! Ju äldre jag blir, desto mer viktigt känns det för mig att ta tag i mitt förflutna. Den här kontakten har i sin tur fört mig vidare till Johan. Vi har än så länge bara haft mailkontakt och över sommaren är han i sitt hus på Gotland. Till hösten ska vi ses i Stjärnhov där han bor tillsammans med hustrun Inger Alvén. Brodern Staffan ska visst också finnas där i närheten. Det ska bli så roligt!

Så ... för att sammanfatta det här långa inlägget: Jag har ju flera av er på FaceBook nu och ibland ser jag att ni gillar något jag lagt ut. Och utan att vara medvetna om det så har ni alltså den gemensamma nämnaren att ni alla på ett eller annat sätt har anknytning till min mamma. Mikael, Eva-Lotta, Maya, Aslög och Ellen. Och jag är så tacksam över att ha den här kontakten. Ni är betydelsefulla personer i mitt liv.

60-årskrönika

Så är man då 60. Jag kommer ihåg hur jag som barn fantiserade om hur gammal jag skulle vara år 2000. 41 år ... Det övergick nästan mitt förstånd att någon överhuvud taget kunde bli så gammal. Att jag själv skulle bli det någon gång i en avlägsen framtid, det var surrealistiskt och ogripbart. Nu är år 2000 lika avlägset, men från andra hållet. Dopplereffekten har avtagit och årtalet 2000 försvinner likt en passerad planet i vintergatan. 

"Åldern är bara en siffra" brukar man säga, och visst kan man säga så när man fyller 30, 40 och till och med 50. Men när man har kommit upp till 60 då är åldern inte bara en siffra. Då är åldern grånande hår, sämre syn och hörsel, knastrande knän, opererade leder och utdragna tänder. Jag höll på att skriva sviktande minne också men det har ju alltid varit dåligt. Åtminstone så länge jag kan minnas  :-\ 

Det är ju inte utan att man har börjat fundera över att livet faktiskt är en ändlig historia. Jag har med råge passerat den punkt på livslinjen där jag är närmare slutet än början. Förr eller senare är det dags att köra iväg den här kroppen till återvinningen. Men ska jag bli lika gammal som min pappa har jag ändå drygt 40 år kvar att leva och blir jag lika gammal som mamma får jag drygt 31 år till här på jorden. Det är mycket. 

Jag är inte kristen men jag kan ändå inte tänka mig att allt bara tar slut när man dör. Jag tänker nog leva vidare i en annan form och det är en tanke som gör mig trygg. Jag hoppas att jag kan få somna in lika vackert som min pappa gjorde. En vecka innan 101-årsdagen satt han som vanligt och pratade och skojade med personalen på boendet. Sedan gick han och la sig. Och somnade.

Jag har hittills levt ett ovanligt privilegierat och lyckligt liv och även om jag faller död ned redan i morgon borde jag vara nöjd. Jag har en underbar familj. Två fantastiska barn, två "bonusbarn" och tre lika fantastiska barnbarn. Jag får vara frisk. Det initiala gnället är inget jag lider av, bara naturliga ålderstecken. Och jag har hittills levt längre än vad som är medellivslängd i många länder. Jag hade privilegiet att födas i en del av världen som lever i fred, fjärran från oroligheter och naturkatastrofer. En demokrati med en väl fungerande social välfärd. Jag får gå på regelbundna medicinska kontroller. Jag kan genomgå avancerade kirurgiska operationer för en symbolisk summa, följt av en betald sjukskrivning. Om det blir aktuellt att rulla in mig på ett äldreboende kommer det att finnas trevliga människor där som tar hand om mig. Vad har jag gjort för att förtjäna allt detta? Ingenting. Jag råkar bara vara född i Sverige.

På det personliga planet är jag lycklig och jag hoppas verkligen att jag får leva och vara frisk i många år till. Det som ändå bekymrar och oroar mig är det som pågår globalt. Först och främst klimatförändringarna. Om inget händer kommer vi kanske att snart bevittna jordens undergång. Så jag undrar vilket som är viktigast: att leva som vi gör i dag och överlämna apokalypsen till våra barn och barnbarn eller att förändra vår livsstil och låta en grönskande planet gå i arv. 

Ändå lever jag inte som jag lär. Jag använder till exempel bilen vid behov och jag planerar en flygresa till London snart för att lyssna på ett par konserter av Pings kusinbarn Kevin. Jag skyller inte på sådana saker som "Det spelar väl ingen roll om jag ..." eller "Varför ska vi här i lilla Sverige ..." Jag tycker jag gör fel men samtidigt tror jag att en förändring måste ske på högre nivå.

Greta Thunberg framstår för mig som en av de största hjältarna i modern tid. Och även om hon skulle ha fel: gör det någon skada att rensa upp i vår natur och atmosfär? Min mamma berättade hur hon som barn drack vatten ur närmsta bäck när hon blev törstig på sina vandringar i de jämtländska skogarna. Det är mindre än hundra år sedan. I dag framstår det som en utopi.

Men det sker också andra klimatförändringar. Klimatet mellan människor har blivit hårdare. Egots destruktiva kraft växer och förmågan till empati är i dag utrotningshotad. Jag tycker man ser det överallt, i alla åldrar och i alla samhällsklasser. Vart tog hålla-upp-dörrenmentaliteten vägen? Klimatförändringar på det globala och personliga planet. Det är vad som bekymrar mig. Varför kan vi inte bara tycka om varandra? Så ett frö. Då skulle också jorden bli lyckligare. Grönska och kärlek hänger ihop. Och en värld utan kärlek, den växer inte, den dör. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Alva

 


Eftersom jag var i Norrköping i helgen blir det lite därifrån. Jag tycker om Norrköping. Industrilandskapet är fantastiskt. I De Geerhallen, där de spelade Allan, finns en skulptur föreställande cellisten Pablo Casals. Varje gång jag går förbi den tänker jag på hans underbara svar när han fick frågan om han aldrig tänker på döden när han, drygt 80 år, gift sig med en kvinna som var 60 år yngre. "Nej, varför skulle jag göra det? Dör hon så dör hon".

Han fick också frågan varför han satt och övade i flera timmar varje dag när han var närmare 90. På det svarade han "Det är därför jag tycker att jag gör framsteg".

Visst är det fint? Men det var inte Pablo Casals jag tänkte skriva om utan om Alva Carlsson. En av de bästa utställningarna på Arbetets Museum tycker jag är den om Alva. Det är en permanent utställning som finns i trappan på väg upp, eller ned, i den gamla fabriken. 

Alva jobbade som rullerska på femte våningen i fabriken som numera är museum. Det som jag tycker är så underbart med henne är hennes otroligt positiva livssyn. Man får följa hennes arbete och fritid på väg upp (eller ned) för trapporna. Allt genomsyras av hennes glädje. 

Vi behöver belöningar. Dagens ungdomar får sina belöningar genom att de nått en högre nivå i ett spel, eller att de nått hundratals gillanden på ett inlägg i ett socialt media. Alva fick sin belöning i pengar. Hon jobbade och hon tjänade ihop till sitt uppehälle. Ibland hade hon råd att köpa en ny matta, vilket gav henne en enorm tillfredsställelse. Någon gång kunde hon köpa en ny kaffeservis och bjuda in sina vänner. Hennes bostad bestod av ett enda rum, ett så kallat järnspisrum. Kokvrå existerade inte utan det stod en järnspis i ett hörn. "Det var så trångt att om man drog ut soffan kunde man sitta i den och tända i spisen och samtidigt sätta på kaffepannan". Ibland, berättar hon, var det så många kompisar hemma att de var tvungna att öppna dörren och några fick sitta på tröskeln.

Hon älskade sitt rum och sitt jobb. Gick upp klockan 4 varje morgon. När hon gift sig och fått barn flyttade de in i en större lägenhet. Ett rum och kök! Dasset på bakgården.

Intervjun med henne gjordes när hon var drygt 50. Minnesbilder kan ha förskönats. Det fanns säkert dagar då hon också grät. När hon undrade vad hon höll på med. Och det fanns säkert de i hennes närhet som hade liknande situation och som inte alls var lika positiva.

Men ändå ...

Alltså, varför detta utbredda missnöje bland unga människor idag? Jag tror att mycket handlar om valmöjligheterna. Redan som bebisar blir de erbjudna ett val: De kan amma mammas bröst eller de kan ta en flaska. Det valet fanns aldrig förr. Bröstet var det enda, det självklara och det naturliga. Sedan växer barnet upp. Det finns en djungel av barnmat och när barnet vägrar äta av en sort får det något annat och man börjar genast utreda eventuella allergier.

När barnet växt upp en bit till och börjar leka med leksaker finns precis hur mycket som helst. Barnet drunknar i leksaksdjungeln och skriker i ren frustration över att världen ser ut som den gör. När det ska välja TV-program zappar det igenom alla kanaler utan att fastna vid någonting. Det är bara för mycket. Frustration. Ångest.

Sedan kommer skolan. Och hur mycket ska de inte välja där? 

Jag vill inte ha tillbaka den tid som Alva levde i. Hon hade för val. Att till exempel gå en högskola, utbilda sig och skaffa sig ett annat jobb, var totalt främmande för henne. Den möjligheten ska alla ha. 

Men jag vill ha tillbaka den inställningen till livet. Glädjen. Motivationen. Varför mår alla så dåligt idag, när vi har det så bra? Definitionen på att ha det bra kan ju se lite olika ut. 

"Att få det bra, det var mitt mål. Att kunna försörja mig själv. Att slippa svälta. Det gav jag mig tjyven på. Jag skulle ha det bra och det fick jag också. Det har gått bra för mig".

Alva Carlsson

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Restaurangen och polisen

 


Att vara gift med en restaurangägare innebär att man får vara beredd på att lägga ned ganska mycket av sin fritid med att hjälpa till. Är man gift med en utländsk restaurangägare får man dessutom räkna med att bli betraktad som en presumtiv brottsling.

I fredags hände det igen. Restaurangen var halvfull med glada och nöjda matgäster när plötsligt dörren rycks upp och två polispatruller stormar in, personal från socialen, kommunens alkoholhandläggare med mera. Sammanlagt att tiotal personer. Det enda som fattades var nationella insatsstyrkan. Man undrar ju om inte polisen har viktigare uppgifter en fredagskväll.

Restaurangbranschen har under lång tid varit satt under lupp. Det har sin förklaring. Lönsamheten är låg och det har varit relativt enkelt att stoppa undan lite pengar i fickan. I dag är däremot den möjligheten undanröjd. Kassaregistret måsta ha en "svart låda" som registrerar alla inslag. Allt registreras. Även om kassalådan stått öppen för lång tid. Vi har också en bok där vi måste fylla i namn, personnummer och tid när vi börjar och avslutar ett arbetspass. Ungefär som en stämpelklocka. Ändå anser man alltså att man måste göra en sådan här razzia ibland. 

Förbipasserande undrar förstås vad som är på gång när två polisbilar står parkerade utanför och polismän blockerar entré och köksingång. Bråk, fylla, slagsmål ...? Vad hade hänt då? Ingenting. En helt vanlig fredagskväll med nöjda gäster. Mina tankar går till Monty Phyton och scenen där romerska styrkor genomsöker ett hus och en soldat kommer ut: "Found this spoon, sir!" Men den här gången hittade de inte ens en sked. 

Utan att ha fog för vad jag säger nu tror jag inte att sådana här razzior förekommer på svenska restauranger med helsvensk personal. Jag kan ha fel men jag tror det. Det finns en utbredd misstro mot utländska entrepenörer i restaurangbranschen. Människor som kommer till Sverige och inte vill leva på bidrag utan försörja sig på ett hederligt arbete, jobba hårt och dra in skattepengar till Sverige. Givetvis finns det undantag men i de allra flesta fall är det nog så. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg